Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17, den 24 januari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
här ett trefligt ställe; björkträet doftade torrt i
skumrasket, och emellanåt hördes röster från de öppna
köksfönstren. Här var man i fred. Göran började
åter drömma öfver sin saga, lät dess syner draga
förbi med den trollska lyskraften af de
österländska ädelstenar, hvarmed den lekte. Den långsamt
fallande aprilskymningen stämde till förtroende, och
slutligen kunde Göran ej längre hålla inne med sin
hemlighet.
— Jag har läst en saga, sade han, halft för sig själf.
— Hvem har inte det, svarade Adolf, Men
numera läser man inte sådant. Man är för gammal!
Hvad är det för en saga? Berätta!
Göran vägrade till en början, men Adolf tvang
honom med blodiga hotelser.
Med skälfvande stämma begynte han alltså
berätta, och kamraten satt märkvärdigt tålig och
lyssnade. Snart öfvervann Göran sin osäkerhet,
utbroderade på egen hand, fyllde i med egna
ingifvelses när minnet svek, hänfördes och fick
glödande kinder. Adolf hade ett ansträngdt och
vaksamt uttryck i sina eljest något dufna ögon. Sagan
blef rätt lång. Görans ögon fuktades af dess
skönhet, och när han slutade, tyckte han sig ha gjort
saken ifrån sig ganska bra.
Adolf hade ställt undan råttfällan och satt nu med
ett vedträ i hvar hand. Klockan slog sex i Petri
kyrktorn. Gården låg skum.
— Var det slut så? frågade Adolf.
— Ja, stammade Göran. Skulle det vara mer?
Hvad tyckte du?
Markerande sina ord genom att sammanslå
vedträna, svarade nu Adolf med elak triumf:
— Ett hundra trettiofyra och! Du sa ordet och
ett hundra trettiofyra gånger. Jag räknade dem.
Göran knöt händerna.
— Sa du något?
Men Göran sade ingenting, ej ens adjö, utan
gick öfver gården och ut på kyrkoplanen. Där
voro redan lyktorna tända mellan de åldriga
oxel-träden. Sara syntes ej till.
Först nästa dag mötte han Sara. Hon satt på
bänken utanför sin lars bod, och i handen
skramlade hennes påse med stenkulor. Göran satte sig
bredvid henne. Egentligen hade han tänkt berätta
sin saga för henne, men med gårdagens bittra
minne var hans lust borta.
— Hvad ska vi leka? frågade Sara.
— Ska vi se i Skogen brinner?
Skogen brinner var en inbunden årgång af
familjejournalen, innehållande en tafla, föreställande
skogsbrand, efter hvilken barnen döpt hela boken.
— Tråkigt, sade Sara.
Hennes ögon som liknade de svarta glaskulorna
i hennes påse, blickade med stilla svärmeri öfver
gatan. Där låg ett lågt chokoladfärgadt hus, ägdt
af en äldre fru som kokte och sålde karameller.
Den lilla butiken besöktes gärna af barnens fantasi.
Man har tio öre i handen, man går rakt öfver
gatan, blundar och säger till sig själf: du har ingen
tio iring, du har tappat den. — Man slår upp sina
ögon igen — och se! tioöringen finns.
Dörrklockan pinglar. Butiken doftar af karameller, den
är väl ombonad, mellan fönstren ligger röd bomull
med hela mineralogiska trädgårdar och mossfigurer.
För tio öre karameller! säger man, så lugnt man
förmår, och frun tager upp dem som ingenting,
väger dem på en liten våg och lämnar dem från
sig utan något tecken till själföfvervinnelse.
Allt detta satt Sara och tänkte på. Göran hade
ingen tioöring. Han ägde blott österlandets drömda
ädelstenar i sin själ.
— Ingen begrafning i dag heller, sade Sara efter
en stund med ett uttryck af missnöje på sin röda mun.
— Begrafningar är väl ingenting roligt.
— Du är dum.
Ty Sara visste, att de fina begrafningstågen som
alltid passerade denna gata på väg från kyrkan till
kyrkogården, verkligen voro sevärda. Var det ej
för deras skull som de gamla i gatan hade satt upp
speglar i fönstren, så att de blott behöfde lyfta sina
ögon från tidningen eller stickstrumpan för att räkna
blomsterkransarne och droskorna?
Dufvorna flaxade i vårljuset öfver husgaflarna.
Ingenting hände. Göran fann det behagligt att sitta
här med Sara, som han tyckte om. Man fick vara
nöjd.
Då uppenbarade sig plötsligt gymnasisten Adolf.
Han bar skolböcker under armen och hade tre
kamrater med sig. Göran tänkte med harm på
gårdagen och beslöt att ej hälsa. Men Adolf stannade.
— Fästeman och fästemö, sade han.
Göran blef ond på sig själf för att han rodnade.
Men Sara blott fnissade och sprattlade med sina
smala ben under bänken.
— Kan du säga och frågade en af gymnasisterna.
Göran vände sig till Sara och yttrade.
— Man får inte vara i fred. Kom så går vi!
— Vänta! skrek Adolf. Hör nu på: vågar du
kyssa Sara?
— Det vågar jag visst, sade Göran. Men inte
gör jag det.
— Jo! Jo! Kyss hvarandra!
Adolf letade i sin byxficka och fick handen full
af piptobak. Men midt i denna låg en blank
tioöring.
— Hör nu på, sade han. Ni får tio öre till
karameller, om ni kysser hvarandra.
— Bry dig inte om dem, Sara! hviskade Göran.
Kom!
Men Saras ögon hvilade törstigt på slanten, hon
skrattade till och sade:
— Hvarför skulle vi inte kyssa hvarandra, Göran?
Vi få ju tio öre! Och hon räckte honom sin
korallröda flickmun.
Men Göran ryggade tillbaka, blek i ansiktet.
— Vill du inte, sade hon saktare. Du har ju
ändå kysst mig förr!
Vid dessa ord läto gymnasisterna höra ett
skallande skratt:
— Hör på tösen! svarade de. Hon är god! Ge
henne tioöringen!
De försvunno i porten, sannolikt för att
undersöka Adolfs råttfälla. De voro öfverlägsna,
situationens herrar, och de skredo stolt från äfventyr
till äfventyr.
Göran stod ett stycke från Sara och betraktade
henne med förakt. Den vanmäktiga vreden kokade
i hans bröst, han kunde ej få fram ett ord.
— Göran! ropade Sara, tummande sin tioöring.
Göran är så konstig, fortsatte hon, när han ej
svarade. Nu går vi och handlar, kom!
— Du är dum! svarade han med gnistrande ögon.
Ät själf dina usla karameller!
Och han gick sin väg, vände om gathörnet, sprang
ett stycke utan mål. Det bultade i bröstet.
Plötsligt kände han en vild lust att gråta och smög
därför in i närmaste port. Ingen människa såg
honom där, och han ställde sig vid väggen och grät
mot ärmen. En olycklig människa, sju år i denna
vackra aprilmånad, och klädd i blå sjömansblus.
O ni barnets heliga, brännande tårar, som
strömmen så rikligt, att källorna ha förtorkats, när de
senare behöfvas för de vuxnas kval!
- 266 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
