Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48. Den 26 Augusti 1906 - »Bland bränningar» af B. Ström - Ryska porträtt för dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYSKA PORTRÄTT FÖR DAGEN.
Som bekant har det för
Sto-lypin varit förenat med icke
vanlig svårighet att konstruera ett
kabinett. Så som dess bildning gestaltat sig — och
så som för öfrigt händelserna ge vid handen — är
hofpartiet ännu det mäktigaste.
Filosofoff har länge tjänstgjort vid rikskontrollen
och utnämndes till rikskontrollör medan Witte var
minister. Under Wittes tid visade han vänstersympatier,
men har ej utöfvat någon aktivitet som vänsterman.
Den nye jordbruksministern
furst Vasiltjekoff är ägare till
oerhördt vidsträckta
jordbesittningar och har alltså det närmaste intresse af den
brännande agrarfrågan. Han tillhör det agrarförbund
som har till mål att upprätthålla de stora
jordegendomarne i Ryssland.
Den nye öfverprokuratorn har senast beklädt
posten som upplysningsministeradjoint. Han är
endast 43 år gammal.
Sfter porträtt.
D. A. FILOSOFOFF.
Handelsminister.
KHrM: Rrvot SUflunparri.
FURST BORIS VASILTJEKOFF.
Jordbruksminister.
— Det här blir aldrig väl. Tänk om åskan slog
ned, utbrast hustrun ängsligt.
— Så är ingen skada skedd, menar du, kom
svaret vresigt.
— Fy, så du säger! Vi få tacka Gud för det
vi ha!
— Och hvad är det vi ha då? Ha vi kanske inte
fått svälta nu en lång tid och det bara för att den
uslingen . . .
— Tyst, tyst! Du får inte ta’ det för hårdt!
Han, som hjälpt oss hittills, skall göra det också nu.
Det enda han fordrar är tål . . . Tyst! Hvad var det?
Ett skott! ... Så, ännu ett! Herre Gud, ett skepp i nöd!
Jan du, hur skall . . .
Här afbröt hon sig hastigt, då hon såg mannen
utan ett ord fatta mössan och rusa på dörren.
— Jan, Jan, hvad tar du dig till? Inte ämnar
du väl . . .
Men Jan hörde ej. Han var redan halfvägs till
båthuset, och många minuter dröjde det ej förrän han
befann sig gungande ute bland de fräsande sjöarna.
Det var ett vansinnigt företag, att ensam begifva sig
ut till hafs i denna storm, och mannen visste det.
Under andra förhållanden skulle han aldrig försökt
sig på ett d> likt vågspel, men i den sinnesstämning,
han nu var, önskade han intet hällre, än att en stund
komma bort från sig själf och för ett ögonblick
glömma eländet omkring sig. Han stod ju dessutom
redan på förtviflans brant, hvad betydde döden för
honom? . . .
Det blef ett hårdt arbete, och en god stund
förflöt, innan han ansåg sig klar för de väldiga brännin-
garne. Så bar det af hän i dimman; ledd af det
ännu pågående ojämna skjutandet, styrde han utåt på
vinst och förlust. Han visste, att här gällde det
lifvet för många, att snabbhet var det enda afgörande,
och han satte in i spelet all sin kraft Med ens
hade han glömt nöden och all den förbittring, han
känt under långa höstkvällar, han kände sin styrka
växa hvarje minut. Det var som en tung sten fallit
från hans bröst. Så ville han hafva det. Nu var han
åter människa . . . Och årtagen blefvo kraftigare och
mera taktfasta, allt eftersom tiden gick. Båten
hoppade som ett skal bland vågorna, då och då bröt en
sjö in i farkosten, som nästan tycktes begrafva
rod-daren. Men framåt gick det, tum för tum. Så
upphörde skjutandet, Jan såg sig om. På blott några
famnars afstånd föröfver upptäckte han genom
dimman ett mörkt föremål, ett vrak, uppkastadt bland
bränningarna. Här gällde det att öka farten, kosta
hvad det ville. Och hårdare blef kampen. De
slappnande senorna spändes åtar med öfvermänsklig styrka,
händerna slöto sig om trät, så att blod sipprade ut
mellan naglarna, och ådrorna i pannan voro hårdt
spända. Ännu några årtag och han skulle vara framme.
Då genomtränges luften af ett skarpt, skärande ljud,
som ögonblicket därpå följes af ett öronbedöfvande
brak. Vraket har rämnat ... I den väldiga hvirfveln
dragas människor ned i djupet, och deras korta
ångestskrin upplösas och drunkna i stormens dån — —
Jan är framme. Ett ögonblick ser han omkring sig
med fasa; så upptäcker han ett hufvud invid spillran
af en rå, och ilar till hjälp. Efter oerhörda
ansträngningar har han dragit upp den hälft liflösa kroppen
(Forts, å sid. 775.)
PETER 1SVOLSK1J.
Den heliga synodens nye öfverprokurator.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
