Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 38, den 21 juni 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARSAGA.
FÖR HVAR 8 DAG AF lf. 0. OSSIAN-NILSSON.
OGREN et ÅQVIST hade
slagit sig ner vid Wallsund för
sommaren. Firman låter ju
rätt antaglig, men den
återfinnes nog inte i något
register. Skulle så vara, så är den
en dubbelgångare — ty
Bogren et Åqvist i den här
historien voro endast två unga
studenter. Kusiner,
oskiljaktiga — däraf firmanamnet.
Wallsund, som ligger någonstans på kusten, är
numera en ödeort. En gäng har det varit ett
fiskläge, och en del förfallna bodar stå kvar. Det var
en af dessa bodar, Bogren et Åqvist hyrde för
sommaren — det vill säga, de underhandlade med Asa
herregård, som äger strandremsan, och fingo gratis
. och med varm hand tillåtelse att reparera boden
och vistas där.
Utanför kontraktet ställdes af herregården alla
bvggmaterialier till deras förfogande. Lyckan ville,
att de voro en smula bekanta med herremannen,
grosshandlare Martens. Grosshandlaren och hans
dotter lrmelin tillbragte för öfrigt hela sommaren
på kontinenten.
Så mycket ostördare kunde Bogren et Åqvist
känna sig. Ästeter båda, närde de en smula af
ästeters ensamhetskult och människohat — de
ansågo sig med andra ord som ett par byroniska och
sönderslitna naturer. Blott sträng afsöndring från
mänskligheten förmådde skydda allt det ömtåliga
oförstådda i deras bröst. Blott en Robinsontillvaro
på en obebodd kust förverkligade deras ideala
lifsform . Det vill säga, att sådan var deras stil, när
denna sommar började...
Det vardt en mycket arbetsam sommar. Först
gällae det att bringa människohatet under tak, att
skaffa,boden ordentligt golf och ordentliga dörrar
och fönster. Det nödvändigaste i möbelväg,
sängkläder, porslin förskaffades från hemorten... Då
efter mycket hamrande och sågande och många
skar i fingrarna eremitaget ansågs färdigt, tedde det sig
emellertid märkligt nog. Bogren et ^qvist kommo
nästan genast i tvist om den antagliga stilarten.
Bogren röstade för renässans, medan Åqvist höll
för att blott någonting fornnordiskt, någonting i
ovanlig grad /br/mordiskt motsvarade byggnadens
kynne.
Men det vardt ingen hvila på den sjunde dagen.
Dels blefvo dagligen små reparationer nödvändiga.
Dels var det en fjärdingsväg till närmaste
lifsmedelsaffär. Provianteringsomsorger upptogo en god
del af människohatarnas ferie... I alla fall var det
ett friskt lif, ett luftigt lif från morgon till kväll och
från kväll till morgon. Boden bestod, nämligen
enligt Åqvists åsikt till stor del af bara springor.
Jakt och fiske utfyllde alla lediga stunder.
Toaletten möjligen en timme i veckan. Och den
medförda stadsgarderoben blef rätt illa medfaren. Den
hade snart lika många springor som bostaden...
skulle man tro det: under detta lif ljusnade sakta,
men märkbart ästetfirmans lifsåskådning. Byron
började komma ur kurs, och en dag hördes den
dystre Bogren, medan han satte ett nytt hängsle i
dörren gnola:
"Freude, s eho ner Qoiterfanken,
Tochter aas Elysiam,
Wir betreten feaertranken,
Himmhsehe. dein Heiligtham.
Deine Zaaber binden wieder,
Was die Mode str eng getheilt;
Alle Menschen verden Bräder,
Wö dèin s anf t er Fiagel weilt."
Han skulle just fortsätta med: "Seid umschlungen,
Millionen...", då han hejdade sig vid åsynen af
kamraten. Åqvist syntes närma sig med
grubbande hållning. I händerna höll han en flaska,
föremålet för hans grubbel. Bogren, som nu svettat sig
törstig, undrade hvad slags drickbart vännen lyckats
uppbringa.
Nu stannade Åqvist. Hvad nu? Han lyfte
buteljen öfver sitt hufvud och nu — kratsch — där låg
den i klippan i hundra glittrande spillror.
Bogren brusade upp.
— Hvad tar du dig till, karl?
Åqvist svarade inte, bara nickade och böjde sig
mot marken. Som om där varit någonting att ta
vara på! Bogren slängde hammaren ifrån sig och
störtade bort till Åqvist.
— Är du alldeles från vettet?
— Se här, hvad som fanns i flaskan!
— Flaskpost — aha!
Båda vännerna granskade intresseradt den lilla
smutsiga breflappen, som nyss legat i flaskan.
— Myteristbesättning, läste Bogren, —
styrmannen i järn. Tvungen att ersätta och lotsa ända till
Riga. Hemma om halfannan vecka. Östberg.
— Det luktar äfventyr, tror jag, menade
upphittaren stolt.
— Hvarför skulle du slå sönder buteljen? Af
etiketten kunde vi kanske funnit ut ett och annat
— såvida det inte är ett skämt af — af dig själf,
din spjufver!
— Skämt! Etiketten! Kors, inte slogs den
sönder, inte. Här är den. En vanlig porteretikett.
Carnegie, Göteborg, står här.
>— Ah, det här har du själf satt i scen. Hvarför
Jnte i stället langa hit med en ordentlig flaska —
sak samma, om porter eller appllinaris. Jag är så
förbaskadt törstig.
— Hör du, det är jag med. Vill du som jag, så
låna vi herregårdens segelbåt och skaffa oss in till
köpingen. Vi kunde snart behöfva förbereda oss
för civilisationen.
— För människolarmet och — Nja, inte för
annat än törstens skull. Härute i obygden skulle jag
annars trifvas hela mitt lif.
— Åtminstone tills lrmelin reser till Uppsala,
menade Åqvist spydligt.
— lrmelin! — Bogren ryckte på axlarna och
svängde om på klacken. Hvarpå han skyndade in
i stugan för att byta om kläder. Om en half
minut kom han ut, alldeles högröd — Åqvist, som
just tänkte klifva in, studsade.
— Mina bästa byxor, skrek Bogren, — mina
bästa —! Ser du —?
Åqvist log åt vännens fasa. Hålet var verkligen
väl placeradt.
— Du får hädanefter akta dig att vända folk
ryggen, sade han.
En stund senare befunno de sig i segelbåten och
stucko t ut mot skärgårdens vimmel af grönklädda
eller nakna kobbar. Som ovana seglare — de
begagnade annars endast eka — skydde de det smala
farvattnet under land. I rum sjö var åtminstone
vinden stadigare.
De hade skäl för sin försiktighet. Kastvindarna
i sunden hotade ett par gånger med kantring.
Studenterna drogo en suck af lättnad, när seglen
fylldes af bred sjövind. Härute var också vattnet friskt
grönt eller blått, ej gult eller grått som under land.
Blott några få aflägsna klippor stucko upp ur
synranden.
— Där ligger en fyr, anmärkte Bogren och
pekade utåt.
(Forts, å sid 604)
- 599
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
