Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 18 December 1904 - Strödda anteckningar från Rhodesia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
segrade, sedan de lidit en del rätt kännbara
förluster.
Boskapsskötsel och åkerbruk ha mycket goda
framtidsutsikter i Rhodesia. Visserligen tillfogas
kreatursstammarna stundom fruktansvärda afbräck genom
nötpest, förorsakad af giftiga flugor, men trots
detta förökas de och frodas märkbart. Landet har
riklig tillgång på vatten af bästa beskaffenhet. Man
får ofta se uppgifvas att Sydafrika lider brist på vatten.
Dfctta emellertid med orätt. Knappast något annat
land på jorden inom det trobiska bältet kan vara
bättre lottadt med afseende på vatten än Rhodesia.
Och de ypperliga betesplatserna där äro rent af
oöfverträffliga.
Den giftiga flugan (Glossina mortisans) liknar
rätt mycket vår vanliga fluga. Hon är brun till
färgen med gula tvärstreck under buken och vingarne
lagda korsvis öfver ryggen. Hon finnes i allmänhet
bland de stora villebrådshjordarne och antages lägga
sina ägg i buffelns spillning. I och med villebrådets
undanträngande inåt landet minskas faran för
husdjuren att råka ut för den hemska insekten.
F. n. är grufdriften den förnämsta industrien i
Rhodesia. Och bland^ grufvorna äro de guldförande
de som mest arbetas.
öfver allt i gulddistrikten påträffar man lämningar
af gamla arbeten, som tyda på att grufdriften var i
gång här för hundratals år sedan. Bland negrerna
finnes en urgammal tradition, som berättar följande:
"För länge, länge sedan kommo hvita män med långt
hår från det stora vattnet. De gjorde många af våra
förfäder till slafvar och dödade många. De gräfde
också efter det gula järnet, som de skickade hem till
sitt land. För att skydda sig uppförde de många
befästningar. ,*»;-
Slutligen samlade våra förfäder sig i oräkneliga
skaror, och drefvo de hvita männen med det långa
håret ut i det stora vattnet, hvarifrån de aldrig mer
återkommo."
Forskare taga för gifvet, att det var från denna
del af jorden, som kung Salomo erhöll allt sitt guld
vid den tid han byggde Jerusalems tämpel, och att
det nuvarande Rhodesia var drottningens af Saba rike.
Märkvärdigt nog finnes ännu i dag en flod i Rhodesia
som heter Sabia. Utefter dess stränder finnes en
massa uråldriga fästningsruiner samt räster efter
guld-gräfningsarbeten. Dessa arbeten visa tydligt, att det
förut funnits ett folk i Rhodesia med högre kultur än
negerns.
Ofta kan man se gamla gruföppningar, hvilka
under tidernas lopp delvis rasat igen och i hvilkas
botten växa väldiga ilerhundraåriga träd. En närmare
undersökning af de gamles arbeten visar, att de ej
förstodo konsten att pumpa upp vattnet, enär de aldrig
gått djupare än till vattenlinien och att de ej kunde
arbeta i hård kvarts.
F. n. gräfves det i Rhodesia guld till ett värde af
27,000,000 kronor om året, hvarvid märkes att denna
siffra stadigt stiger.
Inföüingarna i landet tillhöra två skilda stammar,
hvaraf den till numerären underlägsna
Matabelestam-men, (100,000 mot den andra, Maschanastammen 2- à
300,000) är den intelligentaste och pålitligaste.
Den ofvannämnde kung Lobengula var till
börden zu uer. Hans far, som var höfding i Zululandet,
hade nämligen nödgats fly därifrån och med de 10,000
trogna som åtföljde honom hade han eröfrat
Mata-belelandet och tryggat makten för sig och sin dynasti,
— tills engelsmännen kommo.
Till Maschanaland företog Lobengula årligen
plundringståg under sin härlighets dagar. Engelsmännen
befriade sedan de olyckliga negrerna från sina
plågoandar. Till tack härför gjorde Maschananegierna 1895
uppror mot de hvita, som de öfverföllo och pinade
till döds på det råaste och ohyggligaste sätt. 1896
blef dock upproret kufvadt och numera är höfdingen
i hvarje by ansvarig för ordningen.
Negrerna lefva på åkerbruk och boskapsskötsel.
Det mesta arbetet utföres af kvinnor. Det är kvinnor
som så ooh hacka jorden, som bygga, som koka mat
och brygga ölet. En fader till många döttrar prisar
sig också lycklig. Ty en hustru betingar ett pris
som varierar mellan 10 och 20 pd st.
Vår sagesman har icke mycket godt att säga om
negern. Han är lat och bedräglig, vidskeplig och
otacksam. Ofta njuter han sitt öl i öfvermätt och icke
allt för sällan figurerar han vid domstolen. I detta
fall är det vanligen svartsjuka med i spelet.
En last som han tydligen lärt af den hvite är
— spelpassionen. Han spelar kort och andra spel.
Han börjar med att spela bort sina pängar. Sedan
spelar han bort sina kläder och sina andra
tillhörigheter. Dessutom spelar han så ofta som möjligt —
falskt.
Å andra sidan säger sig vår sagesman efter
noggrann iakttagelse af sakförhållandena icke kunna dölja
för sig, att missionsverksamheten spelar en ganska
ledsam roll i den uppfostringsverksamhet som vore
önskvärd bland negrerna. En neger som besöker
missionen lär sig nästan uteslutande alt taga efter den
hvites dåliga egenskaper och inga af hans goda. När
de, såväl kvinnor som män lära sig förstå och tala
engelska, så är vanligen det första de yttra på det
främmande språket en — svordom. Händer det att
en neger står tilltalad för att ha begått något nesligt
brott, är det nästan alltid en som tillhör
missionsskolan. Och missionärernas hustjänare äro notoriskt
latare och uppstudsigare än sina stambröder i
allmänhet.
En neger är mycket bättre lottad än vår fattiga
svenska befolkning. Han har sin jord så godt som
fri. Och arbetar han för de hvite, får han en
ovanligt hög aflöning.
Hvad skall man därför tänka om de insamlingar
som göras i vårt eget fattiga land för negrerna i
Afrika? Pängarna hamna ändå till slut i någon utländsk
köpmans ficka. Många af missionärernas rapporter
angående förhållandena uti Afrika äro uppenbarligen
förvända.
* * *
Den förnämsta förströelsen för den hvite i Rhodesia
är jakten. Här finnes också villebråd i oräkneliga
hjordar och af alla slag: giraff och noshörning, vildsvin
och antilop, flodhäst och krokodil, zebra och gnu, lejon,
leopard och elefant.
Särskildt om lejonet ha vår sagesman en del
intressanta uttalanden att göra.
Lejonet är nog ej så fruktansvärdt som många
söka att göra det. Det händer dock understundom,
att det nattetid öfverfaller och dödar människor, men
detta är endast förhållandet med mycket gamla djur.
Man ser och hör, äfven i Afrika, ofta angifvet,
att lejonet ej äter kött från djur, som det ej själf
dödat. Detta är emellertid oriktigt. Det är icke sällsynt
att påträffa lejon i färd med förtärande af en skjuten
antilop, äfven då köttet är i långt framskridet
förruttnelsetillstånd.
Ett lejon som en gång fått smak på
människokött, är mycket farligt. Det skyr sedan, såsom många
tro, icke ens elden. Det har händt, att ett lejon
begifvit sig in uii infödingarnes hyddor, utsett en neger,
liggande helt nära elden, burit honom några få meter
från hyddan och där förtärdt honom.
Afventyrens Afrika kommer att finnas kvar långt
sedan den "vilda" Västern i hvarje vrå är upplyst
med elektricitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
