Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 5 November 1905 - »Två makar» af Carolus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
den sjuka: — Henrik, du har gjort mig gränslöst
lycklig. Om du visste hur jag tackar dig!
Och han, den stele, oföränderlige, var i ett nu
förändrad. Jag vet mig ej ha sett ett ansikte så strålande af
lycka. Utan ett ord böjde han sig ned och kysste henne.
Sedan var han åter densamme. Han strök henne
öfver pannan och sade, vänd till mig: — Ser doktorn,
hon har alltid varit en liten toka.
Fortare än jag väntat kom döden. En afton kort
därpå, då jag åter trädde in i det lilla hemmet, kände
jag instinktmessigt att det fruktade och väntade redan
inträffat. Det kunde ju ha varit inbillning; men då
revisorn kom emot mig, visserligen lugn och kall
som vanligt, såg jag i ett ögonblick allt. En
främmande skulle kanske ej hos honom märkt någon
förändring. Men jag var ej främmande. Och jag, jag
såg framför mig en — bruten man. Han talade med
ett par ord om hvad som händt och jag tryckte hans
hand till visande af mitt deltagande.
Från det forna sjukrummet hördes högljudd gråt
och klagan. Jag gick dit, följd af revisorn.
Där låg den döda på sin bädd, blek och orörlig.
Öfver henne lutade sig en kvinnogestalt, skakande af
snyftningar, som afbrötos af utrop, sådana som: "Min
egen älskade Mia!" "Lilla rara barnet mitt är du
verkligen död!" "Mia, Mia, vakna!, "Ser du ej mamma,
hur förtviflad hon är?"
Men dottern svarade icke, och de händer, som brukat
besvara moderns smekningar, lågo nu orörliga. Några
ögonblick åsåg jag stumt detta hjärtslitande skådespel.
— När skedde det? frågade jag revisorn.
— För en timma sedan. Hon bad mig hälsa er.
Det är bra underligt med oss människor. Här
såg jag framför mig två slags sorg: mannens, makens
— en sorg, som kanske var för skygg eller för stolt
eller för djup att taga sig några uttryck, och som i
allt fall försmådde sådana, och hennes, modems, en
sorg som ju var uppriktig och sann, men ej kunde
undvara dessa häftiga utbrott. Jag förstod att hans
sorg skar oändligt mycket djupare sår än hennes och
ändock led jag mindre vid tanken på den förra än
vid anblicken af den senare.
Sakta lade jag min hand på moderns axel och
yttrade några deltagande ord. Hon vände sig till mig
och efter ett kort utrop af igenkännande kom där en
ström af ord, riktade till mig. Det var om en mors
förtviflan, en mors känslor, djupare och smärtsammare
än någon annans, om en oersättlig föilust o. s. v.
Och jag såg att det lättade henne att få meddela sin
sorg åt någon annan och jag sökte att då och då
inflika något ord såsom uttryck för mitt medlidande.
Och under allt delta stod mannen tyst och
sluten med ögonen oaflåtligt fästa på den döda.
Slutligen gick han fiam till hennes hufvudgärd, ordnade
med varsam hand hennes hår, vände hennes ansikte
mot dagern och knäppte hennes händer.
— Se, sade han, är hon ej skön?
Moderns uppmärksamhet vändes härigenom bort
från mig — kanske var det ock till någon del
revisorns afsikt — och jag kunde ej undertrycka en suck
af lättnad. Ty hvarje ord jag yttrat till den sörjande
kvinnan tycktes endast gifva ny näring åt detta flöde
af förtviflade utrop.
Nu vände hon sig i stället åt annat håll.
— Ja, ja, det var snällt af dig, Henrik, att tänka
litet på det yttre också, efter som doktorn är här.
Den som sörjer såsom jag hinner ej tänka på sådant.
O, visst är hon vacker, hon är ju en ängel. Ja, det
var hon redan förut, men nu är hon en verkiig ängel.
Ack, ack, det är ju hvad jag alltid sade att Mia var
alldeles för god för att få lefva. Månn tro, om du
förstår, Henrik, hvilken skatt det är du förlorat i
henne? Jag är så rädd för att du ej älskat henne
riktigt, så där innerligt, varmt, outsägligt älskat, som
hon, hon allena förtjänade?
För att han ej skulle behöfva svara, åtminstone
i min närvaro, hostade jag nu till och anmälde att
jag måste gå.
Och när jag i dörren vände mig om för att kasta
en sista blick på den döda, belyste aftonrodnaden
hennes fridfulla ansikte, omkransadt af svarta lockar.
Han hade rätt, hon var verkligen skön.
Några år hade gått. Jag befann mig en dag på
en ångbåtsresa öfver Mälaren. Vädret var det allra
härligaste, hvarför de resande för det mesta
uppehöllo sig på däck. Det var ett lifligt pratande rundt
omkring och glädjen tycktes vara allmän. Hvem
skulle ej känna sig väl till mods en sådan dag och
med denna vackra natur omkring sig!
Jag fäste mig särskildt vid ett större sällskap
herrar och fruntimmer längst borta på akterdäck.
Munterheten var ibland dem högljuddare än på andra håll
utan att därför verka störande. En medelålders
korpulent herre med jovialiskt utseende var tydligen
rolighetsministern. Han behöfde knappt öppna sin mun förr
än han lönades med glada skratt och bifallsord.
Plötsligt reste sig ett af fruntimren och lämnade
platsen och gick fram till mig.
Nej, se herr doktorn, det var då riktigt roligt!
Åh se fru B., ja, det var verkligen angenämt
svarade jag i min ordning.
Frun slog sig ned bredvid mig. Och jag kunde
knappt tillbakahålla ett leende, då jag i tanken
jämförde detta pigga, muntra, blomstrande anlete med
det förgråtna och af sorg vanställda, som hon visat
vid sin dotters dödsbädd.
Ett samtal var snart i gång.
— Ja, ja, det var ett sorgligt tillfälle, herr
doktorn, då vi sist råkades. Min egen lilla Mia, henne
glömmer jag aldrig. Det är en sorg som aldrig läks.
Det är moderssorg, ser doktorn.
Här kommo tårarna fram.
— Men man får ju ej alltid gå och hänga läpp
och se sorgsen ut. Man har ock andra att tänka på
än de döda. Nu har jag här min lilla Ebba och
hennes man — jag måste presentera dem för er vid
tillfälle — han har helt hastigt fått ett stort arf, så
att de äro rika nu. Nu äro vi och en hel hop
mostrar och kusiner till dem stadda på en turistresa
genom landet. Bra snällt af Ebba att ta sin gamla
mamma med. Det skall verkligen bli förtjusande.
— Ja, min måg revisorn, ja. Doktorn har således
ej hört–? Jo, han dog för ett par år sedan ej
så långt efter min lilla Mia. Det är en sorglig
historia, det är då visst och sannt. Jag får erkänna att
jag ej förstår det. Hur kan en frisk, stark karl, i
sina bästa år ha så litet mod och lifsglädje — ja,
jag ville nästan säga så litet allvar och känsla af
lifvets ansvar? Men jag har ju ej rätt att döma.
— Nej, nej, inte må doktorn tro något så
förskräckligt. Inte tog han lifvet af sig inte- Men han
bara liksom tynade bort. Det var en besynnerlig
människa den här Henrik, jag var ändå i håll med
honom flera gånger för att förmå honom att fatta litet
kurage och att gifta om sig men det var som att tala
till en vägg. Jag vill inte gärna tala om mig själf,
allra minst framställa mig själf såsom något föredöme,
Men jag gick verkligen så långt af välvilja för honom.
Käre Henrik, sade jag, se på mig, se hur man kan
och bör bära en sorg. Fyra döttrar, oändligt dyrbara
för mitt hjärta, har jag förlorat och är ändock den jag
är. Och jag säger, att om t. ex. min gubbe, som är
så mycket äldre än jag, snart skulle falla ifrån,
sannerligen om jag skulle afslå ett någorlunda antagligt
anbud, så roligt tycker jag det är att vara gift. Men
som sagdt, det var förgäfves. Han bara log och
nickade till svar — ty han blef likasom blidare och
vänligare för hvar dag som gick — och tackade för min
välmening. För öfrigt skötte han sin tjänst som van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
