Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50. Den 9 September 1906 - »Sommarfrost» at Frida Ålund - Danmarks konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Stackars Karo, stackars Karo — mumlade hon,
och tårarna trängde varma och välgörande upp i
hennes brännande ögon. — Stackars Karo, som
känner sig ensam och hemlös! —
Och så kom gråten, mild och sakta. — För
K aros skull.
Plötsligt ryckte hon till och hennes ansikte blef
hårdt. Hvad kom åt henne? Stod hon och grät
för hundens skull? Hon I Hon nästan skrattade
till och gick långsamt uppför stigen. Hon var just
den rätta att gråta för en annans skull! — hon, som
ej kunde gråta öfver sitt eget ve — hon, som hade
hela älfdalens nattskymning öfver sig — hon, som
det svarta bärget midt emot skulle komma och vältra
sig öfver — — —
Hon ryste, och hennes blick irrade som hemlös
omkring. På det svarta bärget stannade den skräck.
Hvad var det för svart och tungt, som skulle öfver
henne? Var det bärget?
I skymningen låg kyrkan, hvit och stor. Hon såg
som med främmande ögon på den. Hvad var det
för ett hus, som var hvitt och rent och ljust. Och
där det var en sådan stor ro omkring? Var de,t
ett hem?
Hon slog sig ned på muren, som löpte rundt
om kyrkogården.
Och nu kommo tankarna till henne, klara igen.
Det var ju kyrkan, där hon suttit så många gånger
och lycklig hört hans röst där uppifrån predikstolen.
Hon sjönk hän i minnena allt med kvällen led
och älfdalens skymning blef grå.
— — — då hon första gången trädt in dit!
Det var en kall vinterdag med gnistrande isblommor
på de höga, smala fönstren. De hade gått dit
tillsammans, han och hon, — hon, hufvudstadsbarnet,
med stora, förundrade ögon seende på all den
blå-hvita snön, de gingo igenom, på de stora grönhvita
bärgen omkring, och alla de röda husen, hvarifrån
det kom människor, som hälsade på henne så gladt
och gammalbekant, som om de känt henne alltid.
Och då hon kom in i krykan, blef hon så glad öfver,
att där var så hvitt allting med vintersolen,
gull-lysande öfverallt.
Och se’n hade vintern gått framåt och hon hade
så snart blifvit van vid snön och bärgen och
gårdarna och människorna där, som hade hon alltid
bott där. Och där, i det lilla hvita paradiset i
talldungen vid vägen, där de mellan de gula, smala
stammarna skymtade kyrkan och älfven och bärget midt
emot — hvad lyckan och solskenet hade som kappats
att strömma in dit! Det var så tryggt, och äfven
allt annat hemlikt där — där steg röken ur
skorstenarna, och på trappan låg Karo, den stora,
grålurf-viga Karo på vakt.
Hon kom ihåg en ljus kväll på våren. Hon hade
nyss somnat, då hon in i sömnen hörde något, som
drillade och trillade så som hon aldrig hört förr. Det
slutade inte. Till slut blef hon vaken och låg och
klippte med ögonen mot fönstret. Då hade han
skrattat åt henne.
— Det är talltrasten, som sitter här utanför och
säger, att nu kommer sommarn till älfdalen! —
Och hvilken sommar! Hon mindes den som en
här af fågeltoner och ljus, ljus, ljus! Och en luft,
som man kunnat flyga i! —
Det kom något litet och mjukt, som jamande
hoppade upp i hennes knä. Hon böjde sig ned och
lade den lilla kattungen mjukt tillrätta. Hur hade den
kunnat få rätt på henne där nere? Hon satt och
smekte den lilla kattungen, som kurrat ihop sig och
belåtet börjat spinna.
Nu kommo minnena igen. Åren hade glidit. Så
en höstdag, då rägnet mullrade i tallarna utanför,
då de buro bort deras lilla pojke, som varit på kort
besök i deras lilla jordiska paradis. Då hade hon
trott, att lyckan äfven gått — men sedan hade hon
fått visshet att den fanns. Ända till dess — —
Hon ryckte till, skrämd af Karo, som kom
hoppande i långa skutt och hade så när haft henne ner
från muren i sin glädje. Hon smekte och lugnade
hunden och den lilla kattungen, som stod med krum
rygg och burrig svans och spottade. Till slut lade
sig Karo ned tätt intill henne, seende sig stort
omkring. Och så kurrade katten ihop sig igen.
Hon satt och såg vemodigt på Karo medan hon
strök hans hufvud.
— Hvarför komma djuren till mig då människorna
gå? Gå — ja — ty nu var han på väg ifrån henne,
han hade så småningom gått alltsedan hon
kommit i våras, hennes forna skolkamrat, som bedt henne
om en sommars sommarluft och bärgsluft. A, han
hade varit som förtrollad alltsedan hon kommit, hon,
elegant och vacker och dårande. Å, hur hon hade
lockat och han dragits, närmare och närmare som
fjäriln mot ljuset —å, hur skulle det sluta — hur
skulle det sluta — — —
Karo låg och morrade tyst. Det kom en karl
utför kyrkbacken fram mot henne. Hon , såg att det
var fördrängen på herrgården. Hon reste sig som
för att ta mot ett slag. Nu kom det!
Karlen kom fram och rörde vid mössan.
— Sitter frun här — pigan trodde hon var vid
båtlänninga. Jo, det har kommit telefon te oss
(Forts, å sid. 804).
DANMARKS KONUNG,
Efter poHrätl. KlicU: Bengt Süfvenparn.
FREDRIK VII,
kommer att i den närmaste tiden gästa vårt konungahus, monar"
kens första besök vid främmande hof.
— 799 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
