Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 25 Oktober 1903 - »Kawin Neseshin» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
kunnat ana det? — Denne unge jätte, den
förkroppsligade hälsan och glädjen, med de kraftiga,
spänstiga, härdade lemmarne, det soliga lynnet, det friska
lefnadsmodet, den brinnande hänförelsen för allt som
var stort och godt och vackert i lifvet — han
skulle ej blifva lycklig, han skulle en gång
räknas bland de misslyckade, de »förfelade»
existenserna? — Om någon varit skapad för lycka här
på jorden, så var det väl han. Hvad syntes väl
omöjligt, hvad oupphinneligt för honom? Hvad
skulle han icke uträtta i lifvet, hvad skulle han icke
hinna och vinna? — Och hvad hade han väl
vunnit, hvart hade han hunnit? — Hit — hit till den
ensliga insjöns strand djupt inne i Canadas
ödemarker, där han, ännu knappast hunnen till medelålderns
gläns, låg som en bruten man, halft förblödd, med
värkande, feberrysande lemmar, invid sitt knappast
påbörjade blockhus och sin nyuppbrutna kvartsgrufva.
–– Kawin Neseshin! -— förbi! förbi! —
Allas vän hade han varit — utom sin egen
— sade de ju. Han hade varit för hjälpsam — för
godtrogen — för förtroendefull — bedragit sig själf
och låtit sig bedraga. Världen är obarmhärtig i
dylika fall och världen har kanske rätt. Den man
som låter sig missbrukas och bedragas, som ej har
k’okhet och hårdhet, själfviskhet och
människokännedom och hänsynslöshet nog att värna sin egen
rätt, sin egen fördel här i lifvet, han är sitt öde
värd; han måste gå under, lämna plats åt de
starkare — han är och blir en odåga — en K a w i n
Neseshin! —
Hur hade det egentligen börjat, hur hade det
kommit — när hade egentligen medgången börjat
vända sig motgång, lycka i olycka, det glada
själf-förtroendet i tvifvel och osäkerhet? Hvar var den
afgörande, ödesdigra vändpunkten? —
Var det kanske — då han lärde känna
henne? — Eller snarare — då han upptäckte att hon,
den strålande, firade, beundrade kvinnan, föremålet
tör hans svärmiska, ungdomliga kärlek, den kvinnan
som blifvit hans hustru och som han varit så stolt
att vinna framför alla andra — att hon, som han
i öfversvallande lycka kallat sin, dock aldrig
verkligen tillhört honom -— att hon skänkt honom
sin hand och sin skönhet och en makes lagliga
rättigheter, men ej det hjärta han framför allt
eftersträfvat och som ensamt kunnat göra alla dessa
gåfvor till en lefvande och välsignelsebringande kraft
i • hans lif — — ja, att detta hjärta alltid tillhört
en annan, att det var främmande och kallt, till
och med liendtligt mot honom? — Hur den upptäckten
isat honom! — Han mindes huru öfvertygelsen så
småningom smugit sig öfver honom —■ hur han
kämpat däremot, sökt intala sig att allt var en
inbillning — att det blott var han, som fordrade,
begärde, längtade efter mer än någon man kunde
hoppas att vinna! — Till den förfärliga dagen då
sanningen stod klar och oförneknelig framför honom
— då hon själf i ett utbrott af okuflig harm och
leda i skärande, skoningslösa ord sade honom att
hans ömhet plågade henne, att hans kärlek var henne
förhatlig och han själf henne outhärdlig och
motbjudande. Hon hatade honom!
Ja, den dagen hade öppnat hans ögon en
gång för alla och obarmhärtigt sönderrifvit den
illusionens vackra slöja, hvari lian ända dittills
lyckats insvepa sitt lif. Nu kommo upptäckterna tätt
— alla voro de lika grymma, lika skoningslösa. Allt
det förflutna stod för honom i en ny, skärande
dager. — Han förstod nu att hon i honom aldrig sett
människan, mannen med det stora, kärleksträngtande
h;ärtat, hvars enda åtrå var att göra henne
lycklig och själf i henne finna den högsta lycka hvarom
han kunnat drömma på jorden. Han hade för henne
endast varit »ett godt parti» — den unge
godsägaren, en rik och aktad mans arftagare — en
rnan, som skulle kunna bereda henne den ställning
i samhället och sällskapslifvet för hvilken hon
blifvit uppfostrad och som hon både var skapad att
fylla och ansåg sig äga rätt att fordra — — intet,
intet mera! —
En vanlig, alldaglig historia! — Sådant händer
alla dagar; människor lefde, arbetade, roade sig,
funno lifvet drägligt ändå. Var det bara han, som
ej — —? — Ja, han var ju en drömmare, en
opraktisk, känslofull drömmare, som endast pjorde
sig löjlig genom de fordringar han ställde på lifvet,
på människorna och sig själf — — det hade hon
ju sagt honom tusen gånger. Det — och så
mycket annat, som skar allt djupare, brände ännu mera
svidande, som lämnade djupa ärr, oläkliga sår i
själ och hjärta, förlamade handlingskraften jch
tillintetgjorde den glada, trygga själftillit som är ett
oundgängligt villkor för att lyckas på jorden. Ja,
han hade väl varit svag — en starkare man hade
kanske ej låtit påverka sig af sådant — gått sin
väg lugn och oberörd. För honom hade denna känsla
at ständigt ogillande, af iskall kritik, af
skoningslös ringaktning och underskattande där han hoppats
på sympati och förstående, verkat som ett smygande
gift i blodet. Han blef alltmera famlande och
obeslutsam, vacklande och osäker — hans enda tanke,
enda sträfvan var ju att om möjligt ställa henne
tillfreds, se henne någorlunda nöjd, någorlunda
belåten med tillvaron, — ty i trots af allt älskade han
henne ju alltjämt — det var det tyngsta af allt.
Ack -— hon var ju aldrig nöjd, aldrig lycklig, hvad
han än gjorde, hvad han än offrade -— —- hennes
fordringar stego alltjämt i den mån hans förmåga
att tillfredsställa dem minskades. Stackars, • tacKars
Elisabeth! — också hennes lif hade varit en enda
stor, bitter missräkning. Hvad under om hon
därunder blifvit allt mera hård och kall, allt mera
skoningslös och obarmhärtig? Hon kunde aldrig
förlåta honom att han ej kunnat bereda henne den
lysande, sorgfria tillvaro, den ställning i samhället
för hvilken hon sålt sig åt honom — — och för
stod ej, fattade ej huru stor del hon själf hade
i deras olycka.
Förmögenheten hade gått, så småningom. Den
gamla kära gården hade han sålt, ehuru det varit
som att slita hjärtat ur bröstet. Hon önskade det
— hon hade aldrig kunnat trifvas där - i andra
förhållanden, andra omgifningar skulle det kanske
blifva bättre. Bättre —! Ja, hon trodde det
kanske själf — en tid — men sedan •—! Han såg
tillbaka på de år som följde och vred sig i olidlig
vånda vid de minnen som med obarmhärtig
klarhet framstodo for honom. Nedåt — ständigt nedåt,
i allt djupare mörker, sorg, elände, missräkning,
motgång och förödmjukelse hade det burit — —! —
Men hvartill tjänade det att nu grubbla öfver allt
detta förbi! förbi! —
Till sist, då intet mer ville lyckas, tog han
ett förtvifladt beslut. För spillrorna af den ärfda
förmögenheten köpte han en lifränta åt henne löjligt,
liten, det var nog sant som hon sade, men dock
nog för att skydda henne för tryckande nöd. Och
själf reste han bort — långt bort, till sagolandet i
den vida, vilda Västern, där man just nu började tala
om att de stora, öde skogarne dolde omätliga skatter
djupt i den guldförande, jungfruliga jorden.
Och, förunderligt nog — han hade knappast
kunnat fatta det —• här hade lyckan vändt sig.
Förtrollningen tycktes vara bruten. Allt gick honom
väl i händer. Här kom den viljekraft som hittills
— 60 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
