Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27. Den 3 April 1904 - »En far» af E. Walther Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
ännu några slag på stammen. Den är mogen. . .
mogen är den ...
Uppe på vägen hördes skramlandet af en
järnkätting och gnisslandet af skacklor som klämdes af
ett timmerlass. Palla klef genom den höga snön
in på vägen och väntade med händerna i kors öfver
käppkryckan tills timmerlasset kom fram till honom.
Då lyfte han åter käppen och lät den smekande rita
en lång fåra i snön utefter de fällda jättarne, på
hvilka barken fläcktals lyste igenom blåbrun åt
storändan och allt mera grå i silfver mot den mindre.
— Anders är väl där oppe? frågade han
körkarlen, en äldre magerlagd karl med stripigt skägg
och grå sticketröja. Denne höll in den lilla bruna,
rykande hästen och svarade att han nyss skilts från
honom uppe vid vedkasterna, där han höll på att
mäta.
— Det är bra! svarade Palla kort och gjorde
min af att vilja fortsätta. Men körkarlen som fått
fart på munlädret kunde inte stanna det med ens
och fortsätta utför backen, utan han anmärkte:
— De’ blir bestämdt större och större, Palla!
Snart går de’ inte mer än e n stock på lasset.
Palla nickade.
— De äro rent öfver sej gifna där nere, dom
som tar emot och tummar in. Sånt timmer till att
vara svårt har dom aldrig sitt, säjer dom.
— Jo, jo, sade Palla nickande och gick några
steg. Men han stannade igen och vände sig om
med ett leende, som lyste upp den grå blicken,
så är det också från skogen till Palla!
Körkarlen grinade som en solvarg och hans svarta
tänder visade sina glipor under den röda mustaschen.
— De’ ä’ de’.. . Hi, hi, jag tycker mej just
si då dom ska ta ner de’ genom bäcken i vår.. .
hi, hi, de’ blir allt te å skjuta på bra de’.
Palla log. Och båda fortsatte sin väg.
Körkarlen framåtlutad med tömmarne i ena svarta
kalf-skinnshandsken och den andra styrande på
timmerlasset, som släpade upp stora fåror efter sig i snön
och muddret och beströdde alltsammans med ett
tunnt fjun af bark.
När Palla promenerat ännu en tio minuter efter
en brun bäck, där skummet låg i alnshöga, hvitgula,
porösa tufvor i bukterna, stannade han igen och
lyssnade. Det döfva skrockande och hväsande lätet af
yxhugg ekade fram under träden och svarade långt
borta i bergen till vänster om honom. Litet längre
fram hörde han sorlet af röster. Omkring honom i
träden pepo gråmesarne, där de fladdrade omkring
och sökte sin fattiga föda. En doft af tinande skog
och myr fläktade omkring honom i vinddraget, som
kom med omväxlande fuktiga, kalla och varma
vågor, som om de olika luftdragen ännu ej velat blanda
sig tillsammans till en ljum värme. Där började
den riktiga skogen. Pallas storskog- Där hade yxan
aldrig gått förr, annat än till kastved och
byggnadstimmer. Men nu . . . Nu skulle det byggas hus som
rymde hela släkten. Därför var det så många yxor
som gingo och så många väldiga mastträd som föllo.
Huset åt hela släkten skulle bli ett stort hus och
ofvan dörren till detsamma skulle till eviga tider
stå inhugget: »Jon Andersson Palla byggde». Och
så årtalet. Det var mer än det grafkors han en
gång skulle få där borta på kyrkogården vid sidan
af sin far och sin farfars far och deras fäder och
mödrar. »Jon Andersson Palla byggde!». . . Åter
förde han armen krampaktigt mot bröstet och sköt
snedskott med blicken, som om han gått på
förbjudna vägar.
En liten bit längre upp krökte vägen öfver en
kafvelbro fram mot myren. Men så där såg ut nu!
Bara några oerhördt höga aspar, som tycktes fär-
diga att böja sig och knäckas under de gulgrå risiga
kronornas tyngd. För rästen hvita skymter af
ved-kaster, stödda mot stenarne och marken, ett
virrvarr af ris och trädkronor, som ännu ej blifvit
af-kvistade och upplagda till res och ved.
Det var skogen till Palla det där, det var den...
den som aldrig yxan suttit i förut.. . till storbygge.
Där borta vid vedtrafven stod Anders med sina
karlar. Han gick långsamt ditåt. Genom snön som
knarrande kram satte sig för hans steg. Där bråtet,
visserligen knäckt och tillkördt af timmerlassen, kom
honom att snubbla en smula. Snubbla i hans och
Pallas skog. Det hade förr ej händt hvarken honom
eller hans förfäder.
När han kom fram stod Anders och ritade i
boken. Karlarne gingo i sina tunga vadmalskavajer
utefter vedtrafvarne med långa mätstänger.
— Sju och tretti, sade mätkarlen och vände
sig mot Anders, där han stod.
— Sju och tretti, upprepade denne som ett
eko. Och mumlade för sig själf: De’ gör... de’
gör...
— God dag, hälsade gamle Palla. Jag kom
opp för att se.
Sonen såg ett tag öfver sina anteckningar.
— Jaså! sade han förströdt. Det är I. Och
sen han ropat något åt mätkarlarne gick han och
satte sig på en timmerhög för att göra ett öfverslag
öfver inmätningen. Om I kommer hit ska I få se-
Den gamle Palla gick bort till honom och satte
sig. J^ångsamt och med den åldrade mannens möda-
— Jaså, du har mätt upp’et nu!
— Joo, och det blef mer än jag tänkte. Det
blef mer.
— Jaså, det blef det!
Svaret kom kallt, nästan likgiltigt.
i— De’, de’ låter som om I inte blef glad?
— Jaså... jaså... det gör det... jo jo.
Anders såg på sin far. Hans ögon kisade med
ett kallt grått ljus, men det ryckte vid hans
munvinklar.
— De’... de’ låter som I inte vore nöjd ?
— Joo! . •. Visst är jag nöjd! . . . Då jag liar
varit med om’et så ...
— De’ blir timmer far 1 Förbanne mej... ja
sånt timmer.
Gamle Palla nickade.
— Jojo, jojo! —
Anders vinkade åt mätkarlarne som igen ville
ge sina siffror.
— I kan gå bort till dom där vid kvistninga!
Mätkarlarne reste upp sina mätstänger mot
vedtrafven och gingo sin väg. De hade en viss skygg
blick på Palla då de gingo.
— Herre Jesses, hvilken skog! fortsatte Anders.
De’ blir tre af de’ jag trodde två. Nu far, nu!
Gamle Palla satt tyst. Så pekade han ut öfver
markerna på riset:
— Jojo! . . . Men de’ syns ... de’ syns!
Sonen ryckte på axlarne.
— Ja, tacka för de’ att de’ syns. Men hugget
är hugget!
— Jojo!... Hugget ä hugget.
Sonen öppnade sin bok.
— Om I ville si hit, far! Här ä de’. .. Sju
tusen utom ve’n! De’ blir pängar . . .
— De’ blir pängar, stora pängar, ja de’ blir
de’. . . Men . . .
— Men? frågade Anders, med en blick på fadern.
— Det liksom svider i mej, ja de’ gör de’.. .
det har aldrig funnits skalliga bergsbackar förr kring
Palla. Nej, de’ har de’ inte... De’ ä som om jag
kände att det kommit röta i gården.
- 430 -
(Forts, ä sid. 435.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
