Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6, den 9 november 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLAES WERSÄLL.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA,
Den 17 november fyller landshöfding Claes
Wer-säll i Västerås sextiofem år.
Claes Richard Wersäll är född i Skara den 17
november 1848, yngre son till matheseos lektorn
därstädes, sedermera kyrkoherden och prosten i«
Larf, magister Johan Wersäll och hans maka Hedda
Maria Ulrika Wilhelmina Granfeldt. Släktnamnet
hade valts af fadern, som var son till en rusthållare
i Wersås i Västergötland. Modern åter tillhörde en
släkt med gamla anor; fyra generationer af
densamma hade hunnit vara prostar öfver Dalsland,
innan Carl XI upphöjde en af dess medlemmar i
adligt stånd på grund af hans militära förtjänster:
till erinran om förfädernas ecklesiastika
maktställning skrefvo sig hans ättlingar Granfeldt från Dal.
Hennes föräldrar voro ryttmästaren Johan Gustaf
Granfeldt på Trestena och hans maka Anna
Charlotta Fock.
De ärfda matematiska och militära anlagen gjorde
det lätt för Claes Wersäll att välja lefnadsbana. Det
blef naturligt nog artilleriofficerens. Den 16 januari
1867 antogs han till kadett på Carlberg och
utnämndes efter fullgjorda afgångsprof den 7 maj 1869 till
underlöjtnant vid Svea artilleriregemente, där han
sedan efter hvartannat avancerade till löjtnant 1875,
kapten 1881 och major 1893. Som ung militär gjorde
han sig känd icke blott för goda insikter i de
ar-tilleristiska ämnena, utan äfven för ovanlig
kroppsstyrka. Han skall helt säkert på högtidsdagen icke
misstycka, om man bringar i erinran första gången,
då hans namn fördes på en bredare offentlighets
tunga. Det var, då i hufvudstaden en utländsk
brottare å cirkus i professionellt öfvermod utmanade
hela nationen till tvekamp och en maskerad herre
uppträdde på arenan för att mottaga utmaningen.
Den öfvermodige blef slagen till marken och det
undrades mycket hvem det var, som räddat vår
brottareära på en tid, då den svenska idrotten ännu
knappast ens trädt i barnskorna. Småningom
sipprade det ut, att det var kaptenen vid Svea
artilleri Wersäll, som varit den starke och behjärtade
mannen.
Det dröjde icke synnerligen länge, förr än
Wersäll fick visa, att han hade styrka äfven
annorstädes än i armarne. År 1886 blef han vald till
statsrevisorssuppleant och följande år till statsrevisor
Som sådan lyckades han förvärfva sig bl. a. A. P.
Danielssons t inflytelserika bevågenhet och det har
uppgifvits, att denne gaf närmaste upphofvet till,
att han redan 1888 blef utsedd till
riksgäldsfullmäk-tig. Fyra gånger återvaldes han härtill och
mandatet skulle säkerligen framgent förnyats, om icke
den duglighet och energi, hvarmed han fullgjorde
det, fäst dåvarande statsminister Boströms
uppmärksamhet på honom och föranledt hans utnämning
till Curry Treffenbergs efterträdare på Kopparbergs
läns landshöfdingestol. På den nya platsen visade
han samma goda egenskaper och gjorde sig därför
bland länsbefolkningen i hög grad respekterad. Men
ej heller här skulle han länge få stanna: den 6 nov.
1894 öfverraskades den svenska allmänheten af
meddelandet, att dåvarande finansministern Fredrik von
Essen utnämnts till riksmarskalk, att exc. Boström
i sammanhang härmed mottagit
finansministerportföljen samt att landshöfding Wersäll samtidigt
inkallats i regeringen som konsultativt statsråd.
Man behöfde ej länge vänta på förklaringen till
det egendomliga förhållandet, att en f. d. militär
sålunda satts på en post, för hvilken civil lag- och
författningskunskap i främsta rummet erfordrades.
Liksom sedermera ifråga om norska flagglagens
notifikation ville exc. Boström själf taga på sina starka
skuldror ansvaret för den s. k.
trettondedagsafton-ukas i fråga om spannmålstullarne, hvilken ställde
den en vecka senare sammanträdande riksdagen
inför ett fullbordadt faktum beträffande de
tullhöj-ningskraf, hvilka hotade att nu åter komma
tullstriden att uppblossa. Men därefter skulle
finansministersportföljen öfvertagas af Wersäll, hvilket också
skedde den 15 mars 1895, sedan excellensens
välberäknade taktik fört landtmannapartierna till
återförening och därmed den nya tullfrågan till
lösning-i lugn och ro med öfverväldigande majoritet i båda
kamrarne.
Den tid af något öfver två år, Wersäll nu beklädde
finansministerposten, var så till vida för dess
innehafvare en angenäm tid, att han icke behöfde
besvära sig med att uttänka eller genomdrifva nya
skatter. Tullmillionerna flödade under stigande
konjunkturer för hvarje år rikligare och voro ännu icke
disponerade. Wersälls uppmärksamhet kunde
sålunda lugnt inriktas på andra viktiga uppgifter, som
ålågo finansportföljens innehafvare. Det föll på
hans lott att föra regeringens talan vid den stora
riksbanksreformens genomförande; han var också
med vid antagandet af den reformerade
bränvinslagstiftningen af 1895. Hos stockholmspubliken
blef han impopulär för sitt framdrifvande af den s. k.
variétéparagrafen, och det är nog många, som mest
äro vana att förknippa hans namn med den. Man
borde dock för dennas kanske mindre lyckliga
affattning icke glömma att det var han, som var med
om att skapa vår första modärna
kontinentalförbindelse — Trelleborg—Sassnitz-routen i dess
första gestalt — och att det var med hans medverkan,
den svenska rikstelefonens banbrytare Storckenfeldt
blef i tillfälle att lägga grundvalarne tör sitt stora
verk. När Wersäll den 16 juli 1897 återvände till!
sin landshöfdingepost, kunde han blicka tillbaka på
ett väl utfördt värf, äfven om han ej kunde
berömma sig af några dristiga initiativ. Sådana tillhörde
ej den tidens svenska politik. Att han afgick,
berodde ej häller på; att han förlorat riksdagens
förtroende. Det var för de skattetekniska frågor, hvilka
nu trädde i förgrunden, som man i hans
expeditionschef trodde sig finna en mera lämpad
finans-portföljsinnehafvare.
I Falun stannade Wersäll ej häller denna gång
synnerligen länge. Hans maka, grefvinnan Eva
Charlotta Lewenhaupt, hade haft sitt
barndomshem vid Geddeholm i Västmanland och äfven han
själf hade genom sommarvistelser på Aggarö känt
sig dragen till Mälarstranden. Så begagnade han
sig af tillfället, då landshöfdingestolen i Västerås
1901 blef ledig, att erhålla förflyttning dit. Som
ståthållare på Västerås slott har han förvärfvat
sig lika allmänna sympatier som tidigare i Dalarne,
hvartill äfven bidragit hans makas vinnande
egenskaper och hennes framstående förmåga att sköta
värdinneuppgiften på residenset. I de bredaste
kretsar inom länet är helt visst på
sextiofemårs-dagen den önskan allmän, att landshöfdig Wersäll
och hans maka där ännu måtte tillbringa flera
lyckliga år i kretsen af den hoppgifvande och
föredömliga skara af icke mindre än tio barn, de där haft
glädjen se uppväxa ikring sig.
- 82 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
