Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 1 November 1903 - »Kawin Neseshin» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAWIN NESESHIN.
verklighetsbilder fran canada.
För HVAR 8 DAG af Allen Macklin.
Forts. fr. föreg n.r.
Ändtligen hade den långa, kvalfulla natten nått
sitt slut. Solen gick upp — dimmorna skingrades
och till slut hörde han — halft i dvala — ärornas
taktfasta slag bortom udden.
Kamraten kom med sin tungt lastade kanot, och
ett par timmar senare låg Malm bäddad i filtar
och mjuka furukvistar, färdig att föras till staden.
Det var en lång färd, mellan otaliga holmar
och dystra, furuklädda stränder, innan målet
nåddes — den lilla staden Rat Portage med dess lilla
Jubilee-lasarett på sin grönskande kulle, prydligt, fint
och putsadt som en sommarvilla, där aldrig sorg och
smärta och lidande funnit en plats.
Här mottogs den nye patienten — den jättelike,
solbrynte svensken med de goda ögonen och det
svåra hugget i foten — med öfverflödande välvilja,
deltagande och intresse. Sköterskorna togo honom om
hand och behandlade honom som ett stort barn. Milda
ögon sågo vänligt på honom, mjuka, skickliga
kvinnohänder klädde af honom, badade och tvättade honom
och bäddade ned honom i den rena, inbjudande, om
ock hårda sängen. Det låg något rörande i själfva
hans storlek och styrka, parad med hans hjälplöshet
och den förvånade, anspråkslösa tacksamhet hvarmed
han mottog deras minsta omsorger, som
oemotståndligt vädjade till allas hjärtan och stämde dem mildt
emot honom. Bakom de djärfva, af vind och väder,
sorger och bekymmer, fårade dragen, skymtade ett
barns skygga, kärleksbehöfvande själ, och de
allvarliga ögonen sågo sig stilla omkring med det rörande
uttryck som endast de människor få, hvilka vant
sig att hvarken hoppas eller fordra något af lifvet,
men med tacksam glädje mottaga hvarje solglimt som
faller på deras vä.g, som en oväntad och
öfverraskande gåfva.
Nu låg han där i den lilla hvita bädden, så
mycket för kort för hans resliga gestalt att
särskilda anordningar måst vidtagas för att den sjuka
foten skulle få den hvila den behöfde. Han hade
fått sin plats vid fönstret och så fort han öppnade
ögonen låg det mäktiga, brusande fallet, de mörka
skogbeklädda höjderna där bakom och den lugna
viken med dess långa, rankiga flottbro framför
honom som en stor tafla, den han aldrig tröttnade
att betrakta. Vände han blicken åt andra sidan,
såg han den långa, ljusa lasarettssalen med dess
perspektiv af hvita bäddar, af hvilka för ögonblicket
blott ett fåtal voro upptagna. Han låg där så stilla,
nöjd, försänkt i ett slags domning af oändligt
välbehag. Allt andades frid och välvilja — allt var så
ljuft, så stilla, lugnt och godt. De jäktande
tankarne hade fått ro, de pinande minnena lagt sig till
hvila — åtminstone för stunden. Den kroppsliga
svagheten bredde sig som en välgörande slöja öfver
såväl det förflutna som det kommande; ban lefde
endast i ögonblicket.
Till hans särskilda vårdarinna hade utsetts en
liten sjuksköterskelev, som ännu endast kort tid
vistats på lasarettet — syster Jane, en späd, bleklagd
varelse med allvarliga ögon. Malm låg tyst och
iakttog henne med uppmärksamt och välvilligt
intresse. Hvad hade väl fört detta barn hit — hvad
hade förmått henne att välja sjuksköterskans
allvarliga, mödosamma kall? — Hjärtat, naturligtvis
— —- det är ju alltid hjärtat, ehuru det talar så
många olika språk. Längtan att vara nyttig, ett
hjälpa, att få bereda glädje åt någon — eller
kanske — sorgen öfver att ej få vara till glädje just
för den man helst ville — hvem kunde veta det? —
Hon var icke vacker —- långt därifrån. En liten
mager, spenslig, kantig gestalt, vittnande om för-
sakelser och tidig öfveransträngning; ett blekt,
all-dagligt ansikte med oregelbundna, osköna drag. Intet
af ungdomens rosiga friskhet och trotsiga lefnadslust.
Men ögonen — de stora bruna ögonen — voro
vackra. De talade om så mycket för hvilket
läpparne ej kunde finna ord; genom dem blickade —
så föreföll det honom — en varm, hängifven,
älskande liten kvinnosjäl ut i världen, skrämd och
undrande öfver att finna sig så ensam där, och dock
ödmjukt finnande sig i sitt öde och öfvertygad att
det ej kunde vara annorlunda, — att hon ej ägde
rätt att vänta eller fordra mer.
Hon var en smula tafatt, en smula opraktisk,
det märkte han snart. Men hur ifrig att lära —
hur outtröttlig att hjälpa! — Hur oändligt många
steg togo ej de där små fötterna under dagens lopp
-— hur lätt, hur villigt rörde de sig icke! — Hur
ödmjuk och förkrossad bad hon icke om förlåtelse
då hon gjort sig skyldig till någon glömska, någon
uraktlåtenhet — hur ansträngde hon sig icke för
att godtgöra sitt fel! —
Hon hade många hårda lärospån att genomgå,
stackars liten, många besvärliga läxor att inhämta,
mången hård strid att utkämpa mot kvinnlig
skygghet och blygsamhet, skälfvande nerver och
naturlig rädsla för åsynen af smärta och lidande. Malm
led mer än hon, då hon måste vara de andra
systrarna behjälpliga att blotta de stora manliga
kropparne eller biträda vid plågsamma operationer. Allt
detta var så ovant för henne! — han såg hur
blodet steg upp i hennes kinder — han såg dem också
blekna och ögonen vidgas och stelna vid mången
fasans syn, som lämnade de äldre och erfarnare
fullkomligt oberörda. Äfven för lilla Jane skulle
väl en dag komma då hon hunnit tillräckligt långt
för att icke blekna och skälfva vid åsynen af andras
lidande — men ännu hade hon långt dit, stackars
lilla barn! —
Då hans tur kom att förbindas, stod hon så
trofast vid sängfoten och höll så stadigt i benet,
medan läkaren gräfde och skar i det fula, gapande
elakartade såret. Men han kände hur hon darrade
och märkte huru tår efter tår gled utför de små,
bleka kinderna; hon såg så deltagande, så
medlidsamt på honom hvarje gång han ej kunde återhålla
en sprittning af smärta — det föreföll honom nästan
som om de små magra händerna utstrålat ett
magnetiskt inflytande och förtagit plågornas skarpaste
udd.
Så småningom blefvo de de bästa vänner. Hon
anförtrodde honom hela sin lilla lefnadssaga —
enkel och kort, men gripande i sin alldaglighet:
historien om en fattig, glädjelös ungdom, utan kärlek,
utan solsken eller omvårdnad och om ett ensamt
litet hjärta, hvars ömhet och hängifvenhet ingen
frågat efter eller velat mottaga. Den historien var
snart berättad; den erbjöd inga spännande
konflikter, inga tragiska problem, mer än det lilla hjärtats
egen skygga, halft outtalade fråga till lifvet, hvarför
det egentligen skapats med ett sådant öfverflöd af
värme, af längtan och god vilja, för hvilken ingen
på jorden tycktes äga någon användning? —
Han å sin sida var kanske icke fullt så
öppenhjärtig mot henne. Men han sade tillräckligt för
att hon skulle förstå att också han — den store,
kraftige, ståtlige mannen — visste hvad hjärtats
ensamhet och själens otillfredsställda längtan efter
kärlek vill säga. Hon drogs därigenom till honom ännu
lastare, ej blott genom tacksamhetens och
förtroendets, utan genom medlidandets och det oändliga
deltagandets band.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
