Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 47. Den 21 Augusti 1904 - »En varm dag vid Camp Verde» af Ludvig Norman - Oterita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR <S’ DAG
hade han studerat medicin och till stor glädje för ett
gammalt modershjärta, som klappade endast för ende
sonen, hade han gjort goda framsteg. Men deras lilla
pänningeförråd minskades jämt, trots den allra största
sparsamhet och moderns själfförsakelser, och snart
måste studierna afbrytas.
Med svidande hjärta hade modern sett huru sonen
måste lämna universitetet, och huru han med
hjältemodig resignation tog anställning i ett apotek för att
äifnära dem båda. Han hade hyst ett svagt hopp, att
tack vare sitt arbete, snart se sig iståndsatt att
fortsätta sina afbrutna studier, men förtjänsten var liten,
och han insåg snart att han, om han fortsatte sålunda,
måste uppge hoppet att någonsin kunna förverkliga
sina älsklingstankar. Till slut blef det honom
outhärdligt att se tiden gå, utan att kunna draga nytta
af den, och han beslöt med ens göra en ändrirg.
Med en liten samlad styfver, hvaraf en del förut
Hämnats till modern, reste han ifrån henne för att i
Amerika med hast få ihop medel, hvilka icke kunde
fås hemma utan många års träget arbete och oerhörd
sparsamhet Och hvad skulle det för öfrigt tjäna till
att sträfva och spara i många år? Lyckades han till
slut att på så vis få ihop tillräckligt med pänningar,
så vore ju dock tiden förlorad och ändamålet förfeladt.
Det var en svår skil|smessa men afskedets smärta
mildrades af hans löften till modern; löften så fulla
af lifslust och skimrande hopp. I Amerika skulle han
använda sina farmaceutiska kunskaper, och de skulle
helt säkert inbringa honom goJ förtjänst. Och allt
hvad han kunde undvara, skulle han sända hem; det
blefve ju nära fyra gånger så mycket därhemma.
Modern log genom sina tårar och hämtade mod från
sonens innerliga tillförsikt. Allt skulle nog ändå bli
bra med tiden, hennes Arvid var ju så modig och så
god — han måste lyckas.
Och nu låg hennes Arvid bakom vedhögen
bredvid mig, tusentals mil från sin mor, en simpel soldat
i Amerikanska armén sedan nära fyra år.
Men han hade icke varit overksam. Han hade
endast, som så många andra, till slut kommit
underfund med att Amerika är icke Amerika, sådant man
ser det från Atlantens östra strand. Hans
bemödanden hade misslyckats, och hans ungdomliga energi,
som så länge varit honom trogen, svek, när motgångar
och otur allt för ofta upprepades. Det var en svår
missräkning då han drifven af hunger måste taga
värf-ning i armén, men på samma gång som hans kropp
fick sin ordentliga näring växte energi och hopp på
nytt. Ännu en gång skulle han taga upp
stridshandsken mot ödet och slutligen gå segrande ur striden.
Soldaterna fingo ju sin aflöning i mynt och dessa
blefvo nästan fyra gånger mera, då de sändes hem
till Danmark. Visserligen gick det sakta här också,
men inte så sakta som i apoteket där hemma. Han
hade dessutom på spekulation köpt en kamera, och
att det var en bra affär var ju tydligt, ty han hade
redan första dagen fått beställningar på fotografier
från flera af sina kamrater både i Whipple och Verde.
En stor grön ödla, som helt plötsligt sprang fram
öfver sanden, afbröt min tankegång, och synbai ligen
äfven Arvid Oides, hvad han än måtte hafva tänkt,
iy han knuffade mig i sidan och sade, pekande på
ödlan: "Se en så’n en, tror du den där nå’nsin skulle
kunna dö af solstygn?"
Men ödlan sprang vidare och försvann bakom en
aloëbuske, och min urspårade tankegång spårade in
igen. Den tunga tystnaden var dock bruten, och som
svar på Oides uppmaning att se på ödlan, bad jag
honom att fotografera mig vid tillfälle. Oides
tankar, som antagligen legat åt samma håll som mina
egna, fortsatte också där de afbrötos genom ödlans
mellankomst, och han svarade mig därför med lika
litet sammanhang mellan fråga och svar, som jag
själf nyss ådagalagt, att han helt nyligen fått bref
från sin mor, däri hon med entusiasm uttryckte sina
glada förhoppningar om sonens säkra framgång. Han
hade skrifvit till henne om kameran, och nu var hon
så öfvertygad, att denna skulle blifva medlet för
honom att slutligen vinna sitt mål, doktorskransen.
Hans ögon fuktades af tårar, medan han talade
med mig om sin mor och hans ansikte lyste af
sonlig kärlek, då han ömt och liksom eftertänkande sade:
"Jeg har en mor jeg". — Ack! jag tyckte han var af-
undsvärd i detta ögonblick.
* *
Nattens välgörande svalka afbröts af morgonen
för att efterföljas af en dag lik gårdagen. Samma
molnfria himmel, samma hvitglödgade sol och
samma heta ångande sand. Solen steg högre och högre,
skuggorna krympte ihop, och värmen blef nästan
outhärdlig. Men trots det utmärkta skydd som
erbjöds i skuggan bakom vedhögen, tycktes alla
liksom med en känsla af vördnad och sorg undvika
densamma.
Enformigheten vid Camp Verde hade lidit ett
afbrott af lika obehaglig som oväntad art. Detta
var anledningen till att de nio man som i dag
utgjorde garnisonen uppgåfvo sin vanliga siesta för att
på verandan utbyta sina tankar och betraktelser öfver
deras f. d. kamrat Arvid Olde, som låg bakom
vedhögen, där vakten på morgonen upptäckte honom
förblödd, med afskurna handleder. Tillkommen
läkare konstaterade själfmord under anfall af
morfinförgiftning.
Efter porträtt. OTER1TA. KlieUi Bengt Silfversparre.
Oterita heter en förtjusande liten spanjorska, blott sexton år
fammal, säges det, som för närvarande dansar i Cirque Möderne
Stockholms Djurgård. Oterita har förut uppträdt i Köpenhamn
och Paris och skall i vinter åter till världsstaden vid Seine.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
