Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 21, den 22 februari 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KUNGL. AUTOMOBIL KLUBBENS VINTERTÄFLING.
B. 8 Dt STOCRlIOLMSFOTOOnAF.
FÖRSTA VAGNEN VID MÅLET I STOCKHOLM: N:r 7, FIAT, LÖJTNANT BRAMBECK
(Vid blixtljus kl. 6,24 f m.J
Der stora ’Vinterautomobiltäflingen, Stockholm [-—Örebro—Karlstad—Vänersborg—Göteborg—Jönköping-]
{+—Örebro—Karlstad—Vänersborg—Göteborg—Jönkö-
ping+} — Motala — Askersund — Örebro — Eskilstuna —
Stockholm (1,282
km.) som nu
afslutats torde ha varit en
af de svåraste och
mest kräfvande för
såväl vagnar som
förare, som någonsin
förekommit. Starten
ägde som bekant
rum söndagen den 8
februari och den
första vagnen anlände
till målet utanför
Grand Hotel i
Stockholm onsdag
morgon kl. 6,24. Det var
löjtnant Brambeck
på Fiat, hvilken
startat som n:o 7. Andra
inkommande vagn
var G. Paulmann på
Horch, hvilken
startat som n:o 10, och
somkom6.36.57 0ch
den tredje hvilken
kom 7.41.29 var G.
F. Enderlein på
Minerva, startnummer
28. Af 62 startande vagnar inkommo endast 24 till
målet. Prisutdelningen äger rum på Grand Hotel
lördagen den 21 dennes.
Kliché. Bengt Silfversparre.
Forts fr. sid 331.
— Hvad befalls?
— Det jag gjorde skulle jag göra om hvilken dag
som helst. Man förolämpade henne. Jag tålde det
inte. Jag tål det inte. Hon är för god för så’na
där
Den unge mannen var blek, och ögonen tycktes
nu sitta fastnitade. Han spetsade lektorn med en
blick som man spetsar en motståndare med en
värjstöt.
— Säg mig, sade lektorn, är Berggren kär i fli
i fröken Signe?
— Det svarar jag inte på.
— Jag menar bara, fortsatte lektorn i sin
blidaste ton, att det vore mycket dumt af Berggren,
för hon har varit uppe hos mig och beklagat sig.
— Hvad har hon sagt?
— Det svarar jag inte på; lektorns röst var ljuf
som en vestanfläkt. Men jag ser att vi icke förstå
hvarann. Det gör mig, som sagdt, ondt om
Berggren. Jag tänker att en anmälan inför kollegiet
alltså blir nödvändig.
— Var så god. Och nu kanske jag får gå.
Ögonen sprutade ljus. Stolt som en segrare
aflägsnade sig den unge mannen, — en vacker pojke,
tänkte lektorn. Det var synd att man måste narras.
Men det var det enda sättet. Nu går han och
föraktar mig och föraktar flickan, och det skall rädda
honom. Han är i de åren då man vill lida. Han
kan bli en duktig karl på det viset, och jag skall
hjälpa honom. Men jag får tala med Signe. Hon
är kvinna och hon ljuger ännu bättre än jag. Min
fästmö var också en riktig kvinna, Gud vare med
henne!
Plaisir d’amour ne dure qu’un moment,
chagrin d’amour dure toute la vie
Lektorn gnolade, upprymd och lättad i själen.
Han hade kommit ur sin gråa tid för några dagar
sedan. Han fann åter tröst i lifvet och böckerna.
Marcus Aurelius var en ärans man. Och Oskar
Berggren var en hederspojke; den lilla episoden
hade muntrat upp lektorn. Det var hans räddande
ängel för tillfället.
— Jag undrar om jag ändå inte bort anmäla
honom, tänkte Harms. Jag tycker att han gått och
sett litet hängfärdig ut på sista tiden. Det behöfs
tydligen mera bränsle på hans lidandes härd.
Men det blef ingenting af med den saken. 1
stället blef det julferier och lektorn for hem till
sin gamla mamma, som bodde på västkusten och
var sjuttio år och mycket yngre än han själf. På
ett annandagskalas hos borgmästaren träffade han
sin f. d. fästmö, lyckligt gift med en olycklig man.
Lektorn blef genast god vän med den sistnämnde.
Han spelade af honom så mycket pängar han kunde,
och när de sida vid sida tågade hem genom de små
krokiga och snöiga gatorna med den eviga blåsten,
kände han sitt hjärta svälla af sympati. Han hade
nämligen suttit och betraktat sin f. d. fästmö hela
supéen igenom. Hon var stor som ett Hofbräufat,
men inte fullt så uppfriskande. Och det var det som
gjorde att lektorn sympatiserade med mannen — en ny
räddande ängel, en julens ängel i kantstött päls, med
bomull i öronen mot blåsten och sparlakansläxorna.
Och så gick tiden som den brukar och lektor
Harms blef gammal och fick pension och roade sig
så godt han kunde — ibland genom att göra sin
plikt och ibland genom att låta bli. Den glada
Signe hade för längesedan knutit hymens band
Hennes räddande engel hette Fridén och handlade
med tågvirke i Kåkbrinken. Men Oskar Berggren
blef skald. Han räddade sig i vers. Det dåliga
sedebetyg, som han en gång i sin ungdom
undsluppit tack vare en gammal försumlig lärare,
använde han sedermera att skapa odödliga
mästerverk af som nu äro glömda.
Ära vare glömskan. Den räddar oss ändå till sist
allesammans.
- 333 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
