Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 44, den 2 augusti 1914 - Efter flera år. Af Ivan Bjarne - Fröken Charlotte Westfelt Lidköping, 100 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTER FLERA ÅR . ..
FÖR HVAR 8 DAG AF IVAN BJARME.
]ORREN till den lilla ateljebalkongen
högst uppe i ett af husen på
Blasieholmen stod öppen.
Därute låg staden i
sommarkvällens genomskinliga blådager.
Först strömmen i evig oro af
______svallvågorna från hvita
skärgårdsångare och gråsvarta bogserbåtar.
Vid Skeppsholmskajen lossade och lastade
finnbåtarna; -deras ryska flaggor lyste eldröda mot
bakgrunden af grå trappgafvelhus.
I Riksteiefonhusets öfversta våning hade man
redan tändt, den liknade ett jätteakvarium, med
sväfvande, svarta skuggor i gulhvita ljus bakom
glaset. Därinne sutto telefonisterna, likt rader af
automatiskt arbetande maskiner, låtande händerna
i ett enda forceradt tempo löpa öfver den svarta
telefonklaviaturens oupphörligt uppblossande och
slocknande röda miniatyrlampor.
Längre till vänster höjde Katarinahissen sitt
spökaktiga järnskelett. Det bekanta munvattnets
väldiga ljusreklam hade redan börjat sina monotona
blinkningar, och längre bort, på andra sidan
Idrottsgårdens backiga profil, skref en osynlig hand i
eldskrift, oupphörligt, oupphörligt, utan att tröttna:
Pellerin, Pellerin, Pelle...
Himmelen blånade öfver Söder, kall och
genomskinlig som glas.
Men öfver Kungsholmens alla rykande
skorstenar glödde de sista bränderna af solnedgångens
eldbål. En eldkvast sprutade då och då upp ett regn
af gnistor, de uppfångades af Mälaren och
skymtade en stund i vattnet som blekt röda reflexer af
en aflägsen eldsvåda.
Längre mot norr: himmeln åter opal, blekblå.
Ut på den lilla ateljébalkongen kom målaren Sten
Vinge, samma dag på morgonen hemkommen från
några års studier i Paris.
Som bländad stod han en lång stund, seende ut
öfver staden, medan hans korta, engelska pipa sände
ött ena blekblå rökmolnet efter det andra ut i
rymden att förintas af vindkasten utifrån sjön.
Då Sten Vinge rest ut till Paris, hade det varit
ganska motvilligt. Men ett
stipendium tvingade honom, och
däraf kom det sig, att han innan
han gaf sig iväg för att icke på
hela långa tre år återse
Stockholm, han icke fick något
tillfälle att säga den kvinna han
älskade någon enda af sitt
hjärtas tankar.
Tre år äro ingen lång tid, men
för den unge målaren i en
eländig ateljé högst upp i
Montmartre var det ett helt lif...
• Nu var han hemma igen och
väntade på resultatet af ett litet
bref han sändt henne — Maj
Ringner.
Spridda toner af
operateras-sens orkester trängde ända upp
till den unge målaren. Likt
eldflugor svärmade färjornas röda
och gröna lanternor af och an på
strömmen.
Han väntade.
Hon skulle komma, han
visste det.
Ingenting hade någonsin blifvit
sagdt dem emellan. Men hvarför
skulle det också varit nödvändigt?
Foto. Ander, Lidköpitig.
FRÖKEN CHARLOTTE WESTFELT
LIDKÖPING, 100 år d. 24 juli.
— Ord äro inte alltid nödvändiga. Han hade varit
så säker, därför hade han inte heller skrifvit. Den
klara blicken ur två blå ögon, det fasta handslaget
innan han rest — var inte det mer än nog!
Han blossade vidare på sin pipa.
Kyrkklockan i Jakob slog nio djupa,
melankoliska slag, och på samma gång tändes också huset
bakom urtaflan.
Klockan nio hade han bedt henne komma.
Orörlig stödjande sig på dörrposten följde hans
öga minutvisaren som likt en väldig klo trasslade
sig ner öfver det ena minuttecknet efter det andra.
Inifrån rummet surrade det och sjöng från tekokaren.
Dimman kom glidande från Mälaren: först ett
hvitt, slingrande, smalt band — en brudslöja
-som drogs in mot Norrbro men så trasades sönder
och förintades af några sista vindfläktar. Det ena
lilla dimmolnet följde på det andra. Slottet försvann
i den ogenomskinliga slöjan, kyrkans upplysta
ur-tafla visade dimmigt och osäkert tio.
Från segelleden kom ljudet af ångbåtarnes gälla
signaler. En och annan sirén tjöt ett klagande,
ohyggligt skri. Från Gustaf Adolfs torg ringde
spårvagnarnes signalklockor olycksbådande tätt.
Pipan hade slocknat, kylan från vattnet gjorde
sig märkbar. Men ändå stod den unge mannen
länge kvar och såg ut öfver staden, som nu
knappast för dimmans skull var synlig mer än efter de
raka konturer gatornas blinkande lyktrader uppdrogo
Ändtligen gick han in och stängle dörren efter
sig. Då han lyfte af tepannan från gaslågan fanns
där intet vatten kvar.
- Det har gått upp i ånga, försvunnit, som också
min vansinniga dröm gjort, talade han för sig själf
Natten gled förbi och det ljusnade åter öfver
gäflar och tak innan Sten Vinge somnade.
~ £e yar för säker, för säker, mumlade han.
På formiddagen följande dag väcktes han vid att
ett bref dansade ned på golfvet genom den smala
öppningen i dörren.
Han sprang upp och tog brefvet utan att våga
öppna det. Stilen på kuvertet var hennes
Ändtligen gick han ut på balkongen. Och där i
solskenet läste han de få raderna.
Du!
Jag fick brefvet för sent.
Stanna hemma idag. Jag visste,
visste att du skulle komma
tillbaka. Jag var så säker. — Maj.
Vinden viftade lustigt mot det
hvita pappersarket, det gnistrade
som silfver i strömmens vatten
och på glidande vingar sköto
hvita måsar fram bakom slottet.
Sten Vinge hviskade.
— Då var jag ändå inte för
säker...
Just då kom vaktparaden
marscherande genom
Kungsträdgården.
Den spelade en marsch —
rimp, ramp, rimp, ramp, det var
de ljusa tonerna från
klarinetterna som hade öfvertaget.
Den 24/7 fyllde fröken Charlotta
Westfelt i Lidköping JOO år. Hon föddes
nämn!, denna dag 1814 och är dotter till
Kungl. Lifdrabanter och Löjtn,
sedermera godsegaren Nils Fredric Westfelt
Ku**: B^t sujvc^r- i hans andra gitte med fröke/i v. Biaun.
Den gamla besitter fortfarande sina
själsegenskaper men är dock nästan
blind.
- 702 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
