Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. Den 23 December 1900 - Beethoven. Af Karl Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEETHOVEN.
För HVAR 8 DAG af KARL VALENTIN.
JTtthundratrettio år hafva förflutit sedan Ludvig
van Beethoven den 17 december 1770 föddes
till världen. I vår tid hafva hans tonsättningar
allt mer blifvit spridda, kända och älskade och äfven
i Sverige har det liksom i Tyskland och Österrike
börjit blifva sed att högtidlighåUa minnet af hans
födelse- och dödsdag genom uppförandet af hans
verk.
HVAR 8 DAG har äfven, genom införandet
af en afbildning af Beethoven, velat framkalla
mästarens bild inför sina läsare. De idealiserade
afbildningar af
Beet-hoven, som utgöra
flertalet af de i vår
tid gängse, stämma
mindre noggrannt
öfverens med de
bildliga framställningar
och skildringar, som
härstamma från hans
samtida. De följande
raderna afse endast
att gifva några
antydningar om
skildringarne af hans yttre
samt om hans
personlighet.
Den tidigaste
afbildning af
Beethoven som finnes i
behåll är en silhouett,
återgifven i Wegeler
och Ries’ biografiska
notiser och
framställande Beethoven vid
omkring nitton års
ålder med stångpiska
och med jabot i
bröstet. Vid denna tid
bar han, när han var
i tjänstgöring, det
kurfurstliga kapellets röda, rikt guldbroderade
uniform, och det berättas att han, när han som
hcf-musiker var fästklädd, tog sig särdeles prydlig ut
i sin gröna frack, i gröna korta benkläder, svarta
eller hvita silkestrumpor, skor med rosetter och
blommig sidenväst, därtill omsorgsfullt friserad med
stångpiska i nacken samt med värja vid sidan och
hatten under armen. Men redan från denna tid
förekomma skildringar som därjämte framhålla
hans mörka ansiktsfärg — hvilken gaf anledning
till att han fick öknamnet »spanjoren» — hans
framåtlutande gång, hans stora hufvud och korta
hals, hans breda, kraftiga men undersätsiga figur.
(Efter tana af L. Vogel). LUDVIG van BEETHOVEN.
Ty Beethoven var liten till växten liksom så många
af de tyska musikerna: Mozart, Weber, Wagner
eller Billow.
När han närmade sig trettiotalet blef hans
utseende mera mörkt och vildt, hans hår mera
oord-nadt, hans dräkt mera vårdslösad, och när han
visade sig i furst Lichnowski’s hus, lär han hafva
biliat en sällsam kontrast mot sina båda kolleger
Haydn och Silieri, hvilka, redan till åren komna,
sutto i soffan prydliga och sirliga, båda klädda
efter sista modet.
Men ännu hade
han kvar all sin
spänstighet och
kraftfullhet, och det finnes
ett vittnesbörd
härom äfven af en
framstående svensk man,
nämligen skalden
Atterbom, som år
1819 såg honom
dirigera i Wien. Han
skildrar till att börja
med Beethovens
yttre. »Mannen är kort
till växten», säger
han, »men starkt
byggd; djupsinniga,
melankoliska ögon;
en hög, väldig panna;
ett ansikte, i hvilket
numera inga spår
kunna läsas af
lef-nadsglädje». Han
omnämner därefter
Beethovens döfhet,
som gör att han helst
lefver i den
strängaste enslighet och
säger sällan ett ord»
och berättar att »man
säger, hvad jag gärna
tror, att han i
sinnelag och karaktär är
hjärtlig, redlig, oegennyttlig och kraftfull». Och
Atterbom fortsätter: »Han dirigerade själf den
konsert, där jag såg honom. —–Han stod
liksom på en isolerad ö och dirigerade med
sällsamma åtbörder — så till exempel kommenderade
han pianissimo därmed att han sänkte sig med
böjda knän och nedåt sträckta armar mot golfvet,
och vid fortissimo åter flög han som en afskjuten
elastisk båge upp i höjden, blef en half gång längre
och slog ut armarne ifrån sig; mellan båda dessa
extremer bibehöll han en ömsom uppåt ömsom
nedåt sväfvande ställning — sina dunkla dämoniska
harmoniers utflykt i de öfriga människornas värld.»
— ’94 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
