Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 35. Den 27 Maj 1906
- Rudolf Kjellén. Af Gustaf Bellander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUDOLF KJELLÉN.
TILL PORTRÄTTET Å FOREGÅENDE SIDA.
Väl vet jag, att H. 8. D. vill vara och måste vara
en opolitisk tidning — det blir mig dock alldeles
omöjligt att teckna, låt vara endast de yttre,
konturerna af Rudolf Kjelléns personlighet utan att vidröra
politiken. Det är mig icke obekant, att denna rika
personlighet har många andra sidor än politikerns.
Han är ju äfven den modärna vetenskapsmannen och
forskaren, alltid intresserande, mången gång
entusiasmerande, dock äfven ofta mer impulsiv än
öfvertygande. Han är än vidare som enskild person den
älskvärdaste och gladaste kamrat, en gammal
sångar-broder från ungdomens eviga stad, deltagare i alla
sångarfärJer, ständigt aktiv, ständigt ung —
professorns själ har varit mera omedelbart ung än mången
students.
Ty professorn var något, som inte alla studenter
i vår tid äro, han var, är och, jag tror, förblir student
den gamla ideela betydelsen.
*
När Rudolf Kjellén började att slå sig på
politiken, var det svårt att tro, att han på den banan skulle
få någon större framgång. Han hade en "Sturm- und
Drangperiod" han, som alla andra begåfvade män, en
tid, då några af hans idéer syntes den praktiske
mannen, hur skall jag säga, inopportuna. Några af dessa
hans uttalanden, till exempel i den norska frågan,
visa dock nu efteråt, att den man, som man
affär-dade med namnet "idealistisk teoretiker", såg sannare
och djupare än de flesta. Framför allt skarpare än
många, som sedermera trots deras oförlikliga slöhet i
norska frågan, där de blindt trodde på försäkringarne
i "Brödrafolkens väl", proklamerats som "statsmän".
Jag har fattat Rudolf Kjelléns innersta åsikt i
unionsfrågan så, att det var Sveriges skyldighet, dess
historiska skyldighet — mot sig själf och äfven Norge,
att äfven med yttre medel upprätthålla unionen. Det
måste ha varit en svår stund för honom, då han på
nära håll fick se, att, äfven om flertalet hyllar denna
åsikt, den var outförbar, dels på grund af en otroligt
svag unionspolitik, dels emedan de regerandes
slapphet fått sin naturliga följd i en nationell slapphet, som
det nu, med eller mot de regerande, gäller att få bort.
Det har också efter detta kommit något välgörande
dämpadt öfver Rudolf Kjelléns politiska personlighet.
Han har väl funnit, att det inte är nog att ha rätt,
man får ock ödmjukt arbeta steg för steg för att få
rätt. Han har kommit in i den praktiska politiken,
där han på kortare tid än de flesta andra fått spela
en roll, och har nog funnit, att det bästa inte får vara
det godas fiende. Det förefaller mig, som om Rud )lf
Kjellén under det sista året lärt sig en egenskap, som
är alldeles oundgänglig för en politiker, nämligen den
att förstå sina motståndare och väl äfven då hysa
aktning för dem. Ur en sådan förståelse, som alls inte
behöfver vara det minsta uppgifvande af den egna
meningen, framgår det, som är målet för allas arbete,
de konservatives som de liberales: fosterlandets väl.
*
I sammanhang med Rudolf Kjellén som
konservativ politiker, och en sådan af ett alldeles
egendomligt svenskt kynne, står hans egenskap som vältalare,
i hvilken egenskap han hittills skurit de största och
mest obestridda lagrarna.
Han är boren vältalare. Han har gåfvan att
forma orden och meningarna så, att de icke blott smeka
örat utan ock tränga in i hjärtan. Vältalarens stora
och — farliga konst att rycka människor med sig,
äfven då det ibland sker motvilligt, äger han i hög
grad. Stämmans klara, öppna välljud, den är svensk
som få. de många träffande bilderna, den medryckande
entusiasmen, den orubbliga troheten mot de historiska
teorier, han finner förnuftiga, den varma
underströmmen af kärlek till den jord där våra fäders ben hvila
och våra egna en dag efter stridens hetta skola hvila’
den mången gång otämjbara lidelsen för fosterlandet
— allt detta hvilande på stora och djupa kunskaper,
gör honom till en af vårt lands främsta talare. Det
finnes många, som förmena honom vara dess
förnämsta.
Rudolf Kjellén, har som ofvan antydts, på
kortare tid än de flesta andra yngre politiker fått spela
en roll vid riksdagen och i politiken. Han har i
alldeles särskild grad "kammarens öra". Äfven
motståndarnes. De känna väl. att de ha en ärlig människa
framför sig, en personlighet och en man. Som inte
kompromissar med sin öfvertygelse utan säger
tydligt och klart ifrån, hvad han menar, äfven
om det inte är behagligt för flertalet, ja, om det
också inte är behagligt för meningsvännerna. Det
modet att icke i allt följa dem, då det politiska
samvetet säger något annat, har han visat — det är
konsten i politiken, det största beviset på karaktär.
En man! Ja, det är väl en både riktig och
tillfyllestgörande karaktäristik af Rudolf Kjellén.
Och män behöfva vi, konservative och liberala
män. Då faller oss allt annat till.
Gustaf Bellander.
*
Historikern och politikern Johan Rudolf Kjellén
föddes i kyrkoherdehemmet å Torsö i Vänern den 13
juni 1864. Blifven student i Uppsala 1880, bedref
han där studier isynnerhet i statskunskap, hvilka
resulterade i en afhandling rörande
ministeransvarigheten, på hvilka han 1890 erhöll doktorsvärdighet och
docentur. Efter att ha beklädt docenturer i
statskunskap och geografi vid Göteborgs Högskola, blef han
1901 kallad till protessuren därstädes i statskunskap
med statistik. Under fjolåret blef han därjämte en af
Göteborgs nio representanter i vår Andra kammare,
den ende representanten för stadshögern.
Professor Kjellén har utöfvat en mycket flitig
författareverksamhet. Den del däraf, som är rent
vetenskaplig till sitt syfte, är nedlagd i åtskilliga
tidskriftsuppsatser, främst i Historisk Tidskrift, samt i
afhand-lingarna Om Eriksgatan och Riksrättsinstitutets
utveckling i Sveriges historia. Men omfångsrikare än
denna är hans i populärt syfte lagda
historiskt-poli-tiska författa’skap, bland hvars första alster voro
småskrifterna Unionen, sådan den skapades och sådan
den bli vit. Samma uppfattning af unionsförhållandet,
som han här framlade, uttalade han i en stor mängd
tidningsartiklar i högerpressens spalter.
Det förnämsta alstret af hans historiskt-politiska
författarskap är dock hans stora arbete i tvänne band
om de nutida stormakterna. Detta arbete utgjorde ett
värdefullt bidrag till vår allt för magra politiska
litteratur, och en mer tankeväckande läsning gifves
knappast för alla svenska tidningsläsare, som med mer
eller mindre framgång söka att ur de dagliga
tidningarnas virrvarr af byråtelegram utlösa en klar bild af
utrikespolitikens förlopp. Visserligen kan man vara
hågad att i mångt och mycket opponera mot
författarens speciella synpunkter, t. ex. hans pessimistiska
syn på det engelska och hans optimistiska syn på det
tyska väldet. Och en allmännare anmärkning kan nog
äfven riktas mot hans allt för srora tilltro till de
"geopolitiska" krafterna, om han också ej går så långt
som vissa tyska förebilder, hvilka t. ex. vidlyftigt orda
om de olika världshafvens nord-sydliga eller
östvästliga "axeltendenser" och dessas inflytande på
omgifvande länders historia. Men som slutomdöme måste
uttalas, att man här möter en väckande och idérik
förkunnelse, hvilken har mycket godt att gifva, vare sig
man slutar med instämmande eller opposition.
— 554 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:40:38 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/7/0568.html
