Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. Den 27 Januari 1901 - En syn. Af R. E. Vernede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SYN
Stepan gjorde en paus och lade händerna
öfver ansigtet, som om han ännu kunde känna
smärtan och var rädd att blicka framför sig af fruktan
att få återse hvad han då skådat–-
»Plötsligt fick jag se honom», fortsatte Stepan.
»Hvem?» frågade juden och låtsade ej förstå.
»Fransmannen — Buonaparte» — hviskade
kvinnan med ett tecken till tystnad.
»Ofvanför trädtopparne red han i månskenet
på en stor, hvit läderlapp — en vampyr — dess
näbb var rödt af blod. Men han — han bar den
kantiga hatten och den långa kappan så att man
ej såg mera af honom. Men hans ansikte var idel
grymhet och hans ögon voro som spjut och hans
fötter buro klöfvar och utan att bära sporrar
borrade han hälarne in i djuret så djupt, att hvitt var
flödade ner som snö. Bakom honom syntes
myriader andra, alla på hvita vampyrer, på väg till
Moskwa. Jag hörde Karlitch skrika högt och den
andre jämra sig och stöna och därpå föll jag i en
svim-ning. Sedan fortsatte äfven jag mot Moskwa–».
Stepan slutade sin historia med en sorts rysning
af stolt fåfänga, framkallad af de uttryck af skräck,
hvilka undsluppo åhörarne, och tog en dubbel
klunk vodka. Kvinnan fortsatte att berätta för
juden, hur Stepan hade varit en af dem som med
facklor satte eld på Moskwa, hur han hade blifvit
fångad och dömd att skjutas jämte två hundra
andra och till och med blifvit utförd till
arkebu-sering! Då inträffade en ny märkvärdig händelse.
En tjock rök fyllde det stora torget och rundt
omkring vällde elden upp mot himlen. Midt för honom
stod raden af gevär i väntan på kommandot att
ge fyr! Men Stepan kom undan, ty han
svimmade töre första salfvan och när han återfick
medvetandet voro fransmännen sin väg och han låg
mycket sjuk på lasarettet. Doktorn hyste stort
intresse för Stepan, men ville inte tala om för
honom hvad slags feber det var. Endast en gång
sade han skämtsamt: »Låt oss kalla det
napoleonsk — skräck för den lille korpralen. Du är
inte den ende, Stepan. Vi ha vara inbillningar,
vi ryssar. Men han är en stor man, som rider oss
som maran, denne lille korpral!»
Det var något mycket besynnerligt att
fransmännen skulle ha flytt. Nikolais hustru lutade åt
den åsigten att orsaken låg i madonnans hemliga
inflytande. Stepan hade ej kunnat tro det på
länge, ehuru generalerna svurit därpå. Hur i all
världen kunde den oemotståndlige fly? Det var
säkert endast fråga om att få dem i ett bakhåll, för
att skräckslå dem ännu värre än vid Smolensk.
Några sade att det var från kölden han skyndat
så fort, och emedan han kännt af den bitande snön,
»om kommit en månad tidigare än vanligt, hade
han blifvit led vid krig och skulle aldrig komma
igen den vägen mera. Det må vara sa — men
Stepan darrade för hvarje skugga, vid hvarje hörn.
Han kunde icke tro att faran var öfver.
»Det är sannt», sade Nikolais hustru, »och
indå är Stepan en tapper man».
»En mycket tapper man», låtsade juden
instämma.
»Ni skulle knappast tro det», fortsatte hon,
»men esomoftast försäkrar Stepan att om han finge
le Napoleon än en gång skulle han falla död ned
från hästen. Inte sannt, Stepan?»
Soldaten nickade och kastade en påse fylld
med rublar på bordet.
»Inte för tusen gånger den summan skulle jag
vilja se honom en gång till», sade han med en
rysning af obehag.
»Och ändå är det inte så otroligt att vi alla
skola få återse fransmannen inom kort •, sade juden.
»Dumheter!» svarade kvinnan i skarp ton. Ty
Stepan var hennes gäst och hon ville icke att han
ej skulle känna sig tillfreds hos henne. »Han är
innestängd på en ö och fastkedjad i ett
järnfängelse och soldater hålla vakt öfver honom med
silfverkulor i gevären för att genomborra honom,
ifall han skulle våga att sticka ut hufvudet.»
»Det märks att ni inte hört nyheten», sade
juden i menande ton.
»Hvilken nyhet?»
»Att han har undkommit från ön, utan att
träffas af någon silfverkula, och satt en större här än
någonsin på benen och marscherar nu mot hela
Europa igen. Och han har svurit att komma till
Ryssland och utkräfva hämnd».
Månglaren afvaktade med glupsk blick
effekten af sina ord. Brutna meningar och mummel
hördes från männen; kvinnorna klagade högt och
Stepan reste sig, blek i ansiktet.
»Jag måste rida tillbaka», stammade han. »Det
blir snart strid och jag måste vara färdig».
»Heliga Guds moder!» skrek Nikolais hustru
och vred sina händer. »Hvilket slut på vår fäst!»
Och hon nedkallade förbannelser öfver
månglaren därför att han kommit fram så brutalt med
denna underrättelse. Denne hade gått. Han hade
plockat ihop sitt pick och pack, gamla kläder och
pälsverk, trekantiga hattar och underkläder, tagna
från döende män på många slagfält och uppköpta
i by efter by, och försvunnit. Han hade kommit
på en idé som fröjdade honom — den betydde
rublar för honom.
Det var en eftermiddag på senvintern 1815.
Snön skulle redan ha börjat smälta och
efterträdas af den mjuka myllan och den groende
sådden, men kölden höll i sig. Röken steg blå i en
rak pelare upp genom den frostbitna luften och
vägarne lågo i djup snö. De nakna träden stodo
utan knopp, klädda i skimrande rimfrost.
Stepans väg g^ick genom skogen. De andras
välönskningar och den vodka, med hvilken han
stimulerat sig, tjänade endast till att ytterligare
sporra honom. Han måste i väg och göra sig
färdig, sade han, ty det var ju förfärliga nyheter som
manglaren berättat och Gu’ vet hvad öfversten
skulle säga, om han, Stepan, ej infunne sig. Och
så gaf han sig i väg. Snart var han inne i
djupan skog och kunde hvarken se dem, som följt
honom på väg, eller höra deras välgångsrop.
Framför honom låg en lång vandring genom
de skogar, som sträcka sig mellan Smolensk och
gorodino. De höga träden stodo som spiror af is
och vägen klang som stål under hästhofvarne.
Men ändå fick Stepan för sig att tövädret
måste komma; han kunde nästan höra hur det
började droppa ner. Hvarför skulle det ej töa?
Kunde väl den härliga frosten räcka för evigt för
att hålla den oemotståndlige på afstånd? I så fall
skulle bönderna svälta ihjäl och vargarne komma
ner norrifrån. Aldrig skulle då hveten mer mogna
till gu’d, milslånga sträckor af guld — från Svarta
hafvet till Moskwa. Men nej — frosten gick sin
väg och han, fransmannen, skulle komma.
Månglaren hade också sagt att han skulle komma.
(Forts.)
— 287 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
