Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 36. Den 4 Juni 1905 - »I maj» af Eva-Maria D. - Renhållningssträjken i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
bar i sin ficka, brände och tyngde henne, tyckte hon,
och i hennes hufvud hvirflade utan uppehåll en
mening ur detta bref: "Nu har du rört vid den sjuka
punkten i vårt förhållande". Att konstatera, att där
fanns en sjuk punkt, var ju detsamma som att visa,
att det inte kunde vara någonting mera dem emellan.
Och inom sig vred hon händerna i förtviflan.
Men nu måste hon försöka vara vänlig mot
gossen, som satt tyst och lamslagen bredvid henne. Han
hade ju ingenting gjort henne, hon fick inte ta
honom till afledare för sin inre spänning. En snäll gosse
var han i alla fall, fast lite tröttsam. Hon såg ut
öfver parkens blommande växter och gröna gräsmattor.
Gråsparfvarne hoppade vid hennes fötter, och i träden
sjöngo alla fåglar. "Nej där var verkligen en trast
också!" Im wunderschönen Monat Mai! — Nu visste
hon hvad hon skulle tala med honom om!
— Skriiver ni vers, mr Quanjer?
Mot hennes vilja fick frågan en biton af
hånfullhet, som ögonblickligen slog honom, ty så skoladt var
hans öra för alla skiftningar i hennes röst.
Nu skulle han velat säga henne hur hans känsla
för henne fann sig ett naturligt uttryck i poesi, hur
våren i all dess ljuflighet fick rum där också, därför
att hon inspirerade honom. Men den där klangen i
hennes röst, gjorde det omöjligt för honom att få
öfver sina läppar ett enda af de ord han bar i sitt
hjärta, och han lyckades endast framstamma: — Ibland.
— När våren blir er öfvermäktig, ja visst. Det
gör alla unga människor.
Hur kunde han också hoppas, att hon skulle tro
honom ha några anlag för poesi!
Ingrid var alldeles för öfverretad för att i detta
ögonblick inse, hur löjlig hennes satir egentligen var. Hon
visste endast, att hon måste försöka tala, för att få
några sekunders ro för plågan hon bar inom sig.
Men en konversation tycktes hon inte förmå få in
Quanjer i idag. Återstod alltid att tala om hans tvist
med sin familj.
— Hur tänker ni bära er åt, om ni inte får bli
sångare, utan måste bli affärsman ? — Hennes röst var
vänlig nu, det hörde han, men den var långt ifrån
lugn. Måste han då tala om sig själf, fick han inte
göra någonting för henne?
— Jag skall kämpa mig fram till mitt mål,
mademoiselle. Om ingenting annat hjälper, bryter jag med
familjen och går min egen väg".
— Tror ni inte, att ni skulle kunna öfvervinna
dem genom tålamod? Om ni bara kan vänta,
kommer väl också en gång den stund, då ni kan få dem
att inse, att er fordran är berättigad.
Den eviga gamla visan, tänkte han. Tålamod.
Hur skulle han kunna ha tålamod och vänta, tills hon
fick upp ögonen för att han fanns till. Så länge hon
behandlade honom som en skolgosse, blef han också
blyg och rädd i hennes sällskap, vågade aldrig visa,
hvad hon var för honom eller hur mycket han anade
af hennes innersta.
Ce cher monsieur Quanjer, tänkte hon. Han blir
aldrig trött på att tala om sina egna motgångar. Visst
UNDER RENHÅLLNINGSSTRÄJKEN I STOCKHOLM hade ett 50-tal studenter förbundit sig att, »med afstånd från all
socialpolitisk tendens, af hygieniska skäl» bestrida det nödvändigaste arbetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
