Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 35, den 30 maj 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
tade hemska skuggor på de
glittrande bergväggarne. Det var
grannt men kusligt, och jag
andades friare, då vi väl voro ute
igen, innan något nedfallande
block hunnit stänga vägen för
oss.
1 morgon få vi klättra igen
— rakt upp öfver 3,000 fot.
ETT KINESISKT TEMPEL VID INGÅNGEN TILL EN AF DE MÄRKLIGASTE
DROPPSTENSGROTTOR JAG SETT. Efter 15 minuters promenad rakt in i bergets inre,
träffade jag på ytterligare ett tempel i ett stort hvalf. Omkring 60 förgyllda af
gudabeläten i människostorlek prydde väggarna i den af små talgdankar svagt upplysta
t r ottan
föregången storhetstid. En gren af
Taipinguppro-ret gick häröfver på 1850-talet och lämnade endast
ruiner efter sig. Denna by såväl som andra
häromkring hafva alla byggts upp på ruinerna från
denna tid. Det är egentligen inga hus man ser
utan fallfärdiga ruckel hopsatta ai bambu och lera.
Befolkningen är mycket fattig samt lefver endast
ur nand i mun. Det är märkligt att se, huru de
förstå att begagna hvarje tum af jord för odling.
Landskapet har de sista dagarne varit ytterst vildt
och bergigt och bär tydliga tecken at en tidigare
vulkanisk period.
Uppe i dessa berg bo en mängd olika
folkstammar Miaos, Lolos etc., till utseende och klädsel
alldeles olika kineserna och ojämförligt idogare och
renare.
Moakouho den 21 sept.
Vägen gick idag alldeles förbi ingången till en
droppstensgrotta. Ett tempel med flere
Buddha-bilder hade byggts i själfva öppningen. Grottan
sträckte sig rakt in i berget ett par hundra meter
minst. Då jag fick höra detta, samt att därinne
ytterligara ett tempel uppförts till Buddhas ära, tog
jag en kuli med lykta och tempelvakten med mig
samt gick på upptäcktsfärd. Gången var kolossalt
bred och hög och vidgade här och där ut sig till
50 à 60 kv.-m. vidd. Väldiga droppstensblock hade
fallit ned från taket, och andra tycktes hota att falla
ned i hvarje ögonblick. Efter 14 minuters marsch
nådde vi det omtalade templet. I en väldig sal på
cirka 100 kv.-m. och 20 à 25 meter högt i taket
stodo otaliga förgyllda Buddhabilder. Lyktan kas-
Tsingchenhsien den 27 sept.
I Anshunfu, dit jag kom den
25 sept. mottogs jag på det
vänligaste af de där boende
missionärerna tillhörande "China In
land Mission". Mr. Adam och d:r
Fish med sin fru samt en tysk
syster bodde i en stor compound
med boningshus, skolhus,
sjukhus och ett litet kapell. "Allt
var uppfördt af grå tegelsten i
europeisk stil och såg mycket
nätt och propert ut med
trädgårdar rundt omkring. I Anping blef
jag bjuden att taga in hos
missionären mr. Merrien med fru.
Vi lämnade Anping mycket
tidigt i morgse och komna
endast ett par kilometer utanför
stadsporten, mötte vi för första
gången ett röfvarband — till häst.
Det såg ut att bli allvar at ett tag,
men mitt hvita ansikte tycktes
skrämma dem, så de höllo sig
lugna. Knappast hade vi dock
passerat dem, förrän vi framför
oss fingo höra ett väldigt oväsen.
Det befanns vara befolkningen ur
en liten by, som beväpnade med
rostiea spjut och svärd var på jakt
efter röfvarne för att hämnas en nattlig hemsökelse.
Det blef batalj, och jag kunde ej låta bli att hjälpa
till. En kula från mitt gevär eller rättare ett af
soldaternas fällde en pony till marken, hvarpå hela
röfvarskaran tog till flykten. De aflossade en del
skott mot oss men utan att träffa. Senare fann jag
ett misstänkt hål i vaxdukstaket på min bärstol,
men om det härrörde från en röfvarkula, vet jag
ej. Bybefolkningen tycktes rätt tacksam för det
oväntade ponyköttet.
Kyteiyang den 6 november.
Utan vidare missöden ankom jag till K. den 28
sept. Efter 5 veckors härvaro är jag nu färdig att
återvända till Yünnanfu och startar om 10 dagar.
Kweiyang är en stor och vacker stad med 100,000
innevånare, men frånvaron af européer gör lifvet
här odrägligt i längden. Förutom "the Postal
Com-missioner" (engelsman) finnas af utländningar här
endast 3 eneelska och 4 franska missionärer.
Yünnanfu den 4 december 1914.
I går dök åter Yiinnanfus tinnar upp för mina
ögon efter en lyckad och angenäm färd.
Vägarna voro för det mesta stenlagda och voro
nog för många år sedan i god kondition, men nu
äro de under all kritik. Med ordet vägar menar
jag icke något liknande vägarne därhemma. Dessa
här voro gångstigar belagda med stora klumpiga
stenar, ofarbara med hjuldon och lifsfarliga för
ridande. Stenarne lågo ofta på kant och huller om
buller. Af hundraårig nötning hade de blifvit runda
och i regnväder äro de så slippriga, att man med
knapp nöd kan ta sig uppför bergen.
- 559 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
