Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25, den 21 mars 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
BRANDPLATSEN I CHARLOTTENBERG efter eldsolyckan natten till den 12 mars. (Se sid. 38 7).
Efter foto. för H. 8. D. af Fotograf O Anderson, Arvika.
strök han nästa dag under middagsrasten utan att
iinna något spår af hvad han sökte. Staden var för
öfver en månad sedan tagen at tyskarna, och det
till en början förlamade gatulifvet med handel och
servering hade åter växt lram.
Rogen gick in på en, af inredningen att döma,
t d. förstaklassens restaurang, som at krigets
omskapande hand gjorts till ett marketenteri för
invasionshärens manskap, slog sig ned vid ett
marmorbord och fick sig en sejdel öl. Då han skulle
betala, fastnade ögonen vid servererskans ansikte:
■det var likt det där porträttet.
Han kom sig ej för med att säga något, och
kvinnan gick, gick bort till ett par skämtande korpraler
vid ett annat bord. Den ene kysste henne på kinden,
utan att finna protest, och deri andre drog henne ned
i sitt knä; ej heller detta hade hon något emot.
— Marianne! — Rogen tyckte själf, att det var
något af den döende fransmannens skärande klang
i det namn, som han nu halft ofrivilligt ropade ut.
Servererskan kom fram till hans bord och
frågade på tyska med ett inställsamt skratt, huru en
sà nykommen gosse kunde känna hennes namn,
och om de ej voro gamla bekanta.
Rogen svarade med att taga fram den dödes
visitkort och med ett kallt:
— Inte vi två, men kanske ni två.
Marianne såg först nyfiket, sedan stelnande på
kortet.
— Hvar är han nu? frågade hon med ändrad stämma.
— Död. Han bad mig hälsa er. .Han lämnade
också kortet här ocn plånboken, men pengarne tog
man från mig på sjukhuset.
— Pengar — håhå!
Skrattet förbryllade Rogen. Han hade så länge
väntat få se den af honom eftersökta kvinnan
brytas ned i sorg och gråt, om han någon gång kunde
komma fram med den dödes hälsning; här möttes
han nu af skratt, hånskratt.
— Han dog med ert namn på läpparna! fortsatte
han, hes af förvåning och äfven af stigande harm.
— Var inte ni hans?
— Nej! — Jo — vi voro nog förlofvade här.
Men han var fransman, jag är född i Tyskland, har
nog varit länge i Frankrike — men, sér ni, blodet
— blodet är starkare än allt annat. När kriget kom
■då dog det något härinne, ser du, landsman. Då
gjorde blodet att jag hatade honom. Han drog ut
mot er — jag trodde jag blef tokig, kastade en
kväll en flaska champagne i ansiktet på en fransk
öfverste här, då han skålade och skrek på Tysklands
undergång. Jag vet ej, om han dog — iag kom i
fängelse — blef fri af mina landsmän och är nu
åter här och serverar.
Hon ref itu visitkortet och stampade pa bitarna.
Så blef hon lugnare och làmnade tillbaka fotografiet:
— Behåll det, om ni vill — till minne af en, som
blef otrogen mot sitt hjärta, men förblef trogen mot
sitt blod och satte Tyskland öfver allting.
Marianne hade talat sig het och stod med
högspänd kropp och med tarade ögon. De närmast
sittande hade med stigange förvåning hört, hur hon,
den eljest så glada Marianne, kunde tala allvar, och
de grepos däraf, så att en af dem reste sig och
med stark, vibrerande röst tog upp
nationalhymnen "Deutschland, Deutschland tiber Allés".
Hymnen växte fram som en annalkande storm, tystande
sorlet och slamrandet.
Alla stodo; i midten stod Marianne. Tårar pressade
sig ut ur ögonen af brusten kärlekslycka, men stolt och
hög stod hon där trots minnenas tyngd, och ögonen
lyste af den eld, som hon sagt utgå från blodet och
ej från hjärtat. Hjärtat var ju blott maskinen, som,
kallt i sig själft, dref omkring det verkligt varma.
Rogen stod bredvid henne liksom bedöfvad. Själf
hade han en hjärtevän hemma, Annchen. Kärleken
till henne hade lyst honom genom fälttågets mörka
stunder. Och här sades kärlek man och kvinna
emellan nu i den stora uppgörelsens tid vara blott
en grann såpbubbla, som när som helst kunde brista.
Var han själf säker?
Det blef rödt för hans blick — aftonhimlen brann
röd öfver slagfältet — den unge fienden vred sig
i dödskampen — Marianne — Annchen —
Stora, starka karlen låg afsvimmad på golfvet.
Ingen brydde sig om honom, ty nationalhymnen
växte och växte — blodet sjöng och hjärtat teg.
Text till bild. ä sid. 388.
Äreveckan har i år trots schismen mellan Årebolaget och
direktör Marcus, innehafvaren af Ares flesta hotell, gått af
stapeln under till och med större tillslutning än förut. Hvarje
rum på hotellen var besatt. Bland gästerna märkte" en stor
kontingent utlänningar och här trifdes godt ryssar, engelsmän
och tyskar under samma tak. Vädret var i början föga
gynnsamt med stark köld och storm, men slog efter några dagar
om till ett idealiskt sportväder med sol och vindstilla.
Deltagandet i de olika täflingarne var också mycket lifligt.
Åregästerna koncentrerade sig helt naturligt pä de mer
sällskapliga bobsieigh-. skeleton- och andra täflingarne, som
försiggingo utan några vidare olyckshändelser och skidlöpningarne
samt fältskju ningen på skidor hade samlat Noirlands bästa
löpare. För öfrigt ingick i det vidlyftiga programmet
utfärder af skilda slag, pulkaåkning efter ren och annat. En af
de vid Östersunds flygskola stationerade fl.vgarne med
passagerare företog en dag en vacker flygfärd till Åre.
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
