Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29. Den 17 April 1904 - Elfrida Andrée. Af P. G. Norberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELFRIDA ANDREE.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den store danske kompositören Gade satt en dag
för många år sedan och fantiserade vid sin kära orgel
i en >af Köpenhamns kyrkor. Plötsligen märker ban,
att han fått en åhörare, en ung dam har kommit upp
på orgelläktaren och följer nu med spändt intresse
hans händers rörelse öfver klaviaturen.
Han uppsöker genast vägen till närmaste cadens
och vänder sig mot den främmande. Hon är svenska
och talar med en sjungande gotländsk brytning.
-"Jaså, fröken spelar orgel också? Var så god
och försök hvad den här orgeln duger till!"
Gade har spjufvern i ögonvrån och väntar sig
tydligen ett nervöst upprepande af något
bravurnummer. Men han har redan fått ett helt annat •intresse
prägladt i dagen, då den spelande oförmodadt meddelar:
"Jag komponerar också!"
Han är nästan densamme som i det ögonblick
han afstod orgeln, då han svarar:
"Komponerar också. Det var storartadt."
Den unga damen höll till godo med det spefulla
tonfallet i hans stämma och drog ut några fler
register. Och så spelade hon. När hon slutade, visste
hon, att hon segrat. Ty Gade hade blifvit helt
allvarsam. Och från den dagen var vänskapsbandet
mellan honom och Elfrida Andrée knutet.
Denna anekdot kunde tillmätas en symbolisk
betydelse i fröken Andrées lif. Ty mer än en en gång
har det händt henne, att hon i sin egenskap af
kvinnlig musiker blifvit mottagen med undran och
reservation, fast hon, väl vetande att svärdet i hennes hand
var ett godt svärd, oförfäradt svingat sitt vapen
och tilltvingat sig sin plats.
Redan vid början af sin bana, som en ung, knappt
20-års flicka utkämpade hon en dust för sig och
kvinnosaken. Född i Visby 1841 dotter till
provinsialläkaren A. Andrée och yngre syster till den
berömda operasångerskan Fredrika Stenhammar — hade
hon först åtnjutit undervisning i sin födelsestad af
direktör W. Söhrling, och sedan i Stockholm studerat
instrumentation och komposition för L. Norman. 16
år gammal tog hon en ovanligt vacker
organistexamen, och som hon ansåg sig kompetent inlade hon
ansökan om att bli antagen som organist vid en af
Stockholms kyrkor. Men — hon var kvinna. Hvem
hade någonsin sett en kvinna på orgelläktaren? Skulle
icke det vara störande för andakten? Och enligt
gällande lag kunde det icke anses tillåtet. Hon hade
redan tillträdt ett vikariat i Jacobs kyrka, men blef af
ptästerskapet, som fann det hela "opassande" (!)
förbjuden att fortsätta.
Den som icke gaf sig, det var fröken Andrée.
Eftersom det var både lag och fördom, som stodo
i vägen behöfdes utomordentliga åtgärder.
Riksdagen togs till hjälp, men afslog motionen.
Ärkebiskopen afstyrkte och en förnyad motion — gick igenom
i Riksdagen!
Så blef hon då 1861 utnämnd till organist i Finska
kyrkan och 1867 dessutom i Franska reformerta
kyrkan. Under några år utvecklade hon en liflig
verksamhet i Stockholm både å sitt ordinarie ämbetes
vägnar, som organist, och som ackompanjatris vid
Kungliga teatern och i Musikaliska akademien samt
sånglärarinna vid ett par skolor. 1867 fick hon
organistplatsen i Göteborgs domkyrka, vid hvilken hon
alltsedan varit fäst. Angående hennes förhållande till
kartan återstår endast att nämna om en tids vistelse
i Berlin samt om ett längre uppehåll i Köpenhamn,
under hvilket hon tillgodogjorde sig Gades undervisning.
I en stad med så pass tråkiga musikförhållanden
som Göteborg har fröken Andrée behöft all sin stora
energi och sin aldrig svalnande kärlek för stora
uppgifter för att icke hemfalla under den synd, som kallas
resignation. Hon har alltid svärmat för orkester, hon
har komponerat orkestersaker och vet, hur man skall
hålla en taktpinne. Men Göteborg har ingen orkester.
Återstår ingenting annat att göra, än att trolla fram
en orkester, leta fram och föra tillsammans de
förmågor, som händelsevis kunna uppbringas i dag, fast de
i morgon äro förskingrade åt alla väderstreck. Man
skulle kunna tycka, att detta var tröstlöst. Men
fröken Andrée har känt det som en stor tröst, att
åtminstone detta låg inom det möjligas gränser.
Hennes intresse har nämligen räckt till för mycket
mera än kyrkomusiken. Och dock är hennes insats
på detta område så ovanligt stort. Hennes två stora
mässor, som skrifvits och uppförts under de senare
åren, äro antagligen ännu i friskt minne. Och
dessutom har hon i England utgifvit en orgelsymfoni,
1894 i Brüssel prisbelönats för en orgelsymfoni med
messingsinstrument o. s. v.
Innan Karl Valentin lämnade Göteborg hade han
tillsammans med några musikvänner infört en nyhet
som kallades för "Folkkonserter". Vid hans
öfverflyttning från Göteborg till Stockholm trädde fröken
Andrée i hans ställe som ledande själ i det nya
företaget, och kom därmed in på ett verksamhetsfält, där
hon kanske hellre än någonstädes annars arbetat.
Folkkonserterna hade till en början varit väl så
"populära". Fröken Andrée tilltrodde arbetarens
uppfattningsförmåga mera, och hon misstog sig icke
härutinnan. Det bästa som kunnat åstadkommas både
hvad repertoir och utförande beträffar har hon vetat
att föra fram på dessa konserter, och publikens
— "folkets" — tacksamhet och aldrig svikande
förståelse ha varit hennes belöning för den otroliga möda
hon nedlagt på uppgiften.
Utom redan vidrörda till kyrkomusiken hörande
arbeten har fröken Andrée komponerat Romanser för
piano och fiol, stråk-kvartetter, piano-kvintett, piano-trio,
"Snöfrid", ballad för soli, kör och orkester,
orkestersymfoni, prisbelönad i Brüssel 1894, och sånger, som
"Vi ses igen" och "I tämplet". Hon har gjort
förtjusande arrangemang af svenska folkvisor, och hon
har — vågar man röja hemligheten? — skrifvit en
stor opera till libretto af en af våra allra berömdaste
författarinnor, en opera, hvars uppförande säkert skulle
vara en stor dag för den svenska musiken.
Ibland har det händt, att det från utlandet
kommit underrättelse till "Herr E. Andrée, Göteborg", om
att vederbörande blifvit hugnad med den ena eller
andra offentliga berömmelsen. Af svenska
utmärkelser har fröken Andrée förvärfvat Literis et artibus samt,
anno 1879, medlemsskap i Musikaliska akademien.
Som skapande musiker är fröken Andrée en
varmblodig och på samma gång drömmande natur, som
dessutom sitter inne med stor makt öfver
uttrycksmedlen. Som dirigent smälter hon alla underlydande
viljor in i sin egen, och som människa tillvinner hon
sig med sitt hjärtegoda, anspråkslösa väsen allas
tillgifvenhet i lika hög grad, som hon har deras aktning
för den viljekraft, hvarmed hon drifver igenom det
som värmt henne. p q ]\forberg
BREFLÅDA.
Vårt utrymme medgifver ej Breflàd-korrespondens, men dä svaret
a ett bref vi erhållit at följande lydelse kanske skall intressera flere
än den det närmast är afsedt för — meddelas båda in extenso:
— köping den 8 april 1904.
"Red. af HVAR 8 DAO, Göteborg.
Ofantligt intresserad som jag är af allt nytt i uppfinningsväg,
skulle jag vara tacksam för något närmare detaljer om den märkliga
Blackberry’ska uppfinningen "DEN SENASTE DRÖMTYDAREN" införd
i Ert senaste nummer. Om Ni ej kunna själfva lämna några sådana
ber jag Eder uppgifva den amerikanske uppfinnarens adress.
Med utmärkt högaktning
––heim Lind–—"
Göteborg den 9 april 1904.
"Herr–-heim Lind–-, -t–köping.
Med anledning af Eder ärade förfrågan måstf vi endast beklaga
att ej kunna lämna vare sig närmare uppgifter om "drömtydaren" eller
prof. Blackberry’s adress. Det är dock sannolikt att vi senare få veta
den när han nästa gång låter höra af sig. Detta blir — om inte förr
åtminstone’ "NÄSTA APRIL!" Dä skola vi ha Er i minnet
Med utmärkt högaktning
_Red, af HVAR 8 DAG."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
