Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 41, den 11 juli 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET ROSENRODA PARASOLLET.
FÖR HVAR 8 DAG AF E. KUYLENSTIERNA-WENSTER.
TT addera för andras räkning och
att få de långa räknekolumnerna i
kontorsböckerna att visa ett
gynnsamt resultat, var betydligt lättare
än den eviga hufvudräkningen för
privatbruk; detta hade Harald Båge
för länge sedan fått klart för sig.
Hans befattning var tämligen
anspråkslös, och fastän han befann sig i en stad, där
det olyckssaliga krigsåret inbragte millioner genom
lyckliga handelskupper, satt han lika obetydlig vid
sin betsade pulpet, hvilken icke tilltalade fru Fortuna.
Harald skulle dock icke lidit af sin
dussinställning, om han ej haft en ung, ovanligt vacker
hustru. Också hon hade före giftermålet suttit på
kontor — ett mörkt och trångt sådant, hvars
dub-belpulpet endast upptog henne och affärens
fakto-tum, en vresig tvärvigg på den orätta sidan om de
femtio.
När Harald lyfte sin Eva ur buren in i det
gyllene solsken, hvilket flödar öfver ett nydanadt,
lyckligt hem, där hvarje föremål bereder sig på
mångårig vänskap, strålade de båda, och Evas ögon
hade en betagande glans.
— Jag skall akta mitt hem som en dyrbar
klenod, Harald, sade hon med armarna om "hans hals.
Nu är iag rikare än någon, ty iag vet ingenting
jag önskar.
Och tvä, tre månader voro de i paradiset utan
att ormen syntes till. Som bekant har detta
historiska djur margahanda förklädnader, men Harald
var långt ifrån att ana dess fördolda väsen i — ett
rosenrödt sidenparasoll med en bård af hvita
tusenskönor. Detta lilla parisiska konstverk lockade
honom hela sista veckan i maj för hvar gång han
passerade det fönster där frestelsen skimrade, och
alltjämt föreställde han sig hvilken reflex det skulle
kasta öfver Evas hvita sammetshy. Som en gloria
ar vestersol skulle det omge hennes skönhet. Och
han kunde se hennes barnsliga fröjd, när hon
tackade honom, leendet på *de röda läpparne, som
han kände mot sina, också när han satt långt ifrån
henne på kontoret, nedhukad inför sifferbergens
jättekonturer.
Så den sista — aflöningsdagen — segrade
parasollets ande, och scenen vid hemkomsten blef
alldeles sådan Harald hade föreställt sig den. Eva
jublade:
— Aldrig har jag haft något så vackert. Nu
måste jag skaffa mig en hatt och en hvit
promenaddräkt — du tycker väl hvit?
— Duger inte den blå så länge, lilla Eva.
— Jo, till hvardags, när parasollet står i
garderoben och drömmer om en liten förtjusande
söndagsutflykt med dig, men har du nu varit nog
dåraktig att ge mig en så dyrbar gåfva, riktigt high
fashion, måste du finna dig i, att det andra måste
gå i stil.
— Men vi ha inte råd till extravaganser, käraste.
Det behöfver ju inte betalas kontant, älskade
dumbom. Och så småningom skall jag nog spara
in summan. Se så, nu är den saken afgjord.
Harald gick nästa morgon förbi fönstret, där de
skyltat med det unika parasollet och försökte
inbilla sig, att han var mycket glad öfver att ha köpt
det åt sin förtjusande Eva, men i själfva verket
hade den hederlige Harald ondt samvete. Han tålde
icke kreditsystemet, icke detta ömsesidiga
ock-rande på folks godtrogenhet.
Visserligen bländas han af synen, när Eva ett
par dagar senare med parasollglorian om sitt fina
hufvnd, hämtade honom utanför kontoret, men han
sneglade dock fientligt på den oskuldshvita,
eleganta dräkten, på de små skorna med sin
lyx-tason, och på hatten, ett sådant där underverk,
hvilket endast den invigde förmår uppskatta.
Medan Eva log och pratade och förstulet iakttog
de beundrande blickar, hvilka komplimenterade
hennes friska fägring med en snabb, afundsjuk
sidoglimt åt mannen, gick Harald ofrivilligt och
räknade. Han gjorde ett approximativt öfverslag, ty
han var verkligen för feg att fråga rent ut, hvad
hans fattiga lön var skyldig för all’denna prakt.
— Du kan vara stolt öfver mig, Haraldgossen,
smekte Evas stämma, jag är tip-top.
— Kanske litet för mycket, Eva. Jag är bara en
fattig kontorist, skall du komma ihåg.
— Att du näns erinra mig om det nu, när jag är
så glad. Det är en intensiv njutning för oss, unga
kvinnor att ha en klädsam toalett.
Ingen kan undgå att känna den. Ingen är så
torftigt förståndig, att hon icke lyser upp invärtes
af en smula fantasi med tanken på siden, blommor,
smycken. — Apropos smycken, du! — Jag har inte
ens så mycket som en liten guldmedaljong.
— Du menar väl inte... Harald stelnade.
— Nej, jag menar ingenting. Du anser tydligen,
att jag bara är dig till besvär och kostnad. Du
har nog tänkt dig en kombination af hustru och
tjänarinna, en liten beskedlig skugga, som
plikttroget skötte ditt hus utan att kräfva lön.
Solen skiner lika bjärtglad som nyss, och dèt
rosenröda parasollet sväfvar lätt och graciöst öfver
det unga Evahufvudet, men Harald stirrar plötsligt
på det som om det vore ett åskmoln, ett hotande
oväder, hvilket förstörande skulle ingripa i hans
lycka. Någon ordens man var icke Harald; hans
tysta, sträfsamma arbete hade lagt sordin på hans
ungdoms talförhet och kände han sig ledsen eller
upprörd, blef han stum. Därför fick Eva vänta
förgäfves på svar, därför sitta de midt emot
hvarandra vid det blomsterprydda middagsbordet och
låta minuter, dem lyckan skulle gifva lif, dö bort
i tung tystnad.
Men på kvällen kommer deras äktenskaps första
försoningscen. Eva är alls icke långsint.
Hennes hjärta är en bostad med många ventiler, och
hon låter flitigt frisk luft och alla dagens intryck
spela in där. Hon är icke ond och icke god;
hvarken klok eller dum; hon är materialet, hvaraf
världen bygges, alla tiders mest älskade Eva,
drömmens, famnandets och den bittra missräkningens
Eva. "Kvinnan Du gaf mig..."
Hon somnar fort och tänker på att
morgondagen är söndag, och att de då skola ut med några
vänner. När hon med en kyss tog godnatt af
Harald, hade hon lekfullt sagt:
— Egentligen har du ingen annan än dig själi
att vara ond på. Hade du inte gifvit mig
parasollet, skulle jag kanske tåligt gått i säck och aska än.
Det trodde hon inte, men det föll sig så
naturligt för henne att skjuta skulden ifrån sig öfver på
den, som icke förstod sig på att jonglera utan tog
bördan i barkade arbetshänder.
Harald låg länge vaken ock grubblade öfver
hennes ord. De svedo inom honom som det
oförtjänta straff, hvilket ej sällan är resultatet af en
solbelyst handling. Han fick från denna stund ett
stumt agg till parasollet, ocll han längtade efter
mörka rägnvädersdagar, men aldrig hade juni
månad varit så blåskimrande. Hvarje morgon strålade
lika klar, knappt ett enda moln seglade tankfullt
öfver det glänsande himmelshafvet, och Harald gick
- 650 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
