Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23. Den 5 Mars 1905 - »Den nye provisorn» af Gösta Henning - »På längden och bredden»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
DEN RYSKE JÄTTEN MACHNOFF (9 fot och 8 tum) OCH HANS LILLA VÄNINNA CHIQUITA (25 år; 28 tum), hvilka f. n.
uppträda i London.
derna slappt nedhängande alldeles som när en hund
sitter för socker.
— Det var då också en permanent otur han haft
hela sitt lif. Nu sist hade han kommit från en liten
landsortsstad på femton hundra innevånare, där han i
tre hela år tjänstgjort som enda biträde hos en
gammal fattig, men adlig apotekare. Gång på gång hade
han tänkt resa, men det fanns en dragningskraft där
som han ej kunnat emotstå. Apotekaren hade en
dotter, så gudomligt vacker, att man förvånade sig öfver
att en sådan blomma vuxit upp i detta lilla samhälle
utan allt för mycket af sol och glädje. Henne älskade
han. Hur han dagligen längtat efter de tre enkla
måltiderna, då han fick sitta vid samma bord som hon.
Och de små balerna som man ställde till ett par
gånger om året och kaffejuntorna på stadens enda konditori.
Ty med hade han varit öfver allt, då det alltid
var ondt om kavaljerer. Men han visste att man i
smyg skrattade åt hans obetydliga figur och komiska
gester. Men han gjorde sig inte löjlig genom att för
någon yppa sin hopplösa kärlek. Det var först långt
efteråt som det en kväll kom fram, då han satt vid
glaset tillsammans med äldste eleven. Då kommo
tårarne honom i ögonen, ty då han blef rörd, grät han
och han blef lätt "rörd".
Ändtligen hade han förmått sig att resa,
uppriktigt saknad, ty man hade till sist lärt sig att hålla af
honom. Det enda minne han då medförde, utom sin
hopplösa kärlek, var en fotografi af en bildskön, ung
flicka. — Så hade han råkat ut för en stygg sjukdom
som i veckotal höll honom vid sängen. Som
efterbehandling hade han blifvit ordinerad en sex veckors
badsejour, och där ströko de få slantar åt, som han
sparat under de tre åren; och nu här möttes han
genast af otur.
Fram och tillbaka mellan recepturen och väggen,
Ännu hade knappt mer än tio minuter förflutit, och
likväl föreföll det honom som en hel liten evighet.
Gång på gång såg han på det gamla vägguret där
tvänne förgyllda lejon uppburo en kungl, krona öfver
Carl XI:s namnskiffer, men visarne rörde sig inte
fortare än på de sista hundra åren. Han damtorkade
sin plats vid recepturen, gned bort några bläckfläckar,
som kommit på vågen och rullade in bindgarnsnystat.
Några oblater, som fallit ur, plockade han upp och
lade tillbaka till deras plats. Linjalen, saxen och
»PÅ LÄNGDEN OCH BREDDEN».
pännskaftet lades lika ordentligt på sina platser —
men så hade också fem minuter gått åt.
Nu tog det i apoteksdörren. Det var en liten
parfvel, som skulle ha för fem öre hårolja, någon
skulle göra sig fin på söndagskvällen. Aldrig har väl
för fem öre hårolja blifvit noggrannare uppvägdt,
aldrig en flaska omsorgsfullare tränsad och aldrig en
signatur finare präntad.
— Det fanns tryckta, men det tog längre tid att
skrifva — men så hade också tre minuter gått,
och nu hördes äldste eleven i gången.
— Nå hur gick det? Råkade du gubben?
Lefver han? — Frågorna som bränt honom de sista tjugo
minuterna kommo stötvis fram.
— Nej det gör han inte precis men, — —
— Hvad säger du? Är han död? Kors i Jesu
namn, bröt han ut halft i gråt.
Men då gick ett ljus upp för äldste eleven. Den
nye var helt säkert utan skuld och hvad gjorde det
nu om ett nummer vid flottans värfvade stam dött
några timmar förr eller senare.
— Ja han dog, men innan budet ännu hunnit
fram med medicinen.
Den nye tackade inte precis Gud, men det var
nog ändå till honom den suck flög, som lättade hans
bröst. Han räckte fram sin grofva flitiga hand och
tackade äldste eleven alldeles som om det varit
dennes skuld, att den värfvade gått in i evigheten utan
ett par centigram kamfer.
Men äldste eleven kände sig törstig efter den
häftiga språngmarschen, sökte upp nyckeln till källaren
och gick ut och tömde en half flaska Rüdesheimer
— en tämligen usel årgång som gubben kommit
öfver för röfvarepris. - __
DE TRE PRISTAGARNE I EN NYLIGEN I BERLIN HÅLLEN
TAFLAN I OMFÅNGSRIKEDOM. Första pristagaren
uppvisade en midja af 167 cm. De båda andra Kunde icke skryta
med mer än resp. 161 och 159 cm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
