Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 27 November 1904 - Olof Jonsson i Hof. Af Erik B. Rinman - Norges riksadvokat afliden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF JONSSON I HOF.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Det inflytande som tullfrågan, i första hand frågan
om lifsmedelstullar, utöfvade på hela vårt politiska
lif under mer än ett decennium, har så ofta blifvit ur
olika synpunkter karaktäriseradt, att numera knappast
något intresse är att påräkna för ytterligare
undersökningar af denna sak, åtminstone ej förrän den kan
af en senare generations iakttagare rent historiskt
belysas. Så mycket torde emellertid nu vara tämligen
allmänt erkändt, att "den uppdelning af grupperna
inom riksdagen och af deras korrelat inom
valmans-kåren, hvilken blef följden af tullfiågans allt
dominerande ställning, ingalunda var gynnsam för
sträfvandena att lyfta det politiska lifvet i vårt land upp till
ett högre plan med friare utrymme för skilda
grundsatsers och ideals, ej blott ekonomiska intressens,
inbördes kamp såväl som för de större personliga
förmågornas insatser. Det talades under 90-talet mycket
om "försumpningen" i andra kammaren, och i sin
mån hade tullstriden utan tvifvel bidragit att
framkalla en sådan, ej minst därigenom, att den å ömse
sidor tvungit fram en de rättrognas régime under
fortgående sänkning af nivån inom det parti, som då
ännu genom sin massa behärskade kammaren.
"Försumpningen" bestod ej blott i klassegoismen hos
landtmannapartiet — hvilken nog ej var mera påfallande
än den man under motsvarande maktförhållanden har
att vänta af hvilken klass som hälst — utan ännu
mera i den neddragande och förlamande bristen på
verkliga personliga kapaciteter, sådana som förr
representerat den svenska bondeklassen inom riksdagen.
Ett och annat undantag kunde nämnas, men främst
bland dessa stod Olof Jonsson i Hof, som visserligen
några år såsom frihandlare hölls utanför den
naturliga verkningssfer han hade i statsutskottet, men
dock, så länge han tillhörde andra kammaren, gjorde
sig starkt gällande genom sin mindre vanliga
begåfning och sina själfförvärfvade, kanske ännu mer
ovanliga insikter. När han slutligen mot sin vilja helt
afiägsnades från riksdagspolitiken, var det på grund
af inflytelser från ett helt annat håll, och emedan han
ansågs hafva svikit sina politiska föregåenden.
Hur man än i realiteten bedömer hvad som
skedde i västra Hälsinglands domsaga 1896, så skall
man helt visst förr eller senare nödgas allmänt
erkänna, att denna beskyllning var obefogad. Liberal
politiker i modärn mening hade Olof Jonsson
nämligen aldrig varit, och äfven inom landtmannapartiet
före dess tudelning fanns mer än en som i långt högre
grad kunde och ville göra anspråk på denna titulatur.
Han var och förblef en moderat politiker — ehuru
icke i detta ords numera brukliga mening — med
opportunistisk läggning och hade visserligen som
sådan mer än en gång lagt sitt ord och inflytande i
vågskålen för frisinnade kraf och mot reaktionära
anspråk. Någon öfverlöpare från liberalism till
konservatism var han aldrig. Det var emellertid
landtman-napartiernas återförening vid början af 1895 års
riksdag, som i detta afseende i synnerhet lades honom
till last, då man från frisinnadt håll lyckades utestänga
honom från riksdagen, och ehuruväl nämnda åtgärd
alldeles otvifvelaktigt var riktad mot folkpartiet, den
dåvarande vänstergruppen i andra kammaren och
sålunda möjligen kunde utgöra ett skäl för denna grupps
anhängare att ej önska återval af en så farlig
motståndare, så skall det ej kunna ledas i bevis, att han
genom att verka för sammanslagningen kommit i strid
med sig själf och sina antecedentia. Huruvida
någonting vanns för den frisinnade politiska
utvecklingen genom Olof Jonssons uteslutande från andra
kammaren, lär väl i öfrigt vara starka tvifvel
underkastadt, och undertecknad vågar för sin ringa del
uttala den meningen, att motsatsen är långt mera
sannolik. Det vill i alla händelser förefalla, som om från
den 1896 mot Olof Jonsson etablerade valfejden, hvil-
ken fördes på ett sådant sätt, att den rundt om i
landet gjorde många tveksamma anhängare af
landtmannapartiet till dess förklarade stridsmän, skulle datera
sig det egentliga konservativa öfvertaget öfver partiet,
ett öfvertag, som dessutom dömde det relativt
fåtaliga folkpartiet till en alltjämt tämligen betydelselös
tillvaro, så länge det sedan existerade.
Efter att hafva bevistat 21 riksdagar var Olof
Jonsson nu hänvisad till andra sysselsättningar under
de följande åren. Bankofullmäktige var han sedan
1895 och har sedan fortfarande innehaft detta
uppdrag. Därjämte hade han nu, icke för första gången,
att såsom ledamot af en k. kommitté fylla en viktig
uppgift, och denna gång gällde det utredningen af en
storpolitisk fråga, hvari han tidigare intagit en
bemärkt ståndpunkt inom riksdagen, unionsfrågan.
Denna frågas kritiska läge under 1890-talets förra hälft
hade föranledt tillsättandet af en ny unionskommitté
1895, och i denna företrädde Olof Jonsson jämte P.
J. von Ehrenheim, Gustaf Sparre, Nils von Steyern
och D. G. Restadius gentemot Oscar Alin och Ernst
Trygger den moderata svenska uppfattningen. Han
gick därvid så långt i tillmötesgående mot Norge som
öfver hufvud taget någon praktisk politiker i vårt
land på den tiden gjorde.
Förra året beredde Gäfleborgs läns landsting Olof
Jonsson tilllfälle att återinträda i riksdagen, nu i första
kammaren. Ehuruväl erfarenheten icke gifvit
gynnsamma vittnesbörd om den utveckling en sådan
omflyttning kan utöfva på en gammal landtmannapartist,
så har man dock i detta fall alla skäl att med
tillfredsställelse se denna politiska förmåga sålunda
återbördad åt det politiska lifvet. Visserligen har
första-kammarledamoten Olof Jonsson ännu för sig ett så
godt som oskrifvet blad, och tiden har gått fort under
de sju år han stått utanför. Man har därför många
frågor att ställa till honom, ej minst rörande
förhållandet till Norge. Men han har helt visst ej slutit till
sina ögon under den politiska exilen utan tvärtom,
sin vana trogen, skarpt och noga iakttagit företeelserna
och dessutom har han ju nu under en riksdag
deltagit i första kammarens arbeten, och af de få
anföranden han därvid hållit vet man, att han ännu, vid
65 års ålder, är densamme som förut i förmåga att
tänka sig in i ett ämne och ge uttryck åt sina tankar.
Han har särskildt vid ett tillfälle under sistlidne
riksdag fått kammaren att lyssna med spändt intresse till
ett storstiladt, genomtänkt anförande, hvari han med
sin starkt sparsamhetsvänliga uppfattning tecknade
bristerna i vår statshushållning och särskildt
fram-häfde disproportionen mellan kostnaderna och
effektiviteten i vårt
försvarsväsen.
Skall han väl
ock taga
konsekvensen
häraf och
medverka till den
enhetlighet i
det lefvande
försvarets
system, hvilken
ensam förmår
höja dess
effektivitet till
en mot
kostnaden svarande nivå?
Erik B. Rinman.
NORGES RIKSADVOKAT
AFLIDEN.
JOHAN BLACKSTAD. †
Norsk riksadvokat, framstående jurist.
(Jämför H.8D. 3 årg. n:r 10).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
