Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48. Den 27 Augusti 1905 - »Hans sista marsch» af Wolodja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 770).
men fortsatte sedan sin vandring. Han kom allt
närmare och närmare, och jag igenkände då min gamle
far. Jag ville ropa, men min tunga var liksom
fast-tjudrad. Så satte sig den gamle och började gråta
bittert. Men då hände något underbart. En vacker
yngling i hvita kläder, alldeles lik ängeln vid grafven
på altartaflan därhemma stod plötsligt som
framsprungen ur jorden framför honom. Han lade sin hand på
fars axel och pekade uppåt. Där syntes en stjärna,
som med vindens hastighet närmade sig. Den blef
stor som solen och sänkte sig långsamt ned på fältet.
Så bleknade Jen och försvann som i en dimma, men
ur töcknet trädde två människor fram, en kvinna och
ett barn. De gingo icke utan tycktes sväfva fram
öfver de hvita blommorna på det stora fältet. De
kommo allt närmare, och jag igenkände då i kvinnan
min mor, min egen mor, som dog, då jag var en liten
gosse. Och det var mig hon höll i handen. Mor och
jag sågo så lyckliga ut och vinkade till far. Gubben
reste sig och ville skynda mot dem. Men den vackre
hvite, unge mannen böjde varnande handen. Synen
försvann. Det blef allt mörkare omkring honom, men
själf strålade han som månen en augustinatt. Han
log så vänligt. Sedan lade han sin hand på min
panna, och då vaknade jag, men bara på en stund,
ser du Gren, ty snart kommer han och hämtar mig
ditupp — högt upp öfver stjärnorna. Nu fruktar jag
icke längre för något. Jag känner mig så lätt och
glad och lycklig, ty jag får komma till mor — och
där hon är dit kan aldrig den lede komma.
II.
Kompani, vänster om, halt! Lediga!
Sabeln faller klirrande ned i baljan, och
sergeanten, som fört hela kompaniet från baracken till
sjukhusplanen, börjar promenera framför fronten.
Andra kompaniet står tyst som en mur. All
munterhet och talträngdhet är liksom bortblåst. En
tiyc-kande känsla af dödens närhet och oberäknelighet
har lägrat sig öfver den unga skaran. Lille 89:an
med de stora milda barnaögonen, han som varit den
bortgångnes båskamrat och trogne hund, gnider envist
sina nyputsade, blänkande knappar för att icke låta
märka den omanliga tår, som skymmer ögat.
Gif akt! De dåsiga lemmarne räta ut sig, blicken
vaknar och tankarne skingras för att samlas i rättad
kolonn vid lystringsordets pisksnärtljud.
Majoren, kompanichefen och 138:s löjtnant passera
fronten och försvinna i sjukhuset.
Så förflyter åter en stund i sommarmiddagens
stillhet, och kvalm. Det blyfärgade molnet, som stått
likt ett varningstecken i öster har långsamt bredt ut
sig och kastat en flik af sin mörka mantel öfver solen.
En och annan vindfläkt drager som en suck genom
askarnes kronor och för ett rasslande papper öfver
den dammiga vägen. Den hvita duken med det
blodröda korset på sjukhustaket skälfver, gripes, vecklar
ut sig och sjunker åter tillbaka som en utvriden trasa.
Den torra värmen och den söfvande tystnaden,
genom hvilka endast myggsvärmarnes surr i de
slumrande trädens kronor dallrar, har sänkt den lilla
truppens väntan i dåsig maktlöshet. Lemmarne ha blifvit
tunga och hufvudena sjunkit ned mot brösten som på
trötta åkarkampar. Till och med sergeantens pösande
vadd har liksom krympt ihop. Då höras steg som
knastra öfver det torra granriset i sjukhusets förstuga.
Löjtnanten visar sig i dörröppningen och ger ett tecken
åt sergeanten. Denne rycker till, hälsar och
kommenderar: — Tredje halftroppen i första plutonen — framåt
marsch! En liten flock bryter sig ut ur ledet, tager
några steg framåt och tvärstannar plötsligt som en
hop får framför en gläfsande hundracka. Hvad är
egentligen meningen? De se dumma och förlägna
ut. Sergeanten gör en otålig åtbörd mot sjukhuset,
så lunka de fram med släpande ännu villrådiga steg
mot den öppna dörrens svarta gap. En och en i
sänder klampa de in. Lille 89:ans hand far nervöst
upp och ned. Slutligen griper han tag i mössan och
blottar sitt ljuslockiga hufvud.
Mot staketen hänga beväringar som försakat
mid-dagshvilan för att njuta af denna omväxling i det
enformiga lägerlifvet. De gäspa, småprata med slöa
miner och snegla bort mot markententeriflickorna, som
skockat sig samman i en klunga invid sjukhusväggen.
Mor Kristinas annars så leende döttrar bära rödgråtna
ögonlock och se så hemjungfruaktiga och sedesamma
ut i sina svarta klädningar och nystärkta hvita
förkläden.
Med dästa magar och lata rörelser rulla
musik-fanjunkarne fram för att förena sig med den öfriga
musiken. Tamburmajoren står i position med blick
af kommenderande general. Trumslagarpojkarne nojsa
bakom bastrumman, och esskornetten gör förgäfves
miner åt Lina i messen.
Nå, ändtligen! Ett doft klampande höres i
sjukhusets förstuga. Allas ögon riktas mot den öppna
dörren i det kalla, gråa huset. Så träda de ut på
trappan de där tafatta och klumpiga gossarne i den
dödes halftropp, men nu med högburna hufvuden och
högtidligt allvar i hvarje drag. Men så bära de också
138 mellan sig.
I den svartbetsade kistan utan andra prydnader
än ett par kransar af ligastrum och några små rörande
enkla buketter, hvilar den kufvade styrkan, den
förstummade glädjen, lifvet i sin härligaste blomning,
kväfdt af dödens förintande andedräkt. Varsamt
nästan ömt sätta de stora barnen ned sin dyrbara börda
på den simpla träställning, som skall föreställa
katafalk. Så träda de åt sidan för att lämna rum åt
likföljet
Mellan den reslige majoren med de hvita
mustascherna och de vänliga ögonen samt den lille buttre
kompanichefen, som går i ständig fruktan att bli
förbigången, vacklar en bruten gubbgestalt fram. Bakom
dem följa löjtnanten, fanjunkaren och n:o 34 Gren.
När den lilla processionen stannar, sjunker-den gamle
ihop med ett stönande, och hans skumma ögon stirra
på de ^lär svarta bräderna med ett uttyck af gränslös
förtviflan och hopplöshet. Hans far! Hans far! En
sakta hviskning går genom leden, och sönerna till
många sådana gamla utnötta, tröttkörda arbetsmaskiner
känna ytterligare en våg af medkänsla slå in i sina
hjärtan.
Regementstrumslagaren höjer sin staf och tonerna
af "Jag går mot döden hvart jag går" välla fram
majestätiska och gripande. Studentbeväringarne stämma
i med klara ungdomsfriska stämmor. "Bassarne"
trefva förläget efter sina fältandaktsböcker, och snart
ljuder sången stark men ojämn som i en sockenkyrka.
Den gamle vid kistan snyftar sakta, och de skrumpna
valkiga händerna skälfva och skaka.
Marketenteri-flickorna glömma, att deras förkläden äro nystärkta,
och ynglingaflocken vid staketet har upphört att
gäspa.
De sista tonerna eka mot barackernas breda
gaf-lar, kastas tillbaka i rymden och försvinna förenade
med trumhvirflarnes dallrande ljudvågor.
Student-halftroppen öppnar sig, och en ung ljuslett man med
ett drag af ungdomlig energi kring de smala läpparne,
träder fram till kistan. Den gamle höjer långsamt
sin blick och fäster sina halfslocknade ögon nyfiket
på den ungdomliga gestalten.
I Guds Faders och Sons och den Helige andes
namn! Bönerna komma, burna af ett fast och
värdigt lugn. Så höjer sig den lågmälda stämman, och
- 772 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
