- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 16 (1914/1915) /
639

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40, den 4 juli 1915 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAR

Forts. fr. sid. 631.

ålder. Jag kunde ju ha afbrutit svadan, men när
han inte kände igen mig, så ville jag inte röja mig
med rösten. Han kallade mig för Anne-Charlotte.

Hvad gjorde farmor då?

— Jag frös, min stumpa, jag frös alldeles
förskräckligt. Men jag stannade kvar ändå, för jag
ville ändtligen veta, hur det skulle sluta. Jag har
aldrig varit med om något möte förut. Salig Broms
hade inte tid. Och det kan jag förstå nu, att han
inte hade krafter heller. Nåja, bevars väl, hade
det varit varmare i luften — Men många möten
skulle jag inte orka med. Till sist föll han på knä.

— Föll Wallmarck på knä?

— Ja, när jag kröp fram på andra sidan soffan,
sprang han bort till dörren och föll på knä. Han
ville inte, att jag skulle gå min väg, förstår du.
Hade han inte legat där midt i månskenet, så hade
olyckan aldrig händt.

— Hvilken olycka, farmor?

— Att jag förkylde mig. Man ska vara bra
varmblodig för att ligga så där i en öppen dörr i mars
månad. Jag gick fram och drog honom i luggen
tör att väcka honom till besinning. Då slog han
armarna om lifvet på mig. Lyckligtvis hade jag
tre schalar under kappan, så att han inte kände
hur mager jag är —

— Hvad gjorde farmor då?

— Min docka, jag luggade honom. Jag luggade
honom så mycket jag orkade. Men jag måtte ha
förlorat handläget. Han påstod, att jag smekte
honom, och att han nu var säker på min kärlek.
Och så begärde han ringen som underpant på att
iag alltid skulle älska honom. Hvarför nyper du
mig i armen, Anne-Charlotte? ^

— Farmor!

— Ja, det må du säga! Farmor! Det är lätt iör
dig att bannas, som ligger på din varma kammare
och drar dig. Jag frös så jag kände det ända in i
lungorna. Hvad skulle du ha gjort i min ställning?
Mina krafter är inte stora, och den där unga karln
höll mig som i ett skrufstäd. Jag kunde ha sagt
honom, att jag var Anne-Charlottes farmor, och
att han inte behöfde hålla så hårdt efter som iag
kommit dit för att be honom dra till Hecklefjäll.
Men då hade jag fått skämmas. Jag hade redan
låtit honom komma fram med en hel del
lättsinniga ord, som en dame i min ålder inte bör
tolerera. Nej, jag hade nog ingenting annat att göra
än att spela rollen till slut.

- Farmor!

— Farmor — farmor — skrik inte, min docka.
Du hade inte redt dig bättre du. Tio grader kallt,
korsdrag och en karl, som inte vill släppa. Jag
gaf honom ringen. Nu är det sagdt. Men du
behöfver inte vara ledsen för det, Anne-Charlotte.
Du kan skrifva till honom och säga, att han
begagnande sig af din värnlösa ställning tvingat dig.
Eller också kan du helt enkelt berätta alltsammans,
säga att det var jag som gaf honom ringen.
Jag-medger, att det generar mig en smula, men det
kan inte hjälpas. Och då skall du också skrifva,
att han bar sig tarfligt åt. För — Anne-Charlotte
— nu ska du höra hvad karl han är. Tror du, han
höll sitt löfte? Tror du, han släppte mig? Nej
min docka! Tvärtom kramade han mig tio gånger
värre. Och då, Anne-Charlotte blef jag verkligen
ond. Ja, iag blef ursinnig. Låt vara, att jag något
lättsinnigt gifvit mig i denna leken, förledd af min
nyfikenhet. Men att klockan nio på kvällen i ett
mörkt och dragigt lusthus maltraiteras af en
karlsperson, som påstår att han älskar mina skrumpna
kinder och sura ögon, det är för mycket. Och iag
tror verkligen att jag i nästa ögonblick skulle ha

drifvit gunstig herrn på örat. Men då kände jag
någonting —

— Hvad kände du farmor?

— Ja, jag vet inte. Det var kanske bara det, att
döden just då rörde vid mitt bröst. Men det kändes
inte oangenämt, Anne-Charlotte. Det var
någonting mildt. Kanske kom jag att tänka på salig
Broms. Fast det tror jag inte. Jag grät du, tänk!
Det hade jag glömt, hur det kändes. Och där står
jag, Anne-Charlotte, och gråter och stryker honom
öfver håret.

Men du ska inte behöfva skämmas länge öfver
mig, min docka, för det varade gudskelof inte länge.
Den välsignade karlen lyfte nämligen på hufvudet
och säger mig rätt i ansiktet:

— Anne-Charlotte, när din farmor är borta,
kommer jag och hämtar dig.

Det säger han mig just då jag som bäst känner
dödens finger. Då gitte jag inte förställa mig längre
► utan sade:

— Ja gör han det Wallmarck. Gumman lefver
inte öfver våren.

Men du skall inte tro, Anne-Charotte, att detta
förbluffade honom, vare sig orden eller den
skrof-liga rösten. Nej du skall inte inbilla dig att han
hörde någonting annat än sina egna eder, som han
nu förnyade i många former och under upprepade
omfamningar. Hade han icke kommit på den idén
att omfamna mig i en annan ställning, så hade jag
frusit ihjäl i hans armar. Nu begagnade jag mig
af det ögonblicket då han reste sig, slet mig lös
och försvann i mörkret.

Och på det hela taget min kära Anne-Charlotte
har ingen olycka skett. Jag har fått en klarare
föreställning om ett kärleksmöte än hvad
salig-Broms kunde skaffa mig. Jag kan inte säga, att
det var behagligt, men det berodde kanske på min
ålder och på temperaturen.

Och hvad dig beträffar så kan du endera
skriftligen återfordra din ring, skyllande på ett
beklagligt misstag. Eller också kan du vänta till dess att
vintern och farmor äro borta. Då har du din
älskare här igen. Så mycket kan jag garantera.

Bland dem, som af
Carnegiestiftelsens
styrelse vid dess
senaste sammanträde
utmärkts för
räddningsbragder, är äfven
tret-tonåringen Erik Stahre
från Strömstad, hvilken
den 31 Jan. i år med
fara för eget lif
räddade sin far från
drunkning. Vid en
skridskofärd, som de båda
nämnda dag företogo,
brast isen under Erik.
och då fadern
Skyndade till hjälp, kom
äfven han i vattnet. Erik
som med egna krafter
tagit sig upp på isen
kröp fram till vaken
där fadern kämpade
för lifvet, och lyckadi s
efter ihärdigt arbete få
honom upp och
tillbaka på fast is.

ERIK STAHRE, STRÖM
STAD, som af
Carnegie-fonden tilldelats fickur af
silfver jemte 500 kronor
fcr den hjeltebra^d
hvarigenom han d. 31 sistlidne
januari räddade sin far
från att drunkna.

Foto. André, Strömstad

- 639 -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:47:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/16/0661.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free