Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 36. Den 3 Juni 1906 - »Ett stycke badortsflirt» af Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT STYCKE BADORTSFLIRT.
FÖR HVAR 8 DAG AF ULLA LINDER.
Det var dagens dolce far niente-stund.
Han hade lyckligen inmundigat sin middag. 1
den stora matsalen sutto nu uppasserskoma rundt
omkring ett af borden, sysselsatta med att torka
mat-silfret, och under tiden höllo de sinsemellan den
sedvanliga generalmönstringen med middagsgästerna »à
demi voix». Ett annat bord bredvid var fullplockadt
med odiskade glas., och genom matluckan ut till
köket hördes slamrandet med tallrikar och knifvar
samt ett ganska högröstadt samtal.
En och annan badgäst satt ännu kvar på
brunnsgården vid sin kallnade kaffekopp eller sin
nyrekvirerade punschhalfva. Borta på krocketplanen
huserade som bäst den allra yngste
badgästgenerationen, men tennisnätet ett stycke längre bort,
hängde där öfvergifvet, trist och slakt i solgasset.
Nere på badhusverandan hade ingeniören och
kamrern slagit sig ned med hvar sin cigarr. De
rökte säfligt och opassioneradt som man kan vänta
sig ofvanpå en stark måltid en sommareftermiddag,
då termometern visar -f- 28° C. i skuggan.
Och samtalet fördes ännu säfligare.
De hade båda hunnit förbi till och med den
tiedje ungdomen. Kamrern var liten, tunn,
blek-lagd, flintskallig. Den andre bredaxlad och ganska
korpulent med gråsprängda, martialiska mustascher
och frivola ljusblå ögon med gul hvita och något
rödkantade ögonlock.
»Jag har i alla fall magrat tre kilo sedan jag
kom, kan bror tänka sig.»
»Det är ju alltid något», sade ingeniören med
andfådd nasalton.
Det var hufvudsakligen ingeniören som
vidmakthöll samtalet.
»Jag tror, att de där rörelsenia mot bommen,
bror vet» — han gjorde en matt gest — »är mycket
bra.»
»Mycket bra. — Tja! Att tänka sig att man
kommit till den positionen att man måste göra
något för sin figur, det är dock en smula trist —
he!»
Det blef en paus.
»Hörde i morse att majorn oppe i 12: an
blifvit sämre», stötte kamrern slutligen fram i lågmäld,
ointresserad ton.
»Såå? — Stackars karl! Nå, det är så världens
gång att det går utför med en på gamla dar! —
Majorn, ja! Det är en gammal studentkamrat till
mig det, vet bror. Kors, en så’n glad krabat det
var! Jag kan se’n för mig när jag vill. —
He-he! — Vi hade våra äfventyr tillsammans på »then»
tiden. — Jaså, han är sämre nu! — Jaha. Hå,
hå!» —
»Doktorn ville att jag skulle hålla litet diet»,
fortsatte han om en stund, »men det bad jag
honom för död och pina förskona mig ifrån. Magen
är ju på det hela taget ganska hygglig, synd att
bråka i onödan, och värre har jag varit med om,
utan att ålägga mig eller den någon slags penitens.
Det är bara korpulensen, den tilltagande korpu1’
n-sen, som besvärar mig.»
Ny paus.
»Det är f—n hvad det är många badgäster här
i år», försökte kamrern igen.
»Ja, det är det, ja!» Ingeniören satt och blåste
ut röken i ringar och slog sedan efter dem med
handen. »Det är några fler än i fjol. Men
vädret är ju också ovanligt lyckligt i år. — Tänk att
man gått här i fem somrar nu» —
»Utan att bli bättre» —
»Åh, det vill jag väl inte precis påstå. Nog
har jag blifvit magrare. — Minns inte bror hur
jag tedde mig för ögat första sommaren? — För
bror var ju här då med?»
»Ja, jag ville minnas det. — Nå, det var allt
ganska bastant, betydligt bastantare än nu, inte
sannt?» Han skrattade bullrande.
Åhjo, det måste kamrern medgifva.
»Så nog har man blifvit bättre alltid, fast ännu
bättre kan det ju bli. Man ska ha pretentioner
här i världen. I synnerhet när man ligger och
förstör tid och pängar vid en badort.»
De rökte åter på en stund under tystnad.
Kamrern var inte mycket pratsam af sig, allra minst
då han höll middagssiesta. Men på samma gång
var han en mycket snäll man, af naturen
hänsynsfull och godhjärtad, och därför ryckte han ännu
en gång upp sig ur sina meditationer, och efter
att en längre stund ha suttit och haft orden på
tungan, kom han ändtligen fram med frågan som
han visste för den andre var hvad urnyckeln är
för klockan.
»Och utan att ha blifvit fast?» Han smålog litet,
knep ihop vänstra ögat och hostade.
Den andre tog munnen proppfull med rök, släppte
sedan långsamt ut den i en smal, kompakt strimma,
som steg rakt uppåt, och lutade sig bakåt i
korgstolen, så det knakade i vidjorna.
»Tja!» konstaterade han med ett belåtet,
själf-säkeic leende. »Utan att ha blifvit fast! Och det
fastän det nog har setat tusan så hårdt åt ibland. —
Minns bror den lilla svarta — »nyponet» kallade
vi henne ?» Han skrattade af full hals och
kamrern instämde genast beredvilligt.
»Ja, men det v a r en söt flicka! Var kanske
dumt? — Man blir gammal, rätt som det är kanske
ingen vill ha en längre» —
Det kom ett protesterande »åhå!» från kamrern,
han orkade inte besvära sig med några skarpare
gensagor.
»Tja, hvem vet? — Man har lekt med elden
så länge att den nu kanske på allvar slocknat. —
Nå, det får väl alltid bli någon råd.» — —
I detta ögonblick öppnades en dörr därinne i
huset i våningen en trappa upp, och ljudet af ett
par kvittrande fruntimmersröster trängde ned till de
två på verandan. Ett och annat ord kunde man
uppfånga, men till någon mening blef det ej, så ojämna
voro rösterna och så afbrutna af fnissande och små
utrop. De samtalande kommo långsamt ned för
trappan. Nu trädde de ut på verandan. Den som
gick först, en lång, smärt dam, mycket blond med
rödaktiga ögonbryn och mycket blek hy, stannade
helt tvärt när hon fick syn på herrarne borta i
hörnet. Hon rodnade häftigt, vände sig emot sin
följeslagarinna och gjorde så en tafatt och
knapphändig hälsning. Den andra gaf henne en liten
omäiklig knuff, så de båda helt hastigt kommo
utför verandatrappan, tog henne så familjärt under
armen, allt under det hon tappert kämpade emot
sin inneboende skrattlust. När de hunnit förbi
verandan och på andra sidan syrénhäcken brast det
löst.
Ingeniören blef litet röd, när de halfkväfda,
afbrutna skrattparoxysmerna trängde fram till honom.
Han visste inte riktigt hur han skulle ta det där,
men smålog i alla fall, sträckte ut handen med
cigarren mot verandaräcket och slog med en elegant
rörelse af sitt ringprydda lillfinger af den långa,
gråa askan. Han satt och såg efter de ljusa
kjolarna som nu skymtade långt borta i allén och vände
så sina ljusblå ögon med ett ovisst leende emot sin
moitié.
Kamrern skrattade till, torrt och klanglöst, ryckte
— 579 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
