Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 28. Den 8 April 1906 - Karl J. Bergström. Af C. Svedelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL J. BERGSTRÖM.
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Åter har en af vårt nordligaste läns brännande
frågor dragit allmänhetens blickar mot norr. Ty
budskap komma därifrån, som talar om hotande nöd. Så
har namnet för dagen åter blifvit
Norrbottenshöf-dingens.
När den Boströmska regeringen år 1900 kallade
dåvarande häradshöfding Karl J. Bergström från hans
domsaga i Köping till landshöfding öfver Norrbottens
län, var detta en regeringshandling, som vittnade om
skarp blick för hvad denna landsända kräfver af sin
högste styresman. Ty energi, uthållighet i arbetet,
verksamhetslust måste innehafvaren af
landshöfdinge-posten inom vårt nordligaste län med dess många
svårlösta frågor besitta. Länets nuvarande styresman
har ock visat, att han ej ryggar tillbaka för några
mödor och svårigheter, när det gäller att bringa någon
af dessa vanskliga frågor till en lyckosam lösning.
Hvem har ej i godt minne landshöfding
Bergströms kraftiga och behjärtade initiativ under det svåra
nödåret 1902—03. Det var ett tungt år för
Norrbottens befolkning, men ej mindre för dess så högt
uppburne chef. Den som skrifver detta, kunde förtälja
mycket om det arbete, som då dag och natt bedrefs
på landshöfdingens ämbetsrum, där några fä timmars
sömn på en obäddad soffa, dygn efter dygn var snart
sagdt det enda afbrottet i det intensiva arbetet.
Många kraftiga initiativ till varaktigt gagn för
jordbruket togos då, hvilka alltjämt kräfva en vaksam
och klok ledning, på det Norrbottens befolkning en
annan gång, då nödår stundar, måtte stå bättre rustad
att möta olyckan. Det är ej ett ringa arbete, som
ander de gångna fem åren nedlagts på jordbrukets
främjande i samband med rationellt bedrifven
boskapsskötsel inom länet, som äfven på dessa områden äger
rika utvecklingsmöjligher. Landtmannaföreningar
grundas, mejerier uppräitas, landtmannaskolo-na
utvecklas, ett kraftigt upplysningsarbete från
växtbiolo-logiska anstalten i Luleå samt länets
landtmanna-skolor sprides ut öfver bygderna. I samband därmed
främjas ock genom nya löftesrika initiativ länets
binäringar, fiske och husslöjd. Och öfverallt är den
populäre höfdingen själf närvarande, där hans hjälp
kräfves, själf intresserad och därför framgångsrikt
intresserande andra.
Den fråga, som i vinter blifvit så brännande
häruppe, är renbetesfrågan. Det gäller hvarken mer
eller mindre än våra nomadiserande lappars existens.
När på förvintern till följd af snösörja och
sedermera inträffande frost så hård snöskare bildas, att
renarne ej med sina klöfvar kunna arbeta sig ned till
mossan, blir det nödår för lapparna. Faller därjämte
ymnigt med snö, så att meterdjupa drifvor bildas, där
icke ens renen kan arbeta sig fram för att söka sin
redan förut så svåråtkomliga föda, då måste lappen
skyndsamt drifva sina hjordar till gynsammare
"betesmarker". Sedan gammalt hafva lapparne då flyttat till
trakter, där mossan varit lättare åtkomlig, såsom
merendels varit fallet på norskt område med dess blidare
klimat och mindre hopade snömassor.
Redan sistlidne november vände sig lapparne i
Karesuando, då utsikterna för vintern voro hotande,
till länsstyrelsen med anhållan, att renbetesland måtte
för 3V2 månaders tid utverkas på norska eller helst
finska områden, där dessa staters undersåtar ej under
nämnda tidrymd vistades med sina hjordar, och voro
lapparne villiga att betala skälig ersättning.
Omedelbart satte sig landshöfdingen i förbindelse
med svenska regeringen, som på diplomatisk väg
inledde underhandlingar med den ryska. Tack vare
detta raska initiativ kom gynnsamt svar, som man
trodde, i rätt tid för att afvärja den öfverhängande
faran. Tjugutusen renar skulle på detta sätt finna
räddning från säker undergång.
Men innan detta blef bekant för länsmannen i
det finska Enontekis, beläget midt emot det svenska
Enontekis eller Karesuando, började renar tränga in
öfver gränsen. Det stod ej i lapparnas förmåga att
hindra detta. Och stora skaror renar, som, enligt
gammal sedvänja, uppehöllo sig i det norska
Kauto-keino, drefvos därjämte plötsligt af den norske
länsmannen med tillhjälp af fjorton karlar och ett
tjugutal hundar, uthungrade och kraftlösa, till ett antal af
c:a tiotusen öfver gränsen, men icke till svenskt, utan
till finskt område. Samtidigt hade den finske
länsmannen i Enontekis af sin norske ämbetsbroder blifvit
varskodd och var redo, när det så gällde, att göra
beslag på de inträngande hjordarne. Det var vilda
hetsjakter dessa dagar däruppe i vår nordligaste
gränsbygd, och hjärtslitande scener utspelades. Så var det
t. ex. när lapparne tiggde och bådo den norske
länsmannen att ej jaga de medtagna renarna så hårdt,
men han var obeveklig, och under den vilda jakten
blefvo många, isynnerhet kalfvar och svagare äldre
djur efter och dogo. En del skadades ock af de
förföljande hundarne.
Ett åsyna vittne säger om människornas vilda
framfart däruppe, citerande en gammal lapps ord: "Ja,
af alla rofdjur är människan det värsta; till och med
en hund låter dock en annan äta, när han själf är
mätt."
Under denna kritiska tid kom landshöfdingen till
Karesuando, dit färden går från Kiruna på
skogsvägar 15 mil i släde. Det gällde nu att söka bringa
hjälp och rädda, hvad som räddas kunde. Under
hans vistelse däruppe kom glädjebudskapet om ryska
regeringens svar. Då blef fröjd och gamman i det i
sorg och bekymmer försänkta lapplägret. Gent emot
Finland blef saken sålunda på bästa sätt ordnad.
Senare ha nya jobsposter kommit. Denna gång
från Jukhasjärvi socken, belägen söder om Karesuando
utmed Torneälf. Renarnas antal där uppskattas till
c:a 35,000. För dessa renar är hvarje möjlighet att
byta vistelseort utesluten. Mer än hälften, kanske
två tredjedelar af dessa hjordar anses redan ha
strukit med, begrafna under snötäcket. Så fort faran på
detta håll blef känd, utverkade landshöfdingen
ögonblickligen regeringens tillstånd att fälla lafbehängd
skog till föda åt renarna.
Den 5:e april skall landshöfdingen i Kiruna
öfverlägga med de svenska lapparnas norska juridiska
ombud i ärenden, som angå de svenska nomadernas
besök å de norska betesmarkerna. Samtidigt därmed
skall han ock i Jukhasjärvi söka bringa därvarande
lappar hjälp i deras bekymmersamma belägenhet.
Det är ingen lätt uppgift att vara styresman öfver
ett län, där existensvillkoren äro så vanskliga och
hotas af så många lurande faror. Där står spelet
oftare än annorstädes om lif eller död. Men då är det
godt för Norrbottens befolkning att i kritiska tider ha
en man i teten, som är rådig och handlingskraftig,
väl pröfvad i tider af trångmål och betryck, en man.
till hvars ord man gärna lyssnar, som vet råd och
skaffar råd.
C. Svedelius.
– 442 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
