Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10, den 7 december 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
några Weymouthtallar med finstråliga knippen af
långa barr och silfverglans öfver sin grönska. Alla
skyhöga med täta vida hvalf till kronor, ett
sammanhängande tak bildadt af de otaliga kvistarnas
hoptrasslade nätverk, buret af tusen sinom tusen
grenar som ett virrvarr af bjälkar, krokiga och raka,
grofva och smäckra, och af alla stammarnespelare,
blanka och släta eller refflade och knöliga, stundom
till halfva sin höjd öfverklädda med väggmossans
glänsande guldgröna sammetspäls.
I den solskimrande skymningen under
kronhvalfven frodades en växtlighet så rik, att man kunde
drunkna och fastna i den, Det var trädtelningar
och plantor med oformligt stora blad på grenarnas
smala spön. Det var allsköns buskar: ljusbladiga
olvonbuskar med klungor af bär som röda
glaskulor, taggiga stängsel af surtorn med hvassa
sågkan-ter på bladen och smala röda bär i ymniga klasar;
ogenomträngliga hagtornshäckar och tofviga snår
af slån med stora blåa bär och alla grenar och
kvistar tjockt beklädda med renlaf, liksom omlindade
med krusiga gråa spetsar.
Genom parken slingrade tusen gräsbevuxna stigar
och gångar, en villsam labyrint under den gulnande
grönskans tunnlar och hvalf. Här och där öppnade
sig en solig gräsglänta, som en öppen gård i den
vidsträckta sagoborgen. Där växte tjocka
orm-bunksnår som jättebuketter af breda gröna plymer.
Där grönskade blad af blåsippor och konvaljer,
aklejor och jordgubbar, där blommade ännu rödklint
och röllika, älggräs och midsommarsblomster, och
ringde små bleka blåklockor med spröd och tunn
ton och höga storklockor med mäktig tämpelklang.
De flögo hit och dit därinne, klängde högst upp
i de sollysta kronorna som vaggade i stark blåst,
fladdrade bland de fallande löfven som dansade och
prasslade, döko ner i buskarna och örtsnåren. Det
. var sannerligen ett paradis och en fäst! Bär och
ollon, frukter och frön af alla slag, ett furstligt
ka-. las. De kilade som råttor längs stammarna,
tumlade från gren till gren, hängde med ryggen ner
under kvistarna och gungade, pickade och hackade
på barken, kikade in i hvar spricka och vrå.
De ropade och hvisslade — si — si — si, titt —
titt! Ingen människa syntes eller hördes, ingen
fara, pytt-pytt! En gröngöling hamrade på en stam,
några talgoxar och entitor kom farande, smackande
och snattrande — gräshopporna spelte fiol i
gläntorna, blåsten sjöng i kronorna och löfven
prasslade, eljes inte ett ljud.
De följde parkens gräns, där en gammal
kullfallen silfvergrå gärdsgård låg halft gömd i buskarna.
De besökte Snöbollsslätten, där alla buskarnas
grenar voro behängda med bär som med bländhvita
småfågelägg, och körsbärsskogen, där gamla
fruktträd i rader och grupper stodo i stilla samspråk
i de vida gräsmattorna. Det var körsbär och
plommon, stora päronträd med grenarna tjockt lavklädda,
som väldiga gråa korallbuskar, och gamla aplar
dignande under gyllenröda surkartar.
De susade genom bokallén, en pelargång af
glansgråa runda kolonner. De skulle gärna ha stannat
där, marken var beströdd med taggludna fruktskal
och läckra brunglänsande ollon under bokarna och
med små näpna skålar och stora bronsägg under
ekarna. Men de vågade inte — något stort djur
hade gjort besynnerliga märken i bokarnas bark med
sina hvassa klor, båda undrade öfver dem.
— Människan förstås, brummade en röst, det var
en af de äldsta bokarna. Klåfingrig som vanligt,
allt ska hon peta på, hvarenda stam och sten ska
hon sätta sina flugfläckar på som visitkort. Det
är väl enda sättet för de flästa att få sina kära
namnbokstäfver bevarade till eftervärlden!
De fladdrade upp till kullen därofvanför. Det var
den vildaste vrån i hela parken. Ett nät af halft
eller helt öfvervuxna stigar som korsade hvarann
mellan buskar och block — block och buskar hvart
man såg, ett stort huller om buller, och här och
där i moraset ruiner af byggnadsverk som tycktes
urgamla, mångtusenåriga.
Där låg en stenmur i en vid halfcirkel, som en
gammal halft nedrifven skans eller borgmur. Där
stod mosstäckta rösen och kummel med stensöta
i skrymslen och rämnor. Där låg en grotta utan
tak, med en bred torfbänk längs den höga muren
mellan ett par jätteblock, nu klädd med en tjock
bonad af gräs, broderad med stinknäfva,
prästkragar och röllika. Och en bit därifrån en hög
fyrkantig blockmur, liksom grunden till ett litet
försvunnet urtidstämpel. En trappa af stora hällar
ledde ditupp, och på det ojämna golfvet låg en
matta af mossa, öfverdragen med stinknäfvans fina
bladverk som med en grön spetsslöja med små
röda blomstjärnor. Och ur blocken sköt små
alm-plantor upp med breda sträfva blad.
Här funderade de två allvarligt på att slå sig ner.
Här fanns många våningar att välja på. Sitt —
sitt! ropade han oupphörligt och förde henne från
träd till träd.
Det var särskildt ett par präktiga ekar och ett
par gamla lindar som lockade dem. Den ena
linden låg kullvräkt, bara skalet kvar, en stor rymlig
sal med en hop skumma hörn och små fridfulla
sidogemak. Men den lefde än, från den fallna torra
stammen sköto flera höga raka grofva grenar mot
skyn, en hel dunge på väg att växa upp ur den
snart multnade stamfaderns kropp.
Den andra var själfva Stora Lind, hela
sagorikets kung, som stod i närheten af kullen. Skyhög,
med den mäktiga stammen knäckt och bruten
halfvägs till toppen, krönt af de vidunderligaste
knölar och utväxter, och från dem strålade grenar ut
åt alla håll, ett famnande jättehvalf spändt öfver ett
helt hörn af parken.
Där snokade och lekte de länge. Titt — titt —
här är bäst, här är riktigt präktigt! ropade han gång
på gång.
Då hördes tunga flaxande vingslag lyfta ur en
närbelägen krona, och några stora mörka kroppar
skymtade genom löfverket, kämpande mot blåsten
— kråkor eller kajor, hvilketdera kunde de ej se.
I detsamma kom en ekorre farande med ett långt
vigt skutt från närmaste träd, klättrade kvickt
uppför stammen och dök ner i ett svart hål.
Hon låtsades inte om att hon blef skrämd och
ängslig, men hon föreslog att de inte skulle
bestämma sig än, det fanns ju mycket kvar som de
inte sett, de borde undersöka hela parken riktigt
grundligt för att inte ångra sig sen.
Han höll med, fast en smula motvilligt, och följde
henne bort på nya upptäcktsfärder.
De sväfvade hit och dit och kors och tvärs. Och
så kommo de omsider till en sista utkant,
yttersta udden mellan Lillsundet och tylellansuniiet.
Där skymtade något hvitt bland kronorna, och
där lågo flera små hus och lyste, djupt inslumrade
i solskenet.
Först kom en stuga med ett par rum, stängd
och tom. Askar och almar öfverskuggade den,
och den stod till knäna i yfvig ogräsgrönska:
nässlor och groblad, maskros och mjölktistel,
kardborrar och krusbärsbuskar, rosenmalva med stora skära
blommor och torra bruna snår af blågull.
Längre fram låg en paviljong med gulhvit rapp-
- 150 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
