Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. Den 3 December 1905 - Ett bondeuppror i Ryssland. Af Ida Bäckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
igenom byarne, hände det allt emellanåt, att bönderna
hånskrattande ställde sig i vägen för våra hästar eller
i låtsad ödmjukhet kastade sig på knä för oss. En
kväll, då hos oss alla tre tröttheten efter dagens
spänning kämpade med ångesten för hvad natten väl
skulle bära i sitt sköte, skar ett genomträngande skri
genom luften och vi hörde slag på slag i ursinne
falla på en människokropp. Jag reste mig
instinkt-messigt upp för att skynda till hjälp, men
befullmäk-tigen höll mig tillbaka.
— Vi ha i kväll en helgafton sade han, och då
piskar alltid bonden sin hustru för så vidt han sätter
det ringaste värde på henne. Att hon skriker, såsom
ni nu hör, betyder ej att hon anropar någon om skydd
och bistånd, det är blott en slags hedersbevisning åt
mannens styrka. Tro mig, hon känner sig stolt och
ärad för hvarje slag hon får.
— Men hvarför skall denna akt försiggå precis
utanför våra fönster? frågade jag, skrattande halft mot min
vilja.
— För att visa det de känna sig hemmastadda —
ja som herrar på vår mark, svarade han. Då dylika
husliga uppträden kväll efter kväll upprepades förstodo
vi att den ene efter den andre därmed ville gifva
tillkänna för oss att han efter eget behag valt sig en
helgdag att fira.
Under den sista veckan hade omkring 100 säckar
säd blifvit bortstulna. Befullmäktigen, som uppdagat
att öfveruppsyningsmannen stod i hemligt förbund
med alla bönder och dagsverkare så väl hvad uppror
som stöld beträffar hade från Moskwa eftertelegraferat
detektiver. Dessa voro nu i verksamhet, men med
tanke på bestickligheten i Ryssland hoppades vi ej
mycket af dem. Det blef därför en större
öfverraskning för oss, då lakejen en afton kom inrusande och
ropade: — Baind, baind, främlingarne stå nere på
stallgården med en tjuf som de fångat. Vi skyndade
dit. Rop och mummel hördes från folkskaran som
ända till trängsel fyllde platsen. Det var mörkt och
ingen visste ännu hvem tjufven var. Man vek
vördnadsfullt åt sidan för oss och vi trädde fram till
kärran, där han låg bunden.
— Haf misskundsamhet med mig, kved fången.
Jag har för första gången fallit för en frestelse, som
i åratal snärjt min fot. För undan folket, innan de
fått se mitt ansikte, så att de ej kunna skynda till
mitt hem och slå mina söner och min arma hustru
med den skam
jag nu dragit
öfver vårt hus!
Vi förenade
våra böner
med tjufvens
och inom kort
var
gårdsplatsen fri fr.
obehöriga åskådare. Mannen
fördes fram i
ljusskenet och
till vår
bestörtning igenkände vi i honom
byns rikaste
bonde. Han
kastade sig på
knä framför
oss och kysste
våra händer o.
fötter under
strömmande
tårar.Min
eländighet ligger
blottad inför
Efter porträtt. tnicM • Beruit SUfvtrtpairr*
GREFVE J. J. TOLSTOY.
Rysslands nye undervisningsminister.
dina ögon nådige Herre sade han, Gud ingifve
dig för Jesu Kristi skull mildhet. Du har själf
söner och kan förstå, hur hjärtat domnar vid tanken
på att ögon som hitintills endast sett på dig med
vördnad och kärlek, nu skola vändas mot dig med
förakt och fasa. Nöden dref mig ej att stjäla, det är
sant, men de frestade mig för hårdt dessa dina
tjänare. Jag kom åkande i min tomma vagn förbi dem,
där de halflågo vid sädesskylarne; "lille-far" ropade
de — skulle du ej vilja fylla din vagn med de
präktiga sädeskärfvarne här. För två rubel skall du få så
mycket ditt åkdon kan rymma". Ers rättrådighet, en
okunnig syndare som jag har inga ord, hvarmed han
kan beslå frestaren — den sköna säden kom mig att
glömma det orätta i handlingen. Glad fyllde jag alltså
min vagn, men när jag skulle betala felades mig 50
kopek. J.ig erbjöd mig att gifva dem en hel rubel
följande dag, de trodde mig dock ej utan vredgades
och behöllo pänningarne, hvarpå de fängslade mig
och förde mig jämte den stulna säden hit. Störta
mig nu ej i evig olycka, blif de minas välgörare och
låt min ångest och mina kval vara straff nog". Hans
stämma var så lidelsefullt medryckande och hans
uppsyn så präglad af frambrytande förtviflan vid tanken
på att som brottsling stå inför sina kära att vi alla
kände hans sorg som vår egen. Öfver natten måste
han stanna på slottet, men nasta dag skulle han i frid
få återvända till sin familj.
Morgondagen kom och med den oomkullkastliga
bevis från detektiverna på att den anklagade med
hjälp af hustru och barn i åratal och till ett ansenligt
belopp stulit säd från godset. Händelsen väckte ett
oerhördt uppseende och ^viljan mot oss tilltog. Några
dagar förgingo och vår ängslan fick vanans förslöande
prägel öfver sig. Så kom en afton, då luften och
blommorna lockade oss med våra téglas ut under
aka-sieträden. Vi höllo just på att tala om Tolstoys essay
öfver Björnsön och Ibsen, då befullmäktigen plötsligt
rese sig upp. Vi hunno ej ens fråga hvad som var
å färde, förrän ljudet af steg och röster äfven når våra
öron och inom några ögonblick se vi en alltjämt
växande skara af bönder väpnade med räfsor,
högafflar och liar. Vi rusade in för att tillkalla tjänstefolket.
Ingen syntes och dörren till deras våning var
igenbommad. Slutligen upptät kte vi en af lakejerna,
som darrande sökte gömma sig. Af denne erforo vi
nu, att nästan hela tjänstepersonalen var fängslad och
att man hotat sticka ihjäl hvar och en som försökte
hjälpa oss. Jag tviflade på den fulla sannfärdigheten
af hans berättelse, det företöll mig troligare, att
tjänarne i hemlighet understödde de upproriske och att
detta fängslande blott var en komedi. Ropen utanför
blefvo allt högljuddare och vi skyndade oss att leta
rätt på de få skjutvapen vi hade i vår ägo.
Skarp och befallande ljöd befullmäktigens stämma
i den sorlande folkhopen. — Låt oss blåsa i
hvissel-piporna, sade han, då jag oförmärkt lämnade honom
revolvern. Kanhända når detta ljud kosackerna. Jag
hoppas till himlen att dessa ej måtte vara med i
komplotten. Vi blåste. — Några minuter förgingo under
spänd väntan, men intet svar hördes, blott ett
hånskratt från skaran framför oss.
— Ni måste skyndsamt gömma er i
stallbyggnaderna, sade befullmäktigen, här äro edra lif ej
mycket värda. Hur länge jag ännu kan hålla min
myndighet uppe är ännu ovisst. Vi försökte att låta våra
steg ha så långsam takt som möjligt, då vi nu
begåfvo oss till stallet. Äfven här voro dörrarna
tillbommade och alla våra försök att slippa in voro
fruktlösa. Vi återvände, och folkhopen, hvars ursinne
stegrades i mån af vår hjälplöshet, rusade oss till mötes.
— Af nåd. ers barmhertighet, gif oss drickspängar,
ropade de och skakade med vredeblixtrande ögon
sina tillhyggen mot oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
