Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 10 December 1905 - »Ett minne» af H. L - Från Vasateaterns första program - Det högre armébefälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT MINNE.
För HVAR 8 DAG af H. L.
Jag har ofta tänkt på dig. Ej en dag har
förgått, utan att mina tankar ifrigt dröjt vid dessa
stunder fulla af ljus och glädje, då vi voro allt för
hvarandra. I tankarna går jag igenom denna tid och jag
minnes ännu allt så väl. Det finnes ej ett ord af
dig, ej ett leende, ej ett tonfall i din röst, ej en blick
ur dina strålande ögon, som jag skulle ha glömt.
Allt står ännu för mig, som hade det varit i går, vi
råkades.
Ja, hur sälla o:h lyckliga voro ej dessa dagar!
och huru vågorna ackompagnerade sin musik till dina
sånger! Vet du, jag kan ej höra de sånger, du sjöng,
utan att tåras och aldrig skulle jag kunna sjunga
dem. Det vore att vanhälga ...
Men när jag hör någon annan sjunga dem, då
tycker jag, att de komma från dig, att de toner, som
nå mig, äro genljudet af din röst, ty ingen kan ändå
sjunga dem såsom du. Och när jag hör dem, då
försjunker jag i drömmar.–-
Du silter där långt borta, på andra sidan det
FRÅN VASATEATERNS FÖRSTA
PROGRAM.
Vasateatern i Stockholm öppnades på nytt, sedan
vederbörande myndigheter godkänt gjorda förändringar i syfte att få
teatern mindre eldfarlig, den sista nov. Härvid uppfördes
holländaren Herman Heyermans j:r drama "Kedjan", som af förf. ironiskt
kallas "en
glad lek vid
den husliga
härden".
Stycket hand
lar om huru
en gammal
hedersman
till far, en
präktig
arbetare, som
arbetat sig upp
till välstånd
och på gamla
dagar vill
njuta
ensmu-la lycka,
o-barmhärtigt
exploateras
af sina barn.
Då fadern vill
gifta sig med
en ung flicka,
tveka barnen
icke ens att
låta en läkare
förklara
honom vansinnig. I den
visserligen
groft, men
sannt o.verk-
ningsfullt
gjorda
teckningen utgöres den
förnämste figuren af f. d.
arbetaren,
nuvarande [-fabriksägaren,-]
{+fabriksäga-
ren,+} hvilken
roll spelas på
ett
förträffligt, äkta
manligt sätt
af hr
Svennberg. Denne
företog
härmed sin
re-entré vid [-Stockholmsscenen,-]
{+Stockholms-
scenen,+} i det
han under de
senare åren [-tillh.Håkans-son-Svenn-bergska sällskapet.-]
{+tillh.Håkans-
son-Svenn-
bergska säll-
skapet.+}
DET HÖGRE ARMÉBEFÄLET.
Till öfverste
och chef för
Kronobergs regemente har
utnämnts öfverstelöjtnanten vid
Andra
lifgrenadierregementet
Gösta
Hyltén-Cavallius. Född
1860,
student-ex. 78,
underlöjtnant i
Kronobergs reg. 79,
löjtnant vid
regementet o. vid
generalstaben
88, kapten vid
generalstaben
93, major
därstädes 99,
stabschef vid l:a
arméfördelningen
samma år, öfverstelöjtnant vid Andra
lifgrenadierregementet 1902.
stora omätliga hafvet. Men jag ser dig ändå alldeles
tydligt.
Det är halfskymning och du sitter tillbakalutad i
din gungstol. D*.n ena handen hvilar på sidokarmen,
i den andra håller du en cigarett, men den är
slocknad och gungstolen har stannat, dina ögon se
drömmande ut, men det är ingen framtidsdröm du
drömmer. Nej, din dröm tillhör det förgångna.
Du ser den stora ångaren bana sig väg öfver
hafvet, som badar i solljus ... på däcket stå vi båda
och se ner i vågorna. Vi säga ingenting åt
hvarandra, våra tankar kunna ej tolkas i ord, de kunna
endast anas. —–
Du stiger upp, går till pianot och börjar spela
vemodsfullt, dystert och hopplöst.
En rysning går igenom mig — sjung för mig —
sjung — sjung — hör du inte, att jag ber dig — din
musik smärtar mig — jag känner den inte och jag
känner inte mera igen dig — sjung.
Men du spelar fortfarande. Skärande och
hopplösa komma tonerna. Hvaiför spelar du så? Hvartill
skulle vi behöfva hoppet, vi? Om det var första och
sista gången vi sågo hvarandra, hvad gör det? Voro
vi inte tillräckligt lyckliga, behöfva vi då nödvändigt
återse hvarandra? Hvarför skulle vi vara otacksamma,
vi, som funnit lyckan, som mången under ett helt
långt lif aldrig får fatt. Och hvad gjorde väl det att
vår sällhet var kort? Var den ändå ej så rik att vi
kunna lefva vårt lif på detta minne–-
Så skall du spela, just så, mjukt och smältande.
— Och så skall du sjunga — o, att du kan ana mina
tankar, fastän du är så långt borta — Nej du är icke
långt borta. — I detta ögonblick hör jag alldeles
tydligt din varma, klangfulla röst — så du sjunger — å
— så du sjunger — du är en konstnär en stor
konstnär —
Sjung än en gång den sång, som jag älskar mest
af alla — jag ser dina ögon glänsa lika som då, när
du första gången sjöng den för mig — för mig allena
— Sjung, du min sol, mitt allt, du, hvars minne lyser
på min mörka väg och ger mig mod att lefva . . .
"Du bist wie eine Blume,
so hold, so schön, so rein.
Ich schau dich an und Wehmuth
schleicht mir in’s Herz hinein.
— 167
Foto. HVAR 8 DAO KJirhfi • Bengt Silfversparre
SVENNBERG I »KEDJAN»".
Efter portratt, Kixch*: He-nyt ailfvvrs}«trrt.
G. HYLTÉN-CAVALLIUS.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
