Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 41. Den 8 Juli 1906 - »Missmod» af Carol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
några stenkast borta, där njöts ett annat lif. Där rörda
sig människor, hvars förhå1 landen voro en skriande
motsats till dem, hvarunder han och så oändligt månge
andra lefde. De voro komna från när och fjärran till
ett rikt hus’ gästvänlighet och lustvandrade på svala
stigar, eller lät timmarne förrinna under maklig ro.
Han hade hela dagen sett deras ljusklädda gestalter
skymta mellan de väldiga trädens stammar, och hört
deras muntra prat och klingande skratt. För dem var
lifvet som en behaglig solskensdag, som en beständig
hälg, och de visste väl knappt hur lyckliga de voro,
där de dansade fram på sin jämna väg, från nöje till
nöje, förunnade alla det yppiga öfverflödets sköna
håfvor. Åh, att tänka sig försatt i en sådan tillvaro.
Att känna sig omsluten af fina, rena kläder, att
makligt få sträcka ut sig i en bekväm hvilstol och drömma
sorglösa, vakna drömmar, eller att få sitta vid det
fästligt dukade bordet på murgrönsskuggad veranda,
njutande af läckra rätter, svalkade af kristallglasens
kylande vin, medan örat smektes af glada,
välklingande rösters lätta sorl, och luften var tung af
vällukten från vasernas blommor. Och så förströelser,
skämt och löjen dagen igenom, för att omsider, efter
den härliga sommarkvällens sista muntra upptåg, få i
behaglig trötthet sjunka ned mellan snöhvita lakan,
på en bädd af svällande dunbolstrar, och slumra i
ostörd ro, tills man långt fram på morgonen, stärkt
och uthvilad vaknade till en ny dags angenäma
växlingar. Han kände sig nära att bli galen, när han
föreställde sig detta, han, som sedan klockan fem i
arla, gått här på det nakna fältet och gräft diken,
blottställd för en obarmhärtigt brännande sol, och
utan annat än ljummet vatten att läska sin förtorkade
strupe med. O, hvad han kvaldes! Hvad det värkte
i armar och händer, hvad det brände i nacke och
rygg! Det var som om han slickats af förtärande
lågor. Hvilken sällsam njutning skulle ej blott det
vara, att en enda liten stund få kasta sig ned på den
svala gräsmattan där borta under parkens träd, få sluta
de svidande ögonen och liksom domna bort i glömska
af allt! Och hvarför skulle han väl förmena sig denna
enkla tillfredsställelse? Var ej markens grönska till
äfven för honom, och de skuggande lofven, vindens
rogifvande sus, mellan dem, vildblommornas doft och
all naturens härlighet, var icke alltsammans danat för
hans skull, lika mycket som för någon annans? Men
det var detsamma! Han kände en sådan besynnerlig
kväljande leda nu, han ville blott bort från hela sitt
eländiga lif och dess hopplösa vedermöda, likgiltigt
hur det blef. Ja, bort med den tunga spaden, ty han
härdade ej ut längre! Tiden skred ju fram med
snigelgång, och solen flyttade sig ej en tum på den
molnlösa, gulhvita himmelen, i en hel evighet ännu skulle
hon långsamt förtära dem med sin glöd. Ej ett tag
mer! Just nu vill han segna ned här på tufvan, och
liknöjdt hängifva sig åt den domning som smög genom
lederna. Man skulle förstås komma och ryta sin
vrede öfver honom, men det rörde honom ej. Ville
man så slå honom ihjäl, så gärna det. Man skulle
säga att han var en lättjefull odåga, det gjorde också
detsamma, det var i alla fall lögn — — det var ej
arbetet som skrämde honom, utan det lönlösa i
sträfvandet, och allt det andra som gjorde arbetet till en
plåga. Han visste att om han haft en teg, som han
kunnat kalla för sin egen, så skulle de mödor den
kräft varit lätta. Då liksom skulle tusen
förhoppningar legat gömda i mullen, och för hvarje spadtag
skulle de gått ut och fyllt hans själ med ljusa tankar,
så att hsn hvarken känt hunger eller törst eller
sommarhettans förslöande olust. Men det var nog
besynnerligt detta, och ingen skulle förstå- det. Man skulle
peka finger åt honom, håna honom och skrika att det
var en skam, att han som var ung och kraftig skulle
gifva tappt, när kamrater, som voro åldriga och
försvagade, höllo ut utan klagan. Måhända var det så
— han frågade ej därefter. När de voro unga som
han, och innan de i sitt långa förödande slit halft
förgätit att de voro människor, hade de dock säkert känt
samma misströstan och burit knotets upproriske ande
inom sig många gånger, fast de aldrig fingo mod att
öppet visa sitt rebelleri. Men nu ville han ha mod,
nu ville han trotsa allt och alla, kasta sitt öde vind
för våg, och med sin förtviflans hela raseri och
förbittring spjärna mot lifvets orättfärdighet, ty en
orättfärdighet var det, en oerhörd, himmelsskriande
orättvisa! –-
— En himmelsskriande orättvisa! de arbetande
männen spritta förskräckta till. Högt och skrikande,
nästan som ett nödrop, ha dessa ord plötsligt och
oväntat halkat öfver den unges läppar. Han rätar sig
upp, ansiktet är purpurrödt och ögonen underligt
lågande. Med en vild åtbörd slungar han spaden långt
utåt åkern, går några steg och kastar sig så ned vid
dikeskanten, lutar hufvudet djupt ned mellan
händerna, samt blir sittande orörlig. De andra, girigt
tagande tillfället i akt att få sträcka på ryggarne en
smula, stirra fulla af undran på hans beteende.
— Hvad i all världen hade det kommit åt Johannes,
och hvad menade han med de där besynnerliga orden,
var han inte vettig? de gifva uttryck åt sin förvåning
i ett tyst mumlande, och Lars Anders, den äldste och
krokigaste gubben, hviskar till de närmast stående:
— Gjorde en rätt skulle en göra som han allihop,
för en kunne allt behöfva å pusta ut lite’ i denne
svåre värmen. Men rättaren, klädd i lappade kläder
och höljd ar’ stoft äfven han, skakar ogillande på
hufvudet, och öppnar munnen som för att säga något,
fast han besinnar sig. — Han får väl hvila sig en
stund, stackar’n, tänker han, — solen har nog slage’n,
jag tyckte han såg riktigt konstig ut, och så hugger
han med ens åter i med arbetet, liksom för att gifva
de öfriga en påminnelse om, att sådana där
extra-raster dock ingalunda hörde till den goda ordningen.
Efter en stund, och då Johannes fortfarande
förblir i sin underliga ställning, kan han likväl ej
förhålla sig likgiltig längre, utan går bort till honom
och spörjer så deltagande han kan — han berömmer
sig ju ständigt af, att aldrig vara någon hund mot sina
underordnade:
— Är du sjuk, Johannes, eller hur är det med
dig?
Men först när han mera otåligt upprepar sin fråga
för tredje gången, samt tillägger att de måste raska
på med gräfningen, kommer svaret så skarpt och
hotande, att rättaren rent af ryggar tillbaka:
— Det är slut nu gubbe, jag arbetar inte mer här!
En tryckande tystnad följer. Hvad var detta,
dylikt tal hade man ej hört förr! Stumma af
öfverraskning stå alla, tveksamma om hvad de skola tänka och
tro, och när rättaren slutligen återvinner fattningen,
kan han blott finna ord till en beskedlig varning:
— Tänk på hvad du gör, det blir ej nådigt om
inspektor’n kommer, det vet du!
Men blott ett lågt bittert skratt tränger öfver
Johannes läppar.
Och arbetet fortskrider ånyo. Tunga fötter trampa
utan uppehåll, spadarne rassla, dikena växa allt längre
och längre; stoftskyar hvirfla fram öfver den torra
åkern, vinden blåser het och kväfvande, solen glöder
öfver böjda ryggar. Långsamt svinna minuterna för
att så småningom varda till timmar, och alltjämt
förblifver den unge, af förtviflans svarta vingar slagne
mannen, sittande orörlig, med hufvudet djupt
nedsjunket mellan de valkiga händerna.
Omsider slamrar klockan uppifrån tornet på
stallbyggnaden, förkunnande att aftonvardens efterlängtade
(Forts, å sid. 663.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
