Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 41. Den 8 Juli 1906 - »Missmod» af Carol - Veckans porträttgalleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PORTRÄTTGALLERI
C. A. EKEBORGH. †
Den 22 juni afled f,
kontraktsprosten, Christian August Ekeborgh.
Född 24, stud. ex. 45 prästvigd 47,
past. ex. 67, kyikoherde i Ö. Eneby
sedan 69, kontraktsprost i
Norrköping 82—04. Ledamot af Riksd A.
K. 85—90, kommunalst. ordförande
71—06.
L. QVIST. †
Den 25 juni afled civilingeniören
Leonard Qvist i Arboga, vid 70 års
ålder. Delägare i och medstiftare
af den bekanta konstruktionsfirman
Qvist och Gjers i Arboga.
H. E. E. DÄHN. †
Byggmästaren i Göteborg Herman
Dähn afled den 26 juni v d 44 års
ålder. Uppförde ett betydigt antal
större byggnader för staten 0’h
olika kommuner och enskilda.
Framstående utöfvare och
uppmuntrare af sport.
D. E. WILLÈN. †
Den 16 juni afled vid 35 års ålder
godsägaren David Willén à
Warg-säter, (Österg. län). Framstående
jordbrukare och mejeriidkare
Synnerligen intresserad och
mångbetrodd kommunalman m. m.
(Forts. fr. sid. 654).
halftimmesfrihet är inne. Med lättnad lägga
arbetarne sina verktyg åt sidan. Rättaren och några till,
som bo framme vid själfva gården, draga sig hemåt;
de öfriga slå sig ned där de äro. och öppna sina m
it-säcksknyten, för att förtära sitt enkla mål. De flesta
maka sig därvid nära Johannes, och fråga om han
inte skall äta med nu; men han blott skakar på
hufvudet — det torra brödet och den salta härsknade
sillbiten, han har öfver sedan middagen lockar honom
icke, och förresten, nu hade han väl ingen rätt till
det! "Den som icke vill arbeta, han skall häller icke
äta", det var det första han fick lära sig i lifvet, det
hade han alltid fått höra af far, när han som liten
pojke hellre ville leka än bulta sönder torfvorna på
det magra torpets åkrar. De vilja ock veta, hvad han
egentligen hade för mening med det här, hur han
ämnade ställa det för sig, eftersom han ej skulle gå på
herrgården, o. s. v.; men det är fåfängt, ej ett ord få
de till svar på sina kärfva frågor, och slutligen tröttna
de på att tala för döfva öron, tända efter maten sina
korta svartnade lerpipor, samt försjunka i dåsiga, mera
stillsamma funderingar öfver det besynnerliga
tilltaget. — Något liknande hade de sannerligen ej
upplefvat. Nog mindes de förstås, när gamle Börje
kastade sig ned i diket på det där viset, men han drogs
ju nästan med döden då, stackarn, och var ett lik
redan innan de hunno hem med honom. Nu kunde
man rakt inte begripa’t. Visst frestades ibland ens
tålamod ända till det yttersta, och visst fick en slita
och släpa och plågas och fara illa hvar eviga dag som
Gud gaf, så en kunde ha skäl att bli led vid alltihop
många gånger: men det var ej vardt att löpa till skogs
med förståndet för det, utan blott att spoita i
händerna och gripa nya tag. När det \ar Herrens vilja,
ati en skulle ha ständig vedernöda här på jorden, så
tjänade det ju ingenting till att knota och streta emot,
man kom i alla fall ej ur sitt elände. — — —
Nu skrälla plötsligt åter klämtningarne från
klockan däruppe — märkvärdigt hvad tiden går fort under
hvilostunden. De som aflägsnat sig komma med
samma dröjande trötta steg tillbaka, och trälandet
börjar på nytt, för att nu utan uppehåll fortgå till dagens
slut. Om en stund synes en person, klädd i
rid-stöflar och bredskyggig filthatt, dyka fram ur parkens
skugga och hasta ned mot arbetsstället "Inspektören"!
löper en hviskning från alla läppar, och rättaren kastar
en sned blick åt Johannes, för att se om han ej
skulle besinna sig nu, när det kritiska ögonblicket
nalkades.
— Rättar’n har frågat efter mig, hör jag, hvad är
det om? ljuder den kommandes gälla stämma. — Men
hvad, hvad tusan är det, hvem är den lustiga figuren?
fortsätter han, när han i samma ögonblick får syn på
den hopsjunkna gestalten vid dikeskanten.
- Åh det är Johannes, han vill inte arbeta mer,
säger han, förklarar rättaren och torkar svetten ur
pannan med skjortärmen.
- Vill han inte arbeta, en obeskriflig häpnad
återspeglas i inspektörens mestadels godmodiga
anletsdrag, är karl’n galen?
— Johannes, ropar han och skyndar bort till
denne, vet du inte skäms! Ska’ du unga. s»arka
människan sätta dig till på det viset, upp med dig!
Men det är som om den tilltalade ej ens hörde
de skarpa orden. Han gör ej en rörelse, och för
gäfves dundras en upptänd vrede öfver honom, han
tiger alltjämt lika envist, och ridspöet som svänges i
hotande närhet har ingen verkan. Likgiltig och slö,
sitter han där, och lämnar intet besked om hvad han
menar eller tänker. — Det är som jag sade, han är
bestämdt förryckt, mumlar inspektören till sist, och
tvärt vändande sig om, gifver han i kort ton rättaren
några order för morgondagen, samt går hastigt
där-från. - Det här var en historia, som patron själf
naturligtvis måste ha reda på.
Och tiden skrider. Aftonringningen från den
anspråkslösa kyrkan därborta inom sitt hägn af
uråldriga lutande askträd, tonar öfver näjden, och från
köpingen, hvars hvita hus skymta längst ned i söder,
höres en verkstadpipas långt utdragna ljud. — Dt t
är signalen till frihet för många af arbetets barn —
hviska tankarne i den unges nedböjda hufvud, där han
fortfarande dröjer kvar på åkern, försänkt i oredigt,
dystert grubbel — och deras lott var afundsvärd. De
hade ändå hela den härliga kvällen att lefva på, voro
redan oförhindrade att gå hvarthän deras lust manade
dem, bort till egen sträfvan, eller ut till de nöjen,
som med fulla händer bjödos af naturen i
sommardröm. De voro ej mera trötta af dagens id, än de
kunde mötas till allehanda förströelser, eller med en
känsla af behag njuta sin ro i det enkla men ofta så
trefliga hemmets vrå. Så var det ej för honom och
— 663 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
