Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29. Den 15 April 1906 - De olympiska spelen - Lefvande döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE OLYMPISKA SPELEN.
En uppvisning af
Greklandssim-rnarne, d. v. s. de svenska simmare,
som skola deltaga i färden till
Olympiska spelen i Atén och där visa sin
skicklighet, ägde söndagen den 8 april rum i
Mälarbadets stora simhall i Stockholm.
Bland åskådarne märktes
kronprinsen-regenten samt hertigparet af Skåne.
Simmarne gjorde sin sak förträffligt och
bifallet var stort.
HVAR 8 DAGS STOCKHO LMSFO TO GRA F. __a liché , Kem. A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Oht
LEFVANDE DÖDA.
FRÅN H. 8. D:s KORRESPONDENT I PARIS. (Till illustr, å sid. 468).
Courrièreskatastrofen och dess följder hålla ännu hela franska
nationens intresse spändt om sig till den grad att själfva den
marockanska frågans lösning och Algésiraskonferensens stundande
slut nästan börja behandlas som quantité négligeable. Och
vinsten är kanske litet diskutabel; ty låt vara att Frankrike vunnit
i fråga om en hel del punkter där det satt in sin ära, så har det
dock på andra håll fått gifva vederlag hvars värde blott
framtiden torde kunna afgöra.
Men Courrières, där är den odisputabla, oförtydbara
national-törlusten, en moraliskt-social likaväl som ekonomisk bankrutt.
Grufarbetarestrejken i de tre norddepartementen har vunnit
dag för dag, enigheten har blifvit allt större bland de till en
början mot hvarandra fiendtliga fackföreningsfraktionerna;
omröstningen bland de strejkande huruvida man skulle återgå till
arbetet på de af bolaget erbjudna nya "förmånliga’ villkoren som
skulle kommit att höja genomsnittslönen från 6,72 francs till 6,74
francs alltså med hela två centimer, gaf en förkrossande
majori-ret för strejkens fortsättande. Den bolagsvänliga prässen talade
om strejkledarnes ohederlighet, om tvång på de arbetsvilliga, om
Jet fräcka i att utmynta "detta försynens outgrundliga rådslag"
eller "denna naturnyck" till ett poliiiskt agitationsmedel då
plötsligt en händelse inträffade som gjort Courrièresbolagets
försvarare ganska tystlåtna.
På tjugonde dagen efter olyckan kommer en andlös arbetare
Hostande in på direktörens kontor och flämtar fram: "Vi ha hissat
lpp tretton lefvande lik ..." Har ni blifvit galen är direktörens
enda svar. Ingeniörerna hade ju redan olycksdagen förklarat hvarje
räddningsförsök omöjligt, obehöflig! De hade för de rasande
kvinnorna som ropade på räddning för sina kära där nere svarat
att intet lif fanns mer i grufvan. De tillkallade militär, för att
afspärra den knotande folkhopen från nedgångarne; de talade om
att dränka grufvan med vatten men nöjde sig inför sina
under-iydandes hot med att uppföra vallar af halm för att afstänga all
syretillförsel. Undra då på om de stodo tviflande, handfallna
inför arbetarens förvirrade budskap Men så kommo andra,
förklarade, bekräftade den förres ord. Vid arbetet med att bryta en
väg för brandmanskapet fram till eldhärden hade den ledande
ingeniören plötsligt från andra sidan af ett långt ras fått höra rop
på hiälp och tretton man som lefde oeh icke voro vansinniga,
hade öfver gapande klippblock af sina häpna kamrater släpats
iram till dagsljuset som bländade dem. I det i en hast till sjuk-
sal förändrade lyktrummet kunde en stund därefter matning; och
vård börjas och man få höras les rescappés — den nordfranska
dialektens uttal af de lössluppne — själfva berätta om sin
fängelsetid, huru de träffat på hvarandra och vandrat utan sömn
omkring i gångarne, för att ej dö af kölden, lifnärande sig med bar
ken på grufstöttorna och ruttnande hästar.
Så spridde sig ryktet om räddningen blixtsnabbt ut i byarne
och man såg folket strömma till från alla håll för att fråga efter
sina anhöriga. Förhoppningarne hade vaknat till lif men med
förhoppningarne anklagelserna, hatet mot ledarne af
räddningsarbetet, som hade panna att ännu efter detta förk’ara att dei ej
finnes någon mer lefvande i grufvan o s. v. Luften fick dock
åter fritt tillträde till grufvan och ledd af en frisk luftström
presenterar sig ännu en arbetare vid en af hissarne... Tre hästar
finnas lefvande i stallen och då hjälpexpeditioner sändas in
genom gångar och gallerier finner man döda där inga funnits de
första dagarne efter katastrofen, finner man matsäckar
samvetsgrant tömda ...
Och så komma ropet på ansvaret högre än någonsin. Då
inrikesministern till svar å en interpellation i kammaren förklarar
att han ämnade låta det tyngsta möjliga straff drabba de
ansvarige uttalade kammaren med samtliga röster sitt gill. nde Men
hvem bär ansvaret för räddningsarbetet. Statens med grufvan
fullkomligt okunniga kontrollanter som efter olyckan enligt någon
lagparagraf ägt högsta befälet? Eller bolagets egna, blott på
kollagrens räddning betänkta ingeniörer? Man skulle tycka de
senare, men troligen blir det väl de förra som få sit*a emellan.
Men om efter det gamla goda ordstäfvet brottet blifver
bestraffat tyckes dygden få utgöra sin egen belöning. De sig själfva
räddade arbetarne erhöllo hvar af bolaget 200 francs såsom
ersättning, d. v. s. obetydligt mer än hvad deras normala arbetslön
för samma tid skulle inbrakt dem. De två som bäst känt till
grufvan och därigenom i högre grad blifvit sina kamraters räd
dare fingo emellertid hederslegionen, le Matin denna stat i staten,
gaf sin tapperhetsmedalj åt dem samt publicerar deras memoarer
och bjuder dem på déjeuner i Paris. Och de stackars
återupp-ståndne sågo vid sitt triumftåg i går ut att vara alldeles yra
i hufvudet af tacksamhet och lefverop och tycktes inte alls tänka
på att deras "välgörare" hade största anledningen att vara dem
tacksam. Le Matin har nog fått de skänkta briljantkorsen
mångdubbelt betalda genom reklamen.
— 469 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
