Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 49, den 5 september 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSIKKAPELLET.
FÖR HVAR 8 DAG AF SIGNE LAGERLÖW.
ET var ett helt familjekapell, som
tör många år sedan ryckt ut trån
sitt hemland och nu förde en
ambulerande tillvaro från stad till stad,
från restaurang till restaurang,
öfvande och spelande från morgon
till kväll, kanske ursprungligen med
fin känsla för musiken, men
numera helt automatiskt exekverande sina program,
spelande för lifvets uppehälle och nödtorft. Mellan
rökångorna som förtätades ju längre kvällen led,
skönjde man deras ansikten mot notställare och
instrument — svarthåriga unga män med
resignerade ögon och smala bleka violinhänder, en
rödblommig äldre herre, som blifvit korpulent af att
ständigt sitta stilla och trampa pedalerna, en
voluminös lätt grånad dam, som tronade barsk lik en
pensionerad krigare framför sin trumma och en
spindellik gammal man, kanske morbror eller
farbror i familjen, som tycktes ha följt med på en
slump och gjorde sitt bästa att försvara platsen
som ekvilibristisk flöjtblåsare.
Men när publikens blick sökte estradens
virrvarr af löpande stråkar och verksamma händer, såg
den endast Jaanita. Ung och sorgsen med fällda
ögonlock stod hon där, lutande sin callahvita profil
öfver den mahognyröda violinen, ständigt
förskan-sad bakom samma slutna och frånvarande uttryck
som hörde hon icke själf, hvad hon spelade. Och
när hon efter hvarje nummer sänkte instrumentet
och slog upp de tunga ögonlocken låg samma
uttryck på diupet af hennes stora mörka blick.
Endast någon sällsynt gång vid en ihållande stark
applåd skildes de fast slutna läpparna för ett
blixtsnabbt leende, som blottade en hvit pärlrad i det
intagande ansiktet. Men hennes blick sökte ingen,
tackade ingen särskildt, lik stänket från ett
främmande haf som ett ögonblick satts i svallning tog
hon emot hyllningen, brådmoget medveten om
dess värde. Och frestades hon någon gång att le
på ett annat sätt, väcktes hon snart till besinning
vid trummans varnande hvirflar. Det var
moderns skarpa ögon, som bevakande följde henne
med ett evigt oblidkeligt: Gör din plikt — och
intet vidare!
Stackars Juanita! Alltid bland främlingar och
alltid bevakad. Det finns endast två världar för henne
— den halfsnygga, förhyrda bostaden där familjen
tränger ihop sig nattetid och den dammiga för allas
blickar blottställda estraden med den okända
salongen framför. Den tredje, den verkliga världen,
där människor lefva i växlande umgänge med
hvarandra, hemmets och frihetens värld, den hade hon
aldrig känt, aldrig. Från det hon var sju år och
nätt och jämnt kunde föra violinstråken mellan sina
späda händer hade hennes lif varit estradens och
kyffets.
— Håll ut, min flicka! — sade fadern, då han såg
dotterns trötta min under de rastlösa öfningarna
med nya program hvarje morgon — ännu någon
tid och vi ha spelat in så att vi kunna slå oss till
ro i vårt hemland.
O, hemlandet, hemlandet? Ja, dit längtar hon,
till sin egen ras, sitt eget folk, sitt eget språk. Till
människor som kunna möta hennes ögon med
fränders blick och förstå hvad hon talar. O, huru
hon längtar hem, till barndomens marker, till den
breda blå floden, där skeppen glida fram mellan
grönskande kullar och drömska slott, till vinbergen
och liljefälten. Till något som är hennes helt och
Jiållet. Till en enda liten fläck på den älskade jor-
den, där solen går upp öfver en dag som hon får
rå om, kanske ligga i en solig, doftande backe och
se upp i den blå himlen och slippa allt, slippa spela
och fara illa, slippa bannor och förebråelser, slippa
närgångna blickar och dåliga lidelser — o, endast
lefva befriad från detta förhatliga lif, som binder
henne vid dagens flyktande timmar som kädjan
binder sin fånge vid galèrerna.
Hem, hem, dit längta de alla. Det bryter fram
någon kväll, när en af familjemedlemmarna tar sitt
intrument och börjar spela gamla kända kära
melodier. Då går en underlig rysning genom alla,
och Juanita kväfver sin gråt. i
Och det lilla kapellet fortfar att resa den långa
omvägen till sitt land. Hvarje kurva är ett steg
närmare de ljufva älskade markerna vid den breda’
blå floden, hvarje afton på en främmande estrad
en ny fog i deras blifvande hem. — Håll ut! —
nickar fadern — håll bara ut, vi äro snart framme.
Då kom det stora molnet, hvarur så många
åsk-viggar skulle slå ned öfver Europa. Det kom
seglande, man visste knappast hvarifrån, och kastade
sin väldiga skugga öfver världen.
Tyskland stod i krig! Hemlandet Kanaan mot
hvilket de vandrat så länge, badande sina
längtansfulla ögon i dess aflägga ljus, mörknade till
tunga tider. Fredslandet blef stridslandet, hemmet,
det länge drömda, föll i spillror och grus, hvilan
blef nya offer.
Tyskland stod i krig. Har du fått ett telegram
någon gång, hvari stått att far eller mor varit
döende? Då förstår du hvad de kände. Då vet du
hvad som började röra sig i deras bröst och gripa
dem med det aldrig utreddas fruktansvärda och
evinnerliga makt Då förstår du också att det med
denna visshet blef dem tungt att fatia stråke och
instrument, att sitta lugna och spela medan
stridens dån steg kring deras fädc rnesland som
bruset från ett stort växande vatten.
Å, det var som om hemlängtan rifvit upp ett
ymnigt blödande sår i deras hjärtan, som om en
järnport fallit igen på deras väg och utestängt solens ljus.
Tyskland stod i krig.
Undrande såg publiken upp mot det lilla
kapellet, som liksom slutit sig närmare samman kring
en gemensam hemlighet, mot ett gemensamt öde.
Det fanns icke en som ej kände att de få
människorna däruppe på estraden voro ett stycke af ett
helt och stort, at en nation som gick mäktiga och
ovissa öden till mötes.
Blekare än någonsin stod Juanita längst framme
vid barrieren. Hennes hvitklädda gestalt trädde så
rank och stolt fram ur estradens skugga, ljuset flöt
guldklart kring hennes svarta hår, öfver hennes
smala sorgsna panna och mörkfransade ögonlock.
Med ett djupt lidelsefullt allvar spelade de alla
denna kväll. En stor längtan vidgade deras bröst,
en djup och innerlig kärlek fyllde dem.
Nummer efter nummer svann hän såsom syner i en
och samma dröm, såsom ord ur en och samma
stämning. Omärkligt gledo de längre och längre
från publiken och djupare och djupare in i sin egen
längtan.
Tills de icke kunde motstå läugre — det gick
en hviskning, en skälfning af samförstånd emellan
dem — och tung och brusande, klar och ren som
floden själf vällde hymnen fram, Die Wacht am
Rhein...
Det var en befrielse. Ändtligen och såsom
aldrig förr fingo de siunga ut sin stora hemlängtan
och fritt bikta den hemlighet som de lärt sig för-
Forts. å sid. 781.
- 774 -
v
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
