Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 27 december 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAG
• Forts. fr. sid- 196.
jag hörde skrattet och pratet surra förväntansfullt
i rummet.
Någon knuffade upp Kerstin från hennes plats,
innan jag visste ordet af kände jag hennes händer
om mina tinningar och en lätt kyss, som knappt
snuddade vid pannan. Men när hon gick tillbaka
till sin stol var hon blodröd.
— Ta mig fan, är hon inte kär i dig, grinade Julle.
Han följde mig hem på kvällen. Jag slog bort
saken i skämt, men det stannade en märkvärdig
känsla kvar innanför västen. Om hon var ful och
ilera år äldre än jag, så var hon i alla fall den första
i mitt lif. Jag tyckte att jag växte. Jag föreföll
mig som en eröfrare, och jag minns att jag bjöd
Julle på punsch. När vi skildes skämdes jag
grundligt, fast jag inte riktigt visste för hvau.
Och jag beslöt att undvika hela familjen på en tid.
Men en dag högg Julle mig på gatan.
— Hvar har du hållit hus? Kerstin är illa däran,
må du tro.
— Hur så?
— Efter dig naturligtvis. Tror du mig inte? Men
nu har jag tänkt ut en sak: du ska låna en bok af
henne, och så ska du glömma ett bref från en
annan flicka i boken. Ett kärleksbref, begriper du.
Jag bara gapade.
— Det ska bli skojigt att se på henne
— Nej, sade jag rodnande, inte någonting sådant.
Det är jag inte med på.
— Brefvet skrifver du själf förstås. Nu ska du
inte vara dum. Lite skoj skadar inte.
Jag vägrade. Julle var envis. Och hur han
bråkade gaf jag efter till sist i min svaghet utan att
göra mig närmare reda för saken, och vi
fabricerade ett bref i kompani, med efterapad flickstil. Jag
måste till och med bekänna att jag njöt af
skälmstycket, ty alltsammans stod nu för mig som ett
skälmstycke och ingenting annat. Och jag fick
låna boken af Kerstin och skickade den tillbaka till
henne — med brefvet i. Julle skulle rapportera
förloppet.
Några dagar gingo under spänd
väntan. Jag såg inte till Julle.
Slutligen blef mig det hela för
olidligt, jag började inbilla mig
en mängd dumheter, naiv och
lättskrämd som min fantasi var, och
en vacker dag satt jag vid det
runda bordet i den gamla salen
igen. Det var en blek
våreftermiddag med små rosiga moln
och enstaka stjärnor när det
bergade skymma. Ett besynnerligt
vemod låg i luften, i rummet,
öfver Kerstins goda, fula ansikte.
När modern försvann i köket,
märkte jag de stora ögonen på
mig. Och jag blef illa till mods.
— Säg mig, kom det
ändtligen, hvad menade du med det
där brefvet?
— Jag vet inte, svarade jag.
I denna stund visste jag det
heller inte, så barockt och
osmakligt fann jag alltsammans.
— Du har skrifvit det själf?
— Ja.
— Ville du göra mig ondt,
säg?
— Förlåt mig, Kerstin, bröt
iag ut. För Guds skull, förlåt
mig. Jag kände snyftningarna i
halsgropen, men jag skämdes ännu mera. Plötsligt
greps jag af ett blindt raseri mot Julle, och hade
jag haft honom framför mig, skulle vi ofelbart råkat
i slagsmål. Men jag vågade inte nämna hans namn
och berätta hur allt gått till; det hade varit det mest
förnedrande för mig.
— Vi ska inte tala vidare om saken, sade
Kerstin lugnt.
Jag kände mig som en våt hund. Nu kom
modern in med lampan, och vi sutto alla tre i det gula,
varma skenet som i en magisk krets. Ute hade
vårhimlen blifvit sammetsblå och strödd med ljus.
Kring Kerstins ögon lågo djupa skuggor —
trötthetens och kanske början till sjukdomens skuggor.
När jag tog farväl följde hon mig ut i tamburen
och räckte mig ett kuvert.
— Där är det, sade hon. Brefvet.
Och ett ögonblick föll hennes hufvud mot min
skuldra.
Jag såg henne aldrig mera. Jag for till Upsala,
och där fick jag en dag underrättelse om hennes
död. Det var lunginflammation och det hade gått
på en vecka. Och hennes bild plånades så
småningom ut ur mitt minne — men man går aldrig
säker för skuggorna. De ha så många medel att
stå upp från döden. Det behöfs bara en promenad
på en gammal gata och en ensam kvällstund, när
man är trött på dagens lif och vill vara i fred. Men
får man det för de lefvande, så får man det inte
för de döda.
Sir Frederick Stardee chefen för den engelsk-japanska
eskader på tillsammans 38 krigsfartyg, som vid Falklandsöarna
sänkte de tyska kryssarne, "Scharnhorst", "Gneisenau".
"Nürr-berg" och "Leipzig", är född 1859 och sedan 1908 amiral i
engelska flottan. Han inträdde i dess tjänst 1871, beklädde
posten som stabschef först för Medelhafsflottan och därefter för
Kanalflottan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
