Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 37, den 14 juni 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYSTER ASTRID.
F3R HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
sjukhemmet gjorde man i
ordning till natten.
Blommorna buros ut i korridoren
och nattmedicinen bars in.
Det luktade liljekonvalje och
hyacint ochkarbol och många
andra slags dofter — en
besynnerlig atmosfär som lade
sig på bröstet och gjorde det
svårt att andas. Trötta och
. bleka i sina blårandiga born-,
ullsklädningar gledo sköterskorna om hvarandra.
Några gnolade halfhögt,, medan de sysslade vid sina
droppglas, gasbindor och pulver. På mattan
framför kaminen i samlingsrummet låg en stor svart
katt och’sof som en mystisk gudomlighet, likgiltig,
för allt lidande omkring sig.
Syster A-strid kom ut från ett sjukrum, Hon var
lång och mager, med inklämdt bröst, bruna,
glänsande ögon och ett stort yfvigt hår som till hälften
lossnat under den hvita bandmössan. Män kunde
inte se. hur gammal hon var. Ansiktet gaf ingen
upplysning; det var lugnt, regelbundet och litet
tärdt. I handen höll hon ett vått omslag och en
febertermometer.
— Hur är det? frågade en sköterska som stod
och kaflade ut ett plåster.
— 40,3.
— Är han mycket orolig?
— Aja.
Syster Astrid slängde de våta dukarna i en
diskbalja och fyllde ett litet spetsglas med en svart
vätska. Så försvann hon igen in till den sjuke.
Nattlampan brann med grön skärm därinne, och
ett ljus som ett teatermånsken nådde blött halfvägs
upp på de gula, oljestrukna väggarna. . Skuggorna
tycktes rinna rer från taket. I sängen med det
högt uppsatta ryggbrädet låg en man, blossröd af
feber, med slutna ögon. Han kastade hufvudet af
och an och tuggade oupphörligt på sina mustascher.
Håret i pannan var krusigt och fuktigt af svett.
Då och då trängde ett svagt stönande öfver
läpparna.
När systern steg in slog han upp ögonen. De
voro tomma och blodstrimmiga.
— Ska vi så ha vår lilla snaps? smålog hon och
lyfte upp hans hufvud från kudden.
Han svalde med en grimas. Hufvudet föll som
en stenklump ner i dynorna. Men nästa ögonblick
satt han raklång igen i sängen och stirrade med
vilda blickar omkring sig — blickar som han inte
förmådde fästa på någonting.
— Ta bort den förbannade katten, hväste han.
Det är tredje gången den hoppar öfver sängen nu...
Ta bort, säger jag, ta bort.
— Nu skall kapten sofva.
Hon rättade ett slag på kuddarna, och om ett
par minuter sof han.
Lutad öfver sängen betraktade hon det flammiga
ansiktet. Kapten Sture Koch hade intagits på
hemmet för några dagar sedan; han hade fått
lunginflammation efter en vinteröfning i Norrland. Sedan
i går var tillståndet kritiskt. Läkaren satte sitt enda
hopp till den kraftiga konstitutionen, och det var
verkligen en Herkules som vred sig i lakanen
liksom i envig med en osynlig motståndare, med
händer som knöto sig i sömnen och ett bröst som
gick som en bälg. Svettdropparna flöto ner i små
rännilar och stannade i mustascherna.
Hon torkade hans panna, och när andhämtningen
blef lugnare kröp hon upp på chäslongen, svepte
filten omkring sig och försökte att få litet ro. Somna
vågade hon inte o.ch. kunde inte heller. Hon.låg;
och stirrade i taket och tänkte de gamla tankarna’
om och om igen — allt detta som kommit störtande
öfver henne i samma ögonblick hon fick se den
nya patienten och förstod att. det var han som hon
en ; gång älskat och tappat bort. Men det var så
längesedan. . Och .nu kände han inte ens igen henne,
gudskelof. Hon hade märkt det strax.
Det var den sommaren..: Hon tyckte att den
stod i.fjällsol och kristalluft méd nya himlar och
en ny jord. Allting var nytt och hon var ny själf
som man är det en enda gång i sitt lif; men så
hade det plötsligt blifvit gammalt alltihop och
slocknat och en stor svart skog hade marscherat inpå
lifvet och fjällen hade kastat skuggor som skynken
öfver hufvudet på henne, så att hon ingenting mera
kunde se, så att dagen plötsligt kom bort. Och
sedan hade hon lefvat i half belysning. Hon hade
inte brytt sig om att räkna åren; det fanns inga
år mera! Den lilla Astrid Hammar med de bruna
ekorrögonen och guldhyn var försvunnen, bergtagen,
och det var bara en äldre syster kvar och hon hade
inte mycket tid med sig själf. Hon var en syssla.
En blårandig bomullsklädning, en hvit mössa, en
hand med en febertermometer i.
Och han, som nu låg där maktlös och flämtande,
var en främmande man. Det var inte bara
sjukdomen som förändrat honom. En gång hade han
kommit gående öfver fjällen; han hade slängt sin
ryggsäck i golfvet så att rutorna skallrade på det
lilla jämtländska pensionatet, och han hade fyllt det
med sitt skratt och sina upptåg. Han var
äfventyret och hon var längtan efter det, och så haae
de två kysst hvarandra som det händer ibland.
Och så hade äfventyret dragit vidare, men längtan
hade inte fått följa med. Och skogsmuren på andra
sidan älfven hade mörknat och krupit närmare och
slagit igen som en port efter alltsammans...
Hon reste sig på armbågen från cnäslongen. Nej,
det var ingenting. Han sof fortfarande. Ansiktet
var svullet och vanställdt. Han pratade i sömnen
några meningslösa* ramsor och fingrarna plockade
på täcket.
Nu ropade han visst ändå.
Hon steg upp.
— Får jag litet vatten, syster.
— Var så god, hon räckte honom
citronblandningen.
— Hvad är klockan?
— Tolf. Vi ska ta litet veronal, så får kapten
nog sofva igen.
Han lade sig strax ner på kudden, och hon bredde
öfver honom. Men nu började yrseln. Han var
ute på manöver, det var den värsta terräng han
haft, den steg och steg, han måste klättra, men
kom inte ur fläcken, musklerna i ansiktet drogos
ihop af ansträngning, han gick med armarna i sängen,
och plötsligt skrek han till.
Strax därpå började han skratta. Men äfven nu
var det som om han kämpat med någonting
omåttligt, någonting så fruktansvärdt komiskt att det
tryckte ner honom och hindrade skrattet att få luft.
Han svettades af munterhet som gjorde ondt. Syster
Astrid stod vid sängen. När hon böjde sig öfver
den sjuke för att lägga en kompress på pannan,
kastade han armarna i luften och med ett järngrepp
fick han henne om nacken och drog henne till sig.
En kyss, sträf och torr och själlös, träffade henne
på vänstra kinden. Med en knyck kom hon ur
hans armar, som ögonblickligen föllo ner på täcket
utan lif.
"589 -*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
