Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 27 December 1903 - »Gamle Max berättar. I. Vildmarkskärlek» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
tat sin läsning. — Det här tycks på sätt och vis
också höra till historien — —. Behagar
häradshöfdingen se — ? Tillkännagifvande i Post- och
Inrikes från engelska legationen — — önskas
upplysningar angående förutvarande kaptenen i engelsk
tjänst Ronald Gordon Maxwell Duff — —
— »Uppehöll sig här i Sverige omkring 1876
samt spårades sedermera till Canada, dit han
medföljt emigrantångare från Göteborg under namnet
W i 11 i a m eller Bill Gordon–» läste
häradshöfdingen vidare.
— Great Scott|
Det var ytterligare en af gamle Max’ många
egenheter att han aldrig svor — i vanlig
bemärkelse. Då hans känslor på ett eller annat sätt
blefvo honom öfvermäktiga och för sin lättnad kräfde
ett starkare uttryck, fann. han detta gemenligen i
ett slags anropande af någon sitt lands stora
nationalskalder. Denna gång röjde det halfkväfda,
ofrivilliga utropet en så ovanlig sinnesrörelse att sila
hastigt vände sig mot honom för att se hvad som
kunnat bringa hans vanligen orubbliga lugn så ur
jämnvikten. Han satt alltjämt med händerna stödda
på knäna och stirrade framför sig med rynkade bryn
och frånvarande uttryck.
— Kände kapten kanske —? vågade sig någon
fram med en fråga.
— Kände —? Jo — — han strök sig
eftertänksamt öfver mustascherna — det lät nästan som
om han talat i sömnen. Jo — jag kände Billy
Gordon — —. Du sto-re Wal-ter Scott —! — Jag
kände honom. M e - e - n! — inte tänkte jag 1 — Jo, jo,
— underliga — underliga äro Herrans vägar och
o-u-t-ran-sak-liga hans stigar! — Förlåt, häradshöfdingen,
förlåt — skulle vilja öfverhala den där
tidningsnotisen en gång till. Tackar, tackar så mycket.»
Han bredde ut tidningen på bordet framför sig
och genomläste långsamt, med djupt allvarligt
uttryck och spänd uppmärksamhet, den ifrågavarande
artikeln. Därpå langade han djupt ned i
bröstfickan och framdrog mödosamt den ofantliga plånbok
af fordom gult läder, som vi alla kände så väl
— lade den på bordet och började genombläddra
dess synnerligen rikhaltiga och skiftande innehåll,
där sedlame i själfva verket spelade en
försvinnande liten roll bredvid de anteckningar, bref och
tid-nirgsurklipp, som utgjorde samlingens
hufvudnum-mer. Här funnos uppgifter om bästa sätt att torka
och röka fisk, praktiska rön af alla slag,
jakthistorier och märkliga anekdoter om djur, framförallt
hundar — gamle Max var passionerad hundvän och en
väldig jägare — spökhistorier och redogörelser för
egendomliga drömmar, varsel och öfvernaturliga
uppenbarelser, läkarerecept och huskurer, kärleksfulla
poem och artiklar i politiska och filantropiska
frågor, allt i brokig blandning — men framför allt och
alltid — de sista brefven från Jack, hans käre,
präktige gosse, om hvars modiga och ihärdiga kamp
långt bort i den vida Västern för att bygga ett hem
och en framtid åt sig och den han höll kär gamle
Max i förtroliga stunder hade så mycket att
berätta Någon sade en gång att Robert Maxwells
gamla plånbok var lika rymlig och omfattande som
hans hjärta — och det låg en viss sanning i detta.
Han letade några ögonblick och framdrog därpå
ur en af sidofickorna ett stort samman vikit papper,
i hvilket han ögnade, halfhögt mumlande för sig
själf.
— Hm — I förteckning öfver bruna skrifbordets
innehåll — det var det inte–klaffen i chiffoniern
— inte heller — gamla sjökistan på vindskontoret —
— hm, hm — Billy Gordons kvarlåtenskap etc. —
riktigt, riktigt 1 — Jaha. Så var det. Åh, du milde
Bums — — terr-i-i-beltI — Ronald Gorden
Maxwell Duff — —. Ja, Herrans vägar I —
Kan man tänka sig —I
Han blef åter sittande några ögonblick, stirrande
framför sig med händerna på knäna, helt förlorad i
tankar.
— Maxwell, insköt åter samma okufligt vetgirige
yngling, som nyss varit framme, det skulle väl inte
händelsevis vara någon släkt till kapten? —
Robert Maxwell rätade upp sig, drog djupt efter
andan och såg sig långsamt omkring på alla de
nyfikna och intresserade ansiktena.
— Släkt? sade han. Jo — det är min släkt.
Det är mitt folk. Det är mitt folk. Och alla
d ö d a 1 — Fem ståtliga söner. Åh, Herre Gud! —
Ja, lifvet, det är ett underligt ting.
— Kors i all väriden — då kanske också
härtigen — — I det var åter den kunskapstörstande
som gjorde sig påmind, fullkomligt oberörd af de
ogillande blickar, som sändes honom från alla sidor.
— Härtigen var min farbror, sade Robert
Maxwell enkelt, men med en egendomlig värdighet. Och
Billy Gordon–Billy Gordon var — —.
Han strök sig ett par gånger öfver den kala
pannan och såg sig därpå åter omkring i kretsen
med sitt goda, barnsliga leende.
— Ja, ursäkta — god* vänner, sade han
långsamt. Det kom just som litet oväntadt det här.
Jag blef liksom litet — —. Se, jag kände Billy
Gordon — — och jag tror att jag nästan är rätte
mannen att lämna de där upplysningarna, som
legationsherrarna äro så angelägna att få — — och
kanske litet till. Det är en del papper och litet
annat som ligger hemma i gamla sjökistan, i
Sundsvall — bara jag kommer dit, så — — Ja, rogar
det herrarna så kan jag ju berätta en historia om
Billy Gordon — den är rätt underlig — terrriibelt
underlig–skall gärna tala om den — i kväll —
inte nu — får väl gå upp och lufta mej ett tag
nu — adjö, adjö —.
Han reste sig och kryssade varligt ut genom
den trånga passagen — lämnande efter sig häpen
undran, omätlig nyfikenhet och de äfventyrligaste
förmodanden och gissningar.
Det var först långt senare som alla de frågor
hvilka då framställdes fingo något tillfredsställande
svar — men då kvällen kom och lamporna blifvit
tända, under det att stormens rytande utanför endast
förhöjde trefnaden uppe i den klart upplysta
rökhytten, satt gamle Max trygg och fryntlig som alltid
ibland oss och berättade, då och då blossande på sin
gamla bruna pipa, följande historia om vilda nejder
och underliga människoöden.
* * *
— Det var på öfverresan till Canada, som jag
först lärde känna Billy Gordon, började han. Han
kom ombord på »Ariosto» i Göteborg och var sedan
med på »Numidian» från Liverpool till Halifax.
Något närmare bekanta blefvo vi inte då, men jag
lade märke till honom från början för hans
utseendes skull. Det var en ovanligt ståtlig, grann pojke
— sex fot och fyra tum så visst som en aln —
hållning som en prins; han påminde mig märkvärdigt
om min — — någon jag sett för längesedan — ja,
som sagdt: det var det som först kom mig att
observera honom. På öfverresan höll han sig mest
för sig själf och som jag hade fullt med bekanta
ombord var det bara af en ren tillfällighet vi kom
att växla några ord. Men det var ju förstås
tillräckligt för att vi skulle känna oss som gamla
btkanta då vi vid pass ett år senare stötte på hvar-
— 203 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
