Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 26 Juni 1904 - »Gamle Max berättar. III. Leken med hjärtan» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
törst, om öfversvämning och präriebrand och mycket
annat. Och hon bara hörde på — frågade igen och
lyssnade — grät och skrattade och ryste — —.
Leken var i full gång och det var inte godt att säga
hvem som fann den mest fängslande — fastän på olika sätt.
Hon måste se närmare på hans hatt! — Så vackra
och klädsamma, de där stora grå hattarne–och
då hon lekfullt ryckte den till sig, märkte jag nog
hur fingrarne snuddade vid hår och kind — — hon
vände och vred den, strök den nästan smekande –-
hvad var det för runda hål i kullen? — Jo, de hörde
till saken — gjordes på fabriken — skulle föreställa
märke efter kulor som vänner eller fiender skjutit
genom kullen. — — Vänner? — Åh, bara som en
rolighet — pojkarne sköto så där ibland för att hälsa
en välkommen, då man varit borta och kom
hemridande till Campen — –-. Denna var ny förstås,
han hade skaffat den till fästen–men hon skulle
sett den gamla — den var som ett såll! — — Hu,
så förfärligt! - de hade ju kunnat döda er - —!
— Så satte hon den käckt på nacken på sitt eget
ljusa hår och tittade på honom under brättet — —
klädde den henne lika bra som honom — -?— —
— Och så var det filten — - den stora grå
filten som han berättat om — — som han brukade
ligga inrullad i då han sof så där på bara marken
ute på prärien — —! — Han sprang att hämta den,
löste den från sadeln och bar den till henne — åh
nej!! — hon strök öfver den med handen–tänk
hvad allt en sådan filt kunde ha att berätta om den
kunde tala —! — Ja, nu skulle hon trolla litet —
hon förstod den saken — — så att han måste
drömma om henne nästa gång han svepte filten om
sig — —! Och så gjorde hon några tecken och
under med händerna, det lilla trollet, — förde till sist
kanten upp till läpparna ett ögonblick — - så!
— Det var ofelbart, det kunde han lita på.
Han stammade och fubblade — — fann inga ord,
men ögonen glödde som eldkol i hufvudet på honom
och jag såg att han skälfde på handen då han föll
på ett knä och började svepa filten om fötterna på
henne — — — golfplankorna voro så gistna — —
det drog bestämt! — Så — — och så - — var det
bra — ?— var det riktigt bra så - ? - Hon sneglade
litet misstänksamt på filten — — ja, just som ni
gjorde för en stund sedan, fröken Elsa, då jag svepte
gamle Hudson om er — — jaja, den ser ju inte
vidare prydlig ut, det medges — — men lät honom
hållas — — visste nog att han lika gärna skulle lagt
sig själf för hennes fötter och låtit henne trampa på
honom och det var ju alltid en triumf! — — —
— — Så började de tala om aftonens
kapplöpning. Han skulle väl deltaga i den? — Naturligtvis
— — han tänkte ju vinna priset! — — fanns inte
häst på många mils afstånd som kunde jämföras med
hans lilla svarta Bess; hon var känd och berömd–-
han blef rent vältalig då det gällde att skildra
hennes snabbhet och uthållighet. — — "De kalla mig
Flying George, miss, men det är naturligtvis hennes
förtjänst och inte min, det — — för se, den
hästen —
— "De kalla er Flying George —! — åh, ett
sådant förtjusande stiligt, romantiskt namn, mr Heriot!
— Hvad det passar er!" Hon klappade i händerna.
— "Ja, visst skall ni vinna priset, naturligtvis —! —
och så blir det ju bal — ? - "
— Ja, det skulle bli dans på natten — — det
brukade så vara den dagen. Skulle hon–tänkte
hon — — ?
— Jo, naturligtvis; hon skulle komma och se på
— hade just gladt sig åt det — väntade sig
mycket nöje — — hon hade sett så många underliga
figurer redan, föreställde sig att det måtte bli
gudomligt att se dem dansa. — — Hon — — dansa — ?—
Nej, nej — omöjligt — — i sådana skor? — Hon
sträckte fram en liten fot under klädningsfållen. —
Promenadskor, ohyggliga, tunga tingestar — hon hade
inte tänkt på att ta’ med sig några andra, hade ju
inte haft en aning! — — Nej, i Venezia fanns inga
att köpa–– hon hade redan låtit höra efter öfver
allt på morgonen. — - Det kunde inte hjälpas.
Annars — — ja, annars hade hon ju så gärna, gärna
velat dansa — — med honom–! — Det
förstås — det visste han väl — ?
Ögonen sågo förstulet upp under de långa
ögonfransarne — tonen var så smekande — —
— Hade man bara kunnat få ett bud på
morgonen till Cheyenne — ! — Det var ju bara tjugufem
mil dit och värden hade nästan lofvat ––men
alla voro ju som galna den dagen; ingen ville gå
miste om fästligheterna, fastän hon bjudit bra
betalt -— — men! — det var ju inte värdt att tala om
vidare — och om någon dans kunde inte bli fråga.
Fötterna skulle bli tunga som bly i de tunga skorna.
— — Hon sträckte fram foten litet längre. — —
Han satt och stirrade på den fina vristen och
den lilla skon, så lätt och prydlig och ändå så
mycket för grof och tung för henne. — — Jojo men —!
— Jag läste hans tankar som en öppen bok, förstod
så väl hvad som rörde sig bakom de rynkade svarta
ögonbrynen som om han sagt mig det; jag såg han
satt och räknade efter.
— Tjugufem mil bort, tjugufem mil tillbaka–-
och sju timmar ännu till dess balen skulle börja–
jo — — det kunde gå — om man tog vägen öfver
Welsh Creek, där strömmen kanske nu inte var så
strid som för en vecka sedan, då fransmannen och
halfbreeden drunknade. — Kapplöpningen och
två-hundradollarspriset — ?— Ja, dem frågade han inte
efter nu längre.
— Ja hämtar skorna, miss Mills! Han reste sig
och tryckte hatten med ett beslutsamt grepp på
hufvudet. Det går. Bess kan göra det. Men då måste
ni också lofva att jag — att jag — —
— Får dansa med mig — ? — Hvarenda dans
om ni vill! — Tror ni jag skulle vilja dansa med
någon annan, sedan ni — – men det är för mycket,
alldeles, alldeles för mycket — — för min skull —
den långa vägen — och kapplöpningen — och
— — nej, ni får absolut, absolut inte — — — nej,
nej, nej, nej ■—/
Hon såg upp på honom med stora ögon, litet
fuktiga voro de med — höll fast hans hand med båda
sina, suckade och log, — gjorde litet invändningar,
men beskref ändå så noga hvar skorna skulle köpas
och huru de skulle vara — — eggade honom, dref
på och höll tillbaka, allt i ett andetag — —
— Jojo men — katt och råtta — tänkte jag.
Den leken är gammal, gammal som synden. Få se
hur du klarar dig, min gosse. Men människan måste
mycket pröfva, innan hon vis varder, säger gamle
Syrak — det är ett sannt ord.
— Och så lång eftermiddagen skulle bli för henne
då han var borta — sju långa, långa timmar! Var
han säker att det inte kunde gå fortare?
— Det går kanske på sex — Bess får göra sitt
bästa - — farväl, miss Mills, farväl — — måste ge
mig af nu!
Han slet sig lös, tog trappan i ett språng — ett
par hastiga ord till kamraterna — det gällde ett vad!
— så hade han hästen klar och var uppe i sadeln
som en katt — — Hopp la!! Bess behöfde inga
sporrar, hon flög bort som pilen från bågen medan
de bruna gossarna hurrade sig hesa på verandan.
— 622 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
