Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29. Den 17 April 1904 - »Den fagraste blomma» af Th. Randal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Sedan de båda herrarne tömt sina glas skildes
de åt — och Alving vandrade tankfullt hemåt längs
den doftande boulevarden.
Nästa dag infann sig madame Vernier — iförd
en rosa chiffonröbe — i Alvings atelier. Hon såg
förtrollande ut och var älskvärdheten personifierad.
Hon tog en cigarrett ur Alvings etui, som låg på
bordet, och placerade sig kokett på armen af en länstol.
— Nå, monsieur Alving, hur vill ni nu begagna
mitt motiv?
— Jag har ju min fria vilja och kan bruka det
som jag vill? sporde Alving.
— Naturellement, monsieur.
— Godt! Nu vill jag först och främst bedja
eder sitta för mig en stund, madame!
Alving såg huru den lilla damens ögon blickade
af triumf.
— Hvem -— jag? sporde hon med låtsad förvåning.
-— Ja, ni madame!
Efter en half timmas förlopp var konturerna af
madames lilla sirliga hufvud och figur tecknade på
den hvita duken.
Det blef nu öfverenskommet mellan Alving och
hans vackra modell — att hon skulle offra honom en
half timma hvarje dag.
Madame formligen glödde af triumf — Alving
var älskvärd men en smula reserverad i sitt uppträdande.
Då hon var försvunnen, öppnade Alving ett af
de höga fönstren för att låta den tunga parfymdoften
strömma ut.
Utanför dansade de sista gyllene solstrålarne
öfver gatan — och kvällsvinden drog sval och mild
genom trädtopparne.
Alving stödde hufvudet mot fönsterposten och
drog djupt efter andan.
— Tusan till trollkraft det låg öfver den lilla
kvinnan -— men på salongen skulle hon icke komma
med hans goda vilja! Men, Gauffin hade rätt, farlig
var hon — smidig och graciös som en kattunge.
Nå, tillsvidare hade hon icke gjort honom annat
an godt — honorerat hans taflor kungligt — och
gifvit honom en idé — ja, se det var nu denna idé ...
Han vände sig från fönstret, men blef plötsligt
stående som fastnaglad.
Solens strålar föllo snedt in i atelieren — och
göt sitt gyllene sken öfver en smärt, men kraftig
flickgestalt, hvilken med famnen full af blommor stod
lutad mot det stora hörnskåpet. Det gyllene håret
låg i en tung fläta öfver den klara pannan och
ögonen logo i kapp med munnen.
Då Alving vände sig om skulle hon just till att
säga något — men han sträckte handen ut mot henne
och bad henne tiga och stå stilla.
I flygande fläng hämtade han fram pännor, kritor
och staffliet och under den djupaste tystnad
aftecknade han den täcka uppenbarelsen borta vid skåpet.
Då han var färdig kastade han pännorna utåt
golfvet och sprang bort och omfamnade flickan och
alla hennes blommor.
— Claire — kära lilla Claire — jublade han —
du kom som skickad från himlen!
Claire — hjälphustruns lilla dotter — som höll hans
atelier i ordning — stirrade på honom med stora ögon.
— Men monsieur Alving då — alla mina
blommor! sade hon med en bedröfvad blick på alla de
kringströdda, afbrutna. rosorna.
— Gör ingenting till saken -— du är själf den fagraste
blomma, lilla Claire! Nu skall du målas — vill du det?
— Ja — men då måste jag först gå hem och
byta kjol, den här.....
— På inga villkor — afbröt Allving — just
sådan som du står där i din rutiga bomullskjol, naturlig
och söt — just sådan skall du målas!
Nu började en brådskande tid för den unge konstnären.
Hvarje förmiddag satt den förförande madame
-Vernier för honom.
Hon rökade cigarretter, knaprade bonbons — log
och pratade — allt under det hon följde målarens
pensel med ifriga blickar.
Den lilla madame såg en smula "passée"ut —
utan flor och i flödande solljus — Gauffin hade rätt
— hennes skönhet trängde till en basunstöt, men han,
Alving, tänkte icke att blåsa fanfarer.
Om eftermiddagen kom den lilla Claire i sin
tarf-liga, halfkorta bomullskjol med sitt friska leende och
en doft af oskuld och renhet kring sig och blef uppställd
borta vid skåpet med famnen full af skogsblommor.;
Hon stod så stilla som en liten råtta — tills hon var
färdig att digna af trötthet — men då tog Alving båda hen-}
nes händer och drog henne glädjestrålande bort till stafliet.
För hvarje dag framträdde hennes bild tydligare
och tydligare — och hon förvånades själf öfver huru
vacker hon var.
Frampå vårsidan, då båda porträtten voro färdiga,
infann sig madame Vernier i Alvings atelier en förmiddag.
— Nå — monsieur, sade hon muntert, nu kan jag
väl sända bud efter min tafla: "Den fagraste blomma" ?
—- Icke ännu, madame — genmälte Alving —
jag har nämligen tagit mig friheten att sända den upp
till "salongen".
Madame Vernier rodnade under pudret.
— Men monsieur då ... .
— Ja — vi målare äro ju en smula äregiriga,,
madame — vi längta efter ett erkännande ord af den
stora publiken — madame tillgifver nog.
Madame tillgaf gärna.
På den stora öppningsdagen infann sig den lilla
skådespelerskan i grand toilette.
Det frasade, gnistrade och strålade kring hennes
sirliga parfymerade person och den stora rosafärgade
hatten satt käckt och utmanande på det rödblonda håret.
Likgiltigt lät hon blicken glida förbi de många
stora och små taflor som betäckte väggarne —
hennes fingrar letade nervöst mellan katalogens många
nummer — och ändtligen, nummero 57 "Den fagraste’
blomma", Robert Alving.
Inne i en af de största salarne var trängseln stor.
Madame blef nyfiken. Stånglorgnetten kom ; fram.
Det gick som en stöt genom hela hennes sirliga ge-’
stält. Ögat gick nervöst från taflans —-till katalo-’
gens nummer och värkligen — det var nummero 57
"Den fagraste blomma". En liten, mjuk flickgestalt
— blond som en Lorley — i en fattig bomullskjol,
med famnen full af banala skogsblommor.
— Usling — förrädare! prässade det sig fram
mellan madames bleka läppar och folk vände sig
förvånade om och sågo in i ett af vrede förvridet ansikte
— som långt ifrån liknade det leende lilla
primadonnaansikte som de voro vanda att se.
Utan att vända sig om störtade hon ut ur salen
—- uppsökte sin vagn och åkte hem.
Samma kväll mottog Alving följande biljett från
den firade damen.
Herr Robert Alving! Beklagar att icke kunna
köpa Eder tafla "Den fagraste blomma" — då
utförandet af motivet icke tilltalar mig.
Hélène Vernier.
Samma kväll gjorde Alving ett stort kalas för
lilla Claire och hennes mor — i sin atelier.
"Den fagraste blomma" hade gjort succés och
genast blifvit köpt af en af Paris maecenater — och
vid desserten öfverräckte Alving sin lilla modell en
tredjedel af det belopp han erhållit för taflan.
Just som de tre lyckliga människorna skulle resa
sig från bordet, tittade Gauffin in genom dörren.
— Gratulerar! ropade han muntert och tryckte
Alvings hand med värme — först på grund af er taflas
stora succés — jnen mäst dock för att ni så
grundligt afbasade den lilla Vernier!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
