Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 27 december 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
S. A. FRIES †.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
På aftonen den 14 dec. ingick underrättelse, att
kyrkoherden i Oscars församling i Stockholm, d:r
S. A. Fries aflidit. Redan i sommar — den 6 juni —
hade han träffats af en hjärnblödning, men man trodde
sig ha anledning hoppas hans vederfående, hvarför
det kom som en smärtsam öfverraskning, att han
nu åter drabbats af samma onda med dödlig utgång.
Med S. A. Fries gick hädan en förgrundstyp i
nutida svenskt kyrklif, en personlighet, som om
han fått lefva säkerligen kommit att utöfva ett icke
ringa inflytande på de kyrkliga förhållandenas
utveckling i vårt land.
Samuel Anders Fries var född i Linköping den
15 mars 1867, son till kyrkoherden Andreas Peter
Fries och hans hustru Maria Castensson.
Fädernesläkten var ursprungligen dansk men hade
tillräckligt länge vistats i Sverige för att ha hunnit
fullständigt acklimatiseras. Efter mogenhetsexamen
i Norrköping 1866 kom han som student till Uppsala,
där han 1886 aflade filosofie och 1894 teologie
kandidat-examen. Samma är utgaf han det arbete
öfver "Israels historia", som med ett slag gjorde
hans namn kändt öfver allt Sveriges rike. I detta
arbete gjorde han nämligen först den svenska
allmänheten bekant med den moderna s. k.
bibelkritikens resultat, hvad gamla testamentet beträffar.
Ordet bibelkritik är naturligtvis vilseledande; det
betecknar på intet sätt någon kritik af bibeln utan
endast studium af bibeln med anlitande af de vanliga’
kritiska forskningsmetoder, sådana som måste
användas vid begagnande af alla källurkunder, om man
icke vill riskera att komma till fullständigt oriktig
tolkning af dem. Men på 1890-talet förstod man inom
Sveriges kyrkliga och religiösa kretsar ännu icke
detta, och en storm af indignation reste sig mot den
djärfve unge man, som vågade återgifva på svenskt
språk, hvad sedan årtionden tillbaka offentligen
lärdes från Tysklands teologiska katedrar. Det var
till den Wellhausenska riktningen Fries anslöt sig,
ehuru icke utan själfständighet i uppfattningen, en
själfständighet, som särskildt framträdde i den
afhandling om "Den israelitiska kultens
centralisation-, med hvilken han 1895 efter att hafva aflagt
den vid denna tid ytterst sällsynta teol.
licentiatexamen speciminerade för vinnande af teol.
doktorsgrad, en värdighet, som emellertid var beroende
på kunglig utnämning och hvarpå han därför fick
vänta till 1897.
Under tiden hade Fries med den utomordentliga
arbetsförmåga, som var honom egen, också ägnat
sig åt praktisk-presterlig tjänstgöring i kyrka och
skola. Omedelbart efter sin prästvigning 1894 kom
han som vice komminister till
Storkyrkoförsamlingen i Stockholm och blef därvid i tillfälle att
mottaga djupa intryck af dåvarande pastor primarius
Fredrik Fehrs mäktiga religiösa personlighet. Fyra
år senare blef han ordinarie komminister därstädes,
men hade under tiden fortsatt sina exegetiska
forskningar, hvilkas förnämsta frukt blef "Det fjärde
evangeliet och hebreerevangeliet", i hvilken han
sökte häfda, att det fjärde evangeliet till författare
hade en presbyter Johannes. I sin bevisföring
härför var han knappast fullt lycklig, men genom
både detta och andra Fries’ arbeten gick dock en
fläkt af vetenskaplig anda, som man förgäfves letade
efter hos den äldre exegetiska skolans produktion.
Det framstod därför som en uppenbar orättvisa, att
Fries 1903 förbigicks vid tillsättande af den professur
i exegetik vid Upsala universitet, till hvilken han
då anmält sig som sökande.
Hvad universitetet sålunda förlorade, vann
emellertid församlingen. En socialdemokratisk skrift- ,
ställare har nu vid hans frånfälle icke oäfvet
karaktäriserat Fries som en företrädare af det bästa i den
nu så sällsynta prästtyp, hvilkens anträd leder rakt
ned från Sveriges storhetstid. Han var det därför,
ptt i honom lefde kvar den nydaningslust och den
forskarglädje, som svenska kyrkan en gång tog i
arf från reformationstidehvarfvet. Men han var en
god gammaldags präst äfven i det afseendet, att
hos honom vetenskapsmannen aldrig fick uttränga
församlingsläraren. Som predikant var han raka
motsatsen mot gråtmild fruntimmerspräst, men
också mot modernt "svensknationellt"
predikstolsfrasmakeri. Det var klart och kärft förnuft han
ville ge, och det torde vara få predikningar, hvilka
så direkt som hans framgått ur den vetenskapliga
studerkammaren. Han kunde utan vidare utgifva
en rad predikningar i form af en vetenskaplig bok
("Jesu lif", tryckt 1902). Sina tankar framlade han
i en stil, som hvarken var konstnärlig eller särskildt
lättflytande, men dock tilltalande i sin öppna
manlighet och sin osökta lyftning.
Likväl torde tyngdpunkten af Fries’ prästerliga
gärning vara att söka på det rent praktiska
området. Både före och efter sin utnämning till
kyrkoherde i Oscars församling på Östermalm 1907
ägnade han sig med ifver åt folkskoleväsendets
utveckling. I fem år var han ledamot af hufvudstadens
folkskolestyrelse, däraf i tre som ordförande.
Dessutom tillhörde han Stockholms stadsfullmäktige, och
var äfven därinom en flitig arbetare. Af regeringen
togs han i anspråk bl. a. för
kyrkobokföringskommittén. Det hörde till Fries’ natur att påtaga
sig en dryg anpart af arbetet öfverallt, där han var
med, och det är nog icke otänkbart, att det varit
öfveransträngning, som bidragit till hans mänskligt
att döma för tidiga bortgång.
På ett område bör han särskildt erinras som
föregångsman: på den allmänna religionsvetenskapens.
5. A. Fries var sekreterare vid
religionsvetenskapliga kongressen i Stockholm 1897 och dess
verklige ledare. Det var ock han som 1906 var
initiativtagare till och den egentlige stiftaren af
Religionsvetenskapliga sällskapet, hvars ordförande han var.
Som kyrkopolitiker hade Fries utan tvifvel anlag
till att blifva något stort. Statskyrkan var en
grundpelare ej blott i hans åskådning, utan ock i hans
hjärtesympatier. Det var hans älsklingsdröm, att
socialismen i motsats mot liberalismen skulle taga
statskyrkan under sitt hägn och trygga dess
tillvaro. Han ville gärna, att skolundervisningen i
religion skulle läggas på religionshistorisk grund,
medan den egentliga kristendomsundervisningen i stor
utsträckning borde öfverflyttas på prästerna.
Kyrkoherdens ställning som skolrådets själfskrifne
ordförande lade han mindre vikt vid. Däremot var han en
öfvertygad och energisk motståndare till planerna
på ecklesiastikdepartementets slopande och de
kyrkliga ärendenas öfverflyttande till
justitiedepartementet.
Till sitt religiösa lif var Fries en barnafrom själ.
När han i våras drabbades af sitt första
sjukdomsanfall — vid ett sammanträde i styrelsen för
Stockholms prästsällskap — utgöt han sitt hjärta högt i
bön och lof på ett sätt, som beskrifves såsom
enastående gripande. Efter att ha tackat för allt hvad
af jordisk lycka , kommit på hans lott prisade han
Gud för sanningens kunskap och för att han låtit
honom tjäna f Sveriges kyrka. "I hören, bröder,
att jag dör i tron på syndernas förlåtelse", var då
hans afskedsord till ämbetsbröderna, hvilka han
aldrig mer fick återse samlade. — Han sörjes
närmast af maka, född Fagerlin, samt barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
