- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 15 (1913/1914) /
283

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18, den 1 februari 1914 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LOUISE PHISTER †.

T†fter fotografi. Kliehi Rem. A.-B. Bmgt Silfversparre, Sthlm 6é#>

FRU PHISTER MOTTAGER OLAF POULSENS LYCKÖNSKAN PÅ SIN
90 ÅRSDAG.

Nestorspersonhgheten bland Nordens scenkonstnärer, tillika
den sista kvarlefvande från den stolta period af den danska
teaterns historia, hvars karaktäristik ligger i konstnärsnamn
som Johanne Louise Heiberg, bröderna Wiehe och Joachim
Ludvig Phister, den sistnämndes efterlefvande maka, fru Louise
Amahe Petnne Phister, har den 12 januari aflidit.

Fru Phister var född i Köpenhamn den 21 jan 1816 och
skulle sålunda, om hon fått lefva ännu några dagar ingått i sitt
nittionionde år. Hennes debut på k. teatern i den danska huf-

vudstaden ligger så långt tillbaka som 1835, då hon
första gången uppträdde som Anna i
"Fornuft-giftermålet och hon verkade sedan — från 1839
som k. skådespelerska — oafbrutet vid denna i
öfver 60 år: hennes sista uppträdande under
hennes tjänstetid ägde rum den 28 maj 1895
som madam Rust i Hertz "Sparekassen". Men
ännu som 85-ånng gaf hon vid Kasinoteaterns
min-nesforestallningar 1901 med anledning af
100-års-dagen af slaget på Köpenhamns redd, en gastroll
som Fru Terentia i "Den forvandlede Brudgom".
Det var framfor allt inom den danska
skådebanans klassiska Holbergs-reportoar hon jamte sin
make vann sint berömmelse. Hennes ’Pernille"
liksom makens "Henrik" i stycket med dessa namn
hora till den danska scenens odödliga skapelser,
äfven om en senare tid anmärkt, att hennes
utförande af rollen mera afsåg en fastslagen
komedityp an en lefvande manniska. Menwredan 1850
spelade hon med undertryckande af all pernillesk^
rapphet den präktiga åldrande bondhustrun "Nille"
i Erasmus Montanus", den inbilske studentens
naiva moder och det lätta offret for hans
syllo-gistiska taskspelarkonster.j

Tolf år senare blef hon en helt annan Nille, Jeppes
handfasta gemål och gaf denna roll med en
soliditet i uttryckssattet, som uppenbarade ett visst
sammanhang mellan tjanstflickan Pernillas hurtiga
väsen och den gifta hustruns hårdhändta grepp \
tyglarne. "Else David skolemester" i "Barselstuen"
som hon utfort redan i unga år,f ek med tilltagande
ålder den ratta formen och det fylliga innehållet
och blef i hennes utförande en af de Holbergska
roller, som med största precision uttömt de
;an-tvdnmgar, som ligga i den samma. På 1870-talet
gaf f u Phister teaterns förstfödde ny glans genom att
skapa en fulländad, komisk borgmastannna i/’Den
politiske Kandestober". I "Henrik og Pernille" hade
hon 1882 öfvertagit "Magdelones" roll, men da hon
1885 skulle fira sitt 50-arsjubileum i teaterns tjänst
anlade den nära 70-anga konstnärinnan for den
aftonen ännu en gång Permlles raska tag och spelade
tillsammans med sln make som Henrik. Sin sista Holbergska
roll gaft hon säsongen 1893—94 som Donna Olympia" i ’Don
Ranudo" och firades då ännu 78-årig, som ett monster i afseende
på korrekt, klart pointerande och tydligt nyanserande
replik-framsagning. Utöfver de Holbergska utförde fru Phister
emellertid ett stort antal andra komiska roller, tillsammans ett
två-hundrafemtiotal. Ännu in i senaste ålderdomen hade hon i behåll
sällsynta själskrafter och saknades först på allra sista tiden vid
k. teaterns premiärer, som hon folide med oforminskadt intresse

VITSAR.

FÖR HVAR 8 DAG AF RUBEN G:SON BERG.

Vitsarna åtnjuta på många håll ett synnerligen
ringa anseende. Jean Paul har kallat vitsen en
förklädd präst, som viger hvilka omaka par som hälst.
Vischer tillade, att vitsen hälst viger sådana par,
hvilkas anförvanter inte gilla partiet i fråga. Man
kan hämta liknelser från samma område med större
sanning och säga, att vitsen är driften, som för
ihop två stycken obesläktade, hos hvilka den finner
äktenskapstycke — det leder ibland till lycka, ibland
till olycka, såsom alltid med dylikt. Vitsens vänner
få trösta sig med, att förnuftspartier inte häller
åtnjuta det bästa rykte.

Några undersökningar öfver vitsen i psykologiskt
hänseende har man först under senare årtionden
haft att lägga märke till. En kliniker i Wien, den
numera ganska kände och omstridde professor
Sigmund Freud, på hvars arbeten jag 1905 sökte leda
allmänhetens uppmärksamhet, har emellertid för inte
länge sedan uppställt en mycket intressant teori
om drömmarna och deras beskaffenhet, genom
hvilken han äfven kommit att intressera sig för de
enligt honom med drömmarna besläktade vitsarna
och ägnat dessa en utförlig undersökning. Det har
onekligen mycket som talar för sig, och som båda
undersökningsobjekten äro rätt fängslande, kan en

stunds sysslan med ämnet vara en angenäm
förströelse.

Som utgångspunkt för analysen af vitsarne tar
Freud en bekant rolighet i Heines "Resebilder", där
lotterikollektören och liktornsoperatören
Hirsch-Hyacinth säger: "Jag satt bredvid Samuel
Rothschild och han behandlade mig alldeles som sin
like — gartz famillionär" Det nya biandordet är
ju en säregen och löjeväckande bildning, men
hvarigenom verkar det skrattretande? Meningen skall
ju vara: familjär, så långt nu en miljonär kan vara
det — något som inte innebär något roligt — men
just i sammanförandet ligger något därtill, något
som låter förstå, att det vardt tämligen klent med
familiaritén. Heines ord, som gör
liktornsoperatören löjlig, har på samma gång en förtätning, som
med oanalyserbar vitsighet liksom förkroppsligar
det karakteriserade. Till samma grupp hör namnet
Cleopold, på konungen af Belgien, eller det
hånfulla utlåtandet: "jag har setat tête-å-bête med karln"
om en fäaktig människa. — I stället för att direkt
framställa någon som ett fyrfotadjur kan man t. ex.
säga: "fåfängan är hans fjärde Achilleshäl". Det
är den tendentiösa vitsen, som undviker den direkta
förolämpningen, men kvarlämnar sitt sår ändå.

- 283

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:46:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/15/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free