Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. Den 3 Februari 1901 - Två vänner. Af E. Lth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ VÄNNER.
Berättelse och illustrationer för HVAR 8 DAG af E. Llh.
> C _ubben Dunder är en hedersman, eller hur,
kapten,» sade generalen och följde med
blicken en väldig kämpagestalt, som efter en
rungande vändning marscherade bort till de öfriga sju
afskedstagarne.
»Gubben Dunder är en hedersman» sade generalen.
»Ja, general,» svarade kompanichefen med
högra handen vid mösskärmen, »och jag tror han i
alla da’r gjort skäl för den benämningen. Det är
ledsamt att bli af med sådant folk, t}’ af den
sorten finns ej tolf på dussinet.»
»Nej, det må kapten väl säga, har själf en
gång i världen haft kaptens kompani och för
resten varit rekrytkamrat med Dunder, så jag
känner honom — tyst, ordentlig och arbetsam — tja!
Nästa man!» —
Generalen talade med mindre klang i stämman
än vanligt, och ofrivilligt vände sig det
mustaschprydda, fårade ansiktet efter den bortmarscherande
lilla truppen af åtta utslitna gamla soldater. Atta
— nej, sju, ty den åttonde såg då, om någon, ut
att kunna tjäna i ännu trettio ar, om så skulle
be-höfts, eller rättare om Kongl. Maj:t och kronan
tillåtit det.
»Sex fot och elfva tum,» hade sergeanten,
hvilken vid rekryteringen mätte pojkarne, rapporterat,
och Dunder hade under sin tjänstetid lagt
åtskilliga tum till på det måttet, men utan att han låtit
sina öfriga dimensioner lida för längden, och när
han nu för sista gången förde en afdelning till
kasernen, jäfvade han ej sitt mer än tjugoåriga rykte
som regementets statligaste karl. Med nacken
mot kragen, där guldgalonen glittrade, ryggen rak
som ett bräde och med det höga, väldiga bröstet
i en hvälfning, som kom vapenrocken att sitta som
klistrad, utan en enda rynka, gick han vid sidan
af de gamla krokiga och giktbrutna
kompanikamraterna.
Tyst och sluten af sig hade han alltid
varit, och »i dag var det lögn att få ett ord ur
honom utom i tjänsten,» som kompanichefen
under aftonen uttryckte sig.
Och när den lilla truppen anländt till
kasernen och Dunder kommenderat »höger och
vänster om marsch», gaf han de sju en
föraktfull blick, då de sins emellan började tala om,
hur skönt det skulle bli att slippa »di uschle
mötena.»
»En hedersman» hade generalen sagt, och
hade han därtill lagt, »den bäste korpral man
kan få», skulle han ej sagt för mycket. Också
utgjorde gamle Dunder och hans förtjänster
ofta återkommande samtalsämnen i
officersmes-sen om kvällarna, och aldrig hade om honom
hörts ett klandrande ord. Under alla
diskussioner om vårt nuvarande system kontra allmän
värneplikt var han indelningsvännernas käraste
exempel under lång tid, tills han under
årens-lopp blef deras enda, och när hans namn
näm-des i sådant sammanhang, lät det från
motparten: »Ja, Dunder, ja, men se på alla de
andra!» Nu skuile de mista äfven honom, och
därför var han i dag på tapeten litet oftare än
eljest.
»Det skulle vara intressant att veta, hvad
som rör sig inom en sådan där gammal pamp,,
när han ta’r afsked,» sade en suba’tern frän ett
annat kompani.
»Äsch, ja, de äro glada allihop att slippa
traska här. De där ammsagorna om tårar och.
rörande skilsmässa från det s. k. kära
regementet tror jag inte på,» utlät sig en ung, smärt
kapten, hvilkens oreglementariskt höga krage
och preussiskt vårdade mustascher skulle
förrådt »utländsk tjänst», om ej hans långa
tjänsteförteckning och rullans U. T. 12 gjort det.
»Säg inte det,» invände Dunders kompanichef,,
»jag för min del tror, att många af dem finna det
ganska svårt att skiljas härifrån, där de haft sina
första glada minnen utanför ladugård och jord.
Och hvad Dunder beträffar, kan jag svära på, att
finge han, så tjänade han kvar, sa länge han kunde
tugga gröt. Var nere nyss i kompaniet, och där
gick han och teg och var röd kring ögonen. Då
jag sad’ adjö till honom, svarade han inte ett ord,
utan skar tänder och klämde min näfve, så den
domnade. Och inte är det för min skull, jag har
ju inte haft kompaniet mer än ett och ett halft år,
utan det är för att han skall gå, det är jag
säker på.»
»Skall Dunder gå i år, kapten?» frågade med,
som det tycktes, stor bestörtning en högväxt
tju-goåring med en stjärna på syrtutkragen.
»Ja, tjänt ut.»
»Undrar om han rest ännu?»
»Tror inte det, han var här för en halftimme
sedan. Den där pojken är den ende, så vidt jag
vet, som kunnat få gubben att tala,» sade
kaptenen med ögonen på den unge mannen, hvilken
tände en cigarr och gick mot tamburdörren, »när
han var ny för tre år sedan, stodo vi som subalter-
— 292 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
