Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52. Den 24 September 1905 - En audiens hos världens yngste suverän. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en audiens hos världens yngste suverän.
ETT RESEMINNE FÖR HVAR 8 DAG AF mari mihi.
Då jag en afton i slutet af maj, efter den
vanliga språkstunden med vännerna på café Suizo,
återvände hem, lämnade mig portieren ett kort från Le
Ministre de Suéde et de Norvége, hvarpå stod
skrifvet: I Morgen kl. 11 hemter jeg Dem for at
pre-sentere Dem for Kongen. Klædsel Frak og hvid
halsduk.
Och morgonen därpå, precis vid elfvaslaget
inträdde i mottagningsrummet en betjänt i de Wedelska
färgerna, som meddelade mig, att ekipaget väntade
vid porten. Några minuters åktur utför Calle de
Are-nal, öfver den vackra Plaza del Oriente, och vi
stannade framför kungliga slottet i Madrid. En fil af
vagnar funnos där före oss, hvadan jag uttryckte en
farhåga att vi skulle få vänta länge på företräde.
— Nej, sade de då ännu törenade rikenas
älskvärde representant, vi äro de tredje i ordningen och
blifva mottagna i tur efter de franska och engelska
ambassadörerna, hvilka uppvakta idag med
anledning af hans maj:ts förestående resa till Paris och
London.
Vi hade nu att passera en serie af trappor och
gallerier, fyllda med hillebardierer, löpare, furirer,
lakejer, jägare, lifdrabanter, pager, caballeros de
Espi-nosa, stallmästare, officerare af olika grader,
civilmilitärer och kammarjunkare. Lansarna skramlade,
värjorna blixtrade och ryggarna kröktes för Sveriges och
Norges sändebud. Så stannade vi uti en salong, där
en hjulbent gammal kammartjänare befriade oss från
öfverrockarne. Jag lämnade honom också min hatt,
men fick det rådet att behålla den i handen under
samtalet med majestätet.
Vid inträdet i antichambren mottogos vi af
El mayor-domo mayor
El duque de Soto Mayor
samt af introduktören af främmande sändebud, grefve
— jag vill minnas Pi y Concha. Ett femtiotal
personer befunno sig uti det stora, praktfulla gemaket,
hvars fönster vette ut åt borggården. Baron
Wedel-Jarlsberg föreställde mig för eller lät mig veta
namnen på flertalet af regeringens medlemmar, på
framstående politiker, främmande sändebud samt gränder
af alla möjliga grader.
Där s’od en liten rak gubbe med det typiska
utseendet af en pensionerad svensk major, inbegripen
i ett lifligt samtal med en smula fjäskigt förbindlig
kavaljer, bärande Calatravaordens kors insydt i rödt
kläde på sin redingote. Den förre var salig kungens,
Altons XII:s redlige vän, hans trofaste kamrat genom
glädje och sorger, hertigen af Sesto, den senare
hertigen af Tserclaes och Tilly, ättling af ligans chef,
den gamle korporalen, hvilken en gång gjorde det så
hett för de svenska brigaderna. Ett stycke därifrån
uppvaktades den vackra markisinnan af Santa Cruz
och den populära, slagfärdiga ambasadrisen m:me de
Castro af en skägglös 20-åring med det mest blida,
sorglösa uttryck i sina mörka ögon och ett hjärtligt
skratt, hvilket då och då öfverröstade det halfhöga
skvallret, som sorlar från de skilda grupperna i det
kungliga förrummet Den unge mannen bär ett namn
vid hvilket mycket blod klibbar, ett namn som dränkts
i förbannelser: hertigen af Alba.
Två gamla herrar hafva dragit sig tillbaka till en
fönstersmyg för att få prata ostörda. Den ene lång
och smidig med ett slipadt, kallt och lurande uttryck
uti sina stora svarta ögon, alltigenom tillbakadragen,
beräknande, själfiakttagande, den andre en fryntlig
gammal farbror, krigs, uss och kavaljer, med handen
på värjfästet och ett öga på damerna. De båda äro
förre premiärministern Maura och förre
konseljpresidenten general Azcarraga.
Grefve Pi y Concha — eller hvad han nu heter
— för en liten svartmuskig herre fram till dörren, som
leder till majestätets privatkabinett. Jag har sett denne
herre förut — men hvar? Inte i Madrid, så mycket
är säkert, utan i något annat land, för längesedan.
Jag kan inte fråga baron Wedel, ty han är just
inbegripen i samspråk med brittiska ambassadören
Nicholson, en intressant, tunn, blek diplomattyp, hälften
filosof, hälften hofman — då plötsligt någon slår mig
på axeln, och jag finner mig hafva en umgängesvän
i de ta sällskap.
En mörklagd ung man med ett par hjärtegoda
svarta ögon under den breda pannan. Vi tillhöra
samma kotteri på café Fornos, D. Luis och jag. Där
användas alltid förnamnen, men jag drager mig nu
till minnes att D. Luis bär ett af Spaniens mäst
lysande namn samt är direkt ättling till de gamle
atze-kiske kejsarne af Mexiko. Han är således lika hemma
i konungens borg som på café Fornos.
— Hvem är den där som föres in nu? frågar jag.
Har sett honom förut. Men inte i Madrid. Någon
annan stans. «
— Har ni varit i London, spörjer D. Luis, hertig
af Montezuma.
— Ja.
— Då förväxlar ni honom med brodern. Denne
är mr Cambon, fransk ambassadör i Madrid. Brodern
bekläder samma post i London. De äro så lika som
två bär. — Vet ni att Fuente skall uppträda på Plaza
de toros om torsdag. Då måste ni dit. Han är vår
främste tjurdödare.
En undersätsig, blekfet, ljuslagd, påfallande
apo-plektisk herre i en alltför trång, tillknäppt röck
kommer brådskande in med en ofantlig, röd, guldsirad
portfölj under armen. Han skakar hand åt höger och
vänster, härs och tvärs, snurrar omkring, flämtande,
hväsande, stammande, stryker svetten ur pannan med
näsduken, tvärstannar, slår sig för hufvudet, klarnar
upp, rusar vidare, hugger ett tag i rockknappen på
understatssekreteraren markis de Gonsalvez, drager
denne hejdlöst med sig in uti ett hörn, plockar fram
sina papper ur portföljen, pekar, gestikulerar vildt,
viftar med näsduken samt jämkar med pekfingret
under kragen för att skaffa sig luft.
Aldrig såg jag en människa, så nervöst uppjäktad,
så intellektuellt sönderbråkad, så allt igenom förbrukad
som denne. Hans rödkantade, utvakade ögon irrade
oroligt omkring, han flyttade portföljen från den ena
armen till den andra, allt under det han trummade
med den lediga handen på fönsterkarmens panelning.
Det var Villaverde.
Ett halft år förut hade han varit en flegmatisk,
själfsäker jurist med mycken energi och mycken
ärelystnad. Så fick han i uppdrag att bilda ministär och
att göra det ogörliga: att föra riket framåt genom
merkantila kriser, klerikal depravation och en allt
förlamande skuldbörda. Man söker ju med ljus och
lykta efter en statsman åt denna stat, en stämma som
kan göra sig hörd, en vilja som lydes. — Ingen fläck
faller på Villaverde. Han satte in all sin kraft, han
stred med förtviflans mod, och han föll på valplatsen.
Det låg så mycket af sann tragik och sann storhet
under denna redingotsballong, och jag minnes honom
som en hjälte. Endast några månader hade han
verkat som regeringens chef, men denna tid hade
förvandlat honom till en skälfvande människoslamsa, till
någonting som surrade omkring och slog sig
fördärfvad mot omöjligheten.
Några veckor senare dignade han under bördan
och ingaf sin demissionsansökan. Och en månad
därefter var han död.
Jag såg Maura mäta Villaverde med sin genom-
— 827 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
