Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 15 Oktober 1905 - »Ett drama i skogen» af Olof Sjöström - En bortgången ungdomsförfattare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT DRAMA I SKOGEN.
För HVAR 8 DAG af OLOF SJÖSTRÖM.
Villebrådstjufvarne hade en tid farit häjdlöst fram
i Rössjöholms villebrådsrika skogar. Visserligen fanns
det ändå alltid tillräckligt med vildt i de vidsträckta,
lugna, nästan tropiskt yppiga bokskogarne på
Hallandsåsens sydsida, men man kunde i alla fall inte låta
sig nöja med, att jaktmarkerna på detta sätt
plundrades. Tjufskyttet hade nu pågått en längre tid, utan
att man kunnat komma den fräcke gärningsmannen
på spåren. Man hörde smällen af hans bössa än här
och än där, men aldrig kunde man se så mycket som
skymten af den hemlighetsfulle krypskytten, hur
mycket man än ansträngde sig, och hur många spejare
som än utsändes för att utforska hans tillflyktsort.
Han tycktes helt enkelt vara osynlig, och hårresande
berättelser om den mystiske jägaren började göra sin
rond bland tjänarne på herregården En af
skogvak-tarne påstod sig en kväll i skymningen ha sett en
jättestor skepnad snudda förbi sig och försvinna i det
snår, invid hvilket han vid tillfället befunnit sig. Han
var öfvertygad om, att det inte var någon människa,
"det liknade en ande", påstod han, något närmare
angående den hemlighetsfulles utseende kunde han
icke meddela. Denna historia berättade han för hvem,
som ville höra på, och gårdens fruntimmer blefvo
genom de kringflygande ryktena så förskrämda, att
de efter mörkrets inbrott inte vågade sig utom
husknuten. Rädslan lade sig ingalunda, då gårdens
gamle trädgårdsmästare, hvars far varit skogvaktare
på Rössjöholm, erinrade sig, att hans far någon gång
skulle ha dödsskjutit en krypskytt på herregårdens
mark. Alla blefvo ense om, att det var den dödades
ande, som nu "gick igen".
En som dock icke tycktes sätta tro till historien
om gengångaren, var gamle Håkan Fris,
öfverskog-vaktare på Rössjöholm och ägarens, landshöfding
Silfverskölds trotjänare. Gubben Fris, som i sina
unga dagar varit knekt, hade under den förre ägaren
kommit till Rössjöholm, hvarest han genom
plikttrohet och duglighet förstått att vinna sina
öfverordna-des synnerliga förtroende. Trots den höga åldern
— han nalkades 70-talet — satt knektetypen ännu
fullkomligt i honom. Han var af föga mer än
medelmåttig växt, fastän han syntes längre på grund af
den strama hållningen. Håret hade bibehållit sin
ursprungliga mörka färg, under det att de buskiga
ögonbrynen och de yfviga mustascherna hvitnat.
Blicken ur de djupt liggande ögonen var skarp som en
falks och draget kring munnen allvarsamt, nästan
hårdt. Gången var spänstig och lätt som en ynglings,
och hans hand var ännu så stadig, att ända hittills
ingen kunnat öfverträffa honom som skytt.
Gamle Fris var öfvertygad om, att det var en
varelse af kött och blod, man hade att göra med. De
många fåfänga försöken att fånga krypskytten —
gubben hade för länge sedan kommit till den åsikten, att
det bara var en dylik — äggade honom blott till nya
ansträngningar. Han kände det, som om hans heder
stode på spel och ville därför våga allt för att fånga
gynnaren. Sluten och ordkarg hade han varit förut,,
men nu blef han det i om möjligt ännu högre grad.
Han lämnade hemmet vid soluppgången och kom inte
tillbaka förr än efter skymningens inbrott. Så höll
han på dag efter dag, utan att strapatserna tycktes ha
någon annan verkan på honom, än att människo-
EN BORTGÅNGEN UNGDOMSFÖRFATTARE.
Den 2 oktober afled i Marstrand friherre Mårten Gabriel
Leijonsköld-Oxenstierna till Eka och Lindö, skriftställare, målare,
samt f. d. tullinspektör i Engelholm, en i vida kretsar känd
personlighet.
L.-O. var född på Ingelby i Kyrkefalla förs. 1834. Han
började sin bana som sjökadett vid 20 års ålder samt öfvergick
sedan i tullverkets tjänst där han avancerade till tullinspekiör 88.
Genom sin tjänstgöring kom L.-O. i liflig beröring med
vestkustens skärgårdsbefolkning samt trotsade ofta med sin jakt
Bohusläns stormar, spejande efter de på den tiden talrika smugglarne.
Han företog flera resor i Europa och i främmande värllsdelar,
och förvärfvade därvid rik kunskap om länder och folk, hvilket
kom honom till godo vid skriftställara-betet. — Detta tog sin
början år 69 då L.-O. på eget förlag utgaf "Sjöfröken", en serie
berättelser från hafsbandet. Därefter blef hen medarbetare i
Gernandt» "Svenska Familjejournalen" under signaturen Altebaron.
Bland hans arbeten från denna tid må nämnas "Kronolotsens
berättelser", af hvilka dock sista delen blef förstörd vid
Centialtryc-keriets brand, samt "Ur folkets lif". (1873). Ar 91 ujkom hans
första egentliga roman Konungens kapa>e, (A. Bonnier, Sthlm)
senare följd af Ett lejon till sjöv, och En svensk ädlings
äfventyr, samtliga öfversatta till norska och danska. Bland L.-0:s
senare litterära alster märkas Den svarte
fribytaren m. fi.
L.-O. intog en särställning inom
litteraturen. Han var en ungdomens och
de vida kretsarnes författare, en svensk
Dumas eller Marryat, hvilken genom
lifliga scener och spännande skildringar
förstod att längsla läsaren samt äfven väcka
de fosteiländska känslorna.
Främst af alla hans böcker torde man
kunna sätta "Konungens kapar"", denna
lifliga skildring från Karl XII:s tid. "En
svensk ädlings äfventyr", en modernare
af L.-0:s böcker, är i själfva verket en
skildring af den aflidne baronens eget lif.
En del detaljer där äro sanna
upplefvel-ser i likhet med hvad som är fallet i
flera af de öfriga romanerna. Den gamle
baronen var såsom förut nämnts en
vidt-berest man och förstod alltid att utspinna
sina egna iakttagelser med fantasics
trådar. "Ett lejon till sjös"; en skildring från
slutet af 1700-talet, samt förlagd till
Bohuslän och Göteborg, påminner till sin
stil om Louis de Garnerays sjöromaner.
Den bortgångne var en riddare af den
gamla tidens män "sans peur et sans reproche" och innehade
bl-a. den franska guldmedaljen "Actes de devoument" samt
"Men-tion hononorable" och svenska medaljen "För berömliga
gärningar", samtliga för räddning af ej mindre än 29 människolif.
L.-O var äfven artist, särskildt ägnade han sig åt sjöstycken.
I Marstrand nedslog L.-O. sina bopålar sistlidne våi, då han
lämnade Engelholm efter afskedstagande! för att njuta sitt "otium
cum dignitate" bland Bohusläns skär, som spelade en så stor roll
både i hans lif och hans romaner.
Foto. Svenson, Engelholm.
M. G. LEIJONSKÖLD-OXENSTIERNA. †
lUiché: Bengt HUjvcrvpnrr*-,
- 42 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
