Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30. Den 24 April 1904 - »På skilda vägar» af Signe Lagerlöw - Rättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
8 DAG
(Forts. fr. sid. 485)
— Jag är egentligen icke bosatt någonstädes,
svarade han kort.
Detta svar gjorde honom ännu mer obscur 1
doktorinnans ögon. — En man, som pro primo icke
hade någon titel och pro secundo ingenstädes bodde!
Det var i sanning ett vågadt experiment!
Tystnaden blef pinsam såsom bland dem, som
ligga på lur efter hvarandras tankar utan
förutsättningar att finna dem.
Man reste sig och avancerade mot dörren.
Har du något bestämdt före middagen?
— Nej! Och du ... ? Max fick en plötslig lust
att drifva läkaren till en oförskämdhet.
— Ja, du förstår,.. . när man är ute och reser . ..
man vill bese sig, man vill använda tiden till det
mesta möjliga . . .
— Och bästa möjliga? inföll Max. Ja, jag
förstår. Det är ju så naturligt allt det där. Han vände
sig mot doktorinnan och bjöd farväl. Hon såg
angenämt öfverraskad ut.
— Du glömmer väl inte bort oss, när du
kommer hem någon gång. Vi ha ju kamperat mycket
tillsamman en gång.
— Fastän på skilda vägar, ja!
Det ryckte i doktorns ansikte.
— De orden kunde du besparat dig. Öfverord
äro lättare att frambringa än öfvermänskliga
gärningar. Du är ännu ung, Max. Ännu har du icke
kommit till grunden, och därför tror du, att det är så
lätt att rifva. Men lef väl! Vi ses kanske ännu
en gång!
— Kanske! Max tog sin hand tillbaka och gick
långsamt och leende gatan framåt.
Hartman slog upp dörren till mottagningsrummet
och lät blicken frågande glida utefter de väntande
patienternas led. En man med bleka, härjade drag
reste sig och trädde inom dörren på doktorns "stig
in". Hartman bjöd honom en stol och satte sig själf
vid skrifbordet och började fixera honom. Hans
ansikte var gulhvitt som pergament och så magert, att
huden nästan tycktes klibba vid benen. Skuggorna
under kindknotorna voro rödaktiga och kring de
feberaktigt strålande ögonen funnos blåsvarta ringar. Den
magra figuren inhöljdes i en lång röck, som var
knäppt ända upp till halsen som på en präst. Han
verkade ej distinguerad, men ändock fanns det något
öfver honom af en finhet, som folket på gatan hälst
viker ur vägen för. Han hostade torrt och hvasst
och förde därvid handen mot höger sida af bröstet.
Det var en smal, blåhvit hand — en skrifvarhand
med fint, ömtåligt skinn.
— Ni önskar en undersökning, sade Hartman och
gick fram till honom och fattade hans handled.
— En undersökning! upprepade patienten.
Hvartill skulle den tjäna. Jag vet ju att jag är sjuk, men
jag har ännu icke hört hur sjuk jag är.
Hartman lyfte blicken från sitt ur och spände den
i patienten. Hans gråblå ögon hade ifrån att förr
vara skarpa och stirrande fått en viss grumlig mildhet,
som knappast uthärdade den intenta feberstrålande
styrkan i den andres.
— Jag har ju lungsot, fortsatte patienten. Det
kan ju hvarje människa se och höra. Men det är inte
för att höra det än en gång upprepas, som jag
kommit hit upp. Jag vill veta hur mycket jag har kvar
att lefva med. Han reste sig och hostade ånyo, så
att en hektisk rodnad flög upp på kindknotorna. —
Och du måste säga mig det, om du kan. Ja, se inte
så förvånad ut! Ännu lefver Max Kullberg och än
en gång fick du se honom, som du siade.
— Jag tyckte väl att det var något bekant,
försökte Hartman helt lugnt att få fram. Men du är
mycket förändrad — du liksom jag.
Han stod besinnande ett ögonblick.
— Vill du ej gå in och vänta hos mig, fortsatte
han hastigt. Jag är ensam numera, ser du, tillfogade
han något tafatt. Mina patienter äro snart
undanstökade. Han såg på klockan. — Tjugu minuter kvar.
Gör det få vi språkas vid! i féjfri
Max skakade på hufvudet.* * >
— Jag har inte tid och inte ro att vara
någonstädes. Det är vår i luften, och jag måste drifva
omkring och fröjda mig åt den. Tror du, att jag
någonsin får se en vår mer?
Hartman vände sig bort och låtsade syssla med
några instrument.
— Du behöfver hvila framför allt, svarade han
undvikande. Max försökte skratta, men afbröts af ett
nytt hostanfall.
— Äfven jag har ett lif, som måste lefvas till
hvilket pris som helst, sade han ansträngdt och bittert.
Det är nog så med alla lif, de kulminera mot slutet.
— Hvarför kan du ej gå in, Max? Jag upprepar
än en gång, att jag är alldeles ensam. Hartman gjorde
en rörelse som för att sträcka fram handen, men drog
den hastigt tillbaka som han blygts öfver sin
hjärtlighet.
— Nej, jag har ju sagt att jag inte har ro nog
till att stanna. Man måste kunna dö ensam, då man
lefvat ensam. Tror du att jag ser någon mer vår?
envisades Max.
— Jag är inte mer än människa. Jag har ingens
lif i min hand.
Max skrattade brutalt, som endast den kan skratta
som icke längre ser andras lidanden för sitt eget. De
räckte hvarandra handen men undveko att se
hvarandra i ögonen när de sade farväl. I dörren hörde
Max Hartmans "stig in", men det var icke så kyligt
som det föregående. Han tryckte ned hatten nästan
till ögonbrynen, kastade kappan öfver axlarna och gick
sin väg med ett sällsamt leende på de blanka
läpparna.
Men bakom pärlgardinen i sin våning stod
Hartman och såg efter vännens tunna, höga figur, kring
hvilken kappan slog som om den varit upphängd på
en stake.
— Besynnerligt! tänkte han. Jag vet intet om
honom och hans lif, men jag tror, att han ville något
en gång, han som jag. Men hvad vi ville det nådde
vi aldrig. Men hvarför ställer också alltid den
begynnande människan målet öfver sitt hufvud, ute i
rymder, dit inga vägar gå?
RÄTTELSE TILL N.v 28.
I biografien öfver Godsägaren, Kapten Sigge
Flach uppgifves att denne är Hedersledamot af
K. Landtbruksakademien, en felaktig uppgift,
som härmed återtages. Däremot är F. den
ende som f. n. innehar Akademiens stora
skåde-pänning i guld.
Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
