Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5, den 2 november 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK LILLJEKVIST.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Vid Stockholmsutställningen 1897 blef namnet
Fredrik Lilljekvist närmare bekant för den stora
allmänheten. Det blef populärt särskildt därför, att
dess ägare både tagit initiativet till och så godt som
ensam skapat den afdelning af utställningen, som
hette Gamla Stockholm och som visade sig utöfva
en så storartad dragningskraft på
utställningsbesö-karne. Lilljekvists plan gällde ett reproducerande
— naturligtvis i förminskad skala — af den del af
1500-talets Stockholm, där det gamla slottet med
sitt torn var den dominerande byggnaden, omgifven
af Helgeandsholmen med Norreport, Storkyrkan,
rådhuset, Stortorget o. s. v. Skaparens grundliga
kunskaper beträffande vasatidens arkitektur, hans
kännedom om samma tids sätt att utföra sina
byggnader och hans förmåga att på den måttligt
rymliga Framnäsudden genom perspektiviska
anordningar ge illusion af den försvunna verkligheten
samverkade till det sällsynt lyckade resultatet.
Lilljekvists hittillsvarande arbete hade också gjort
honom speciellt skickad att lösa ett dylikt problem.
Han hade länge intresserat sig för renässansens
arkitektur och hade framför allt sysslat med
Gripsholm, där han snart skulle bli färdig med ett nytt
verk, som fäste uppmärksamheten på honom, om
också omdömena beträffande hans arbete på det
gamla vasaslottet vid Mariefred icke voro så odeladt
smickrande som hvad angår Gamla Stockholm.
Johan Fredrik Lilljekvist föddes i Stockholm 8
oktober 1863 som son till fotografen Frans Jx)han
Lilljekvist och dennes maka, född Bartels. Från sitt
sjuttonde till sitt myndighetsår studerade han vid
Tekniska högskolan och tillbrakte därpå de
närmaste fyra åren som elev vid Konstakademien.
Omedelbart därefter blef han arkitekt i
öfverintendentsämbetet, men han fortsatte med sina studier
under omfattande utländska resor. År 1895 blef
han slottsarkitekt vid Gripsholm, sedan han redan
i tre år haft uppdraget att restaurera detta
vördnadsvärda minnesmärke, ett arbete, som afslutades
år 1898.
Det var alltså under Gripsholmsrestaurationens
tid som han också fann tid öfver för 1897 års
utställning, och det var här icke endast Gamla
Stockholm, som hade honom att tacka för sin tillkomst.
Tillsammans med sin kollega Ferdinand Boberg
arbetade han på industrihallen, och dessutom voro
kungliga paviljongen samt Turistföreningens hus
verk af hans hand. Då det kort därefter gällde att
välja de lämpliga männen för svensk arkitekturs
insatser i Parisutställningen 1900, stod Lilljekvist
också i förgrunden och mottog uppdraget att ordna
svenska järn- och landtbruksafdelningarna.
Ett ännu mera betydande arbete väntade nu på
honom. Han utsågs år 1901 till den nya
Dramatiska Teaterns arkitekt, och det råder ju en
sällsynt allmän mening därom att han i denna egen-
skap skaffat oss en af våra allra vackraste, moderna
monumentalbyggnader, såväl utvändigt som
invändigt.
När Dramatiska Teatern stod färdig 1906,
återvände han till en,ny omfattande restaurering i
Mälardalen, denna gång gällande Strängnäs gamla
domkyrka. Efter något mer än tre års arbete kunde
det vackra medeltidstemplet invigas som en ny
"lefvande byggnad". Om Lilljekvist rönte klander från
några håll för Gripsholmsrestaurationen —
Heidenstam t. ex. lät ju endast talet om denna inspirera
sig till sin temperamentsfulia broschyr "Modern
barbarism" — så visade nu Lilljekvist att han mer
än de flesta var besjälad af just de teorier, som
Heidenstam förfäktat, nämligen pieteten för det
gamla framför allt.
Lilljekvist betonade söm sitt restaureringsarbetes
hufvudprinciper, att han velat skona så mycket som
möjligt, vare sig det härrörde från kyrkans första
tid eller från senare restaureringar och att, där nytt
ovilkorligen kräfdes, lika gärna skapa detta nya
efter vår egen tids smak som att efterhämna det
gamla och därmed göra "urkundsförfalskningar" i
de stilrenhetssträfvande restaureringsprincipernas
intresse. Den nya orgeln ritades alltså af Lilljekvist
i egna originella former liksom de nya bänkarna.
Andra lyckade restaureringar af Lilljekvist äro
ombyggnaderna af det Silfverschiöldska herresätet
Koberg i Västergötland samt svenska ministerhotellet
i Kristiania, .båda förädlade med diskreta medel i
en kärnsvensk stil, och bland äfven från grunden
själfständiga arbeten kunna ytterligare nämnas
Österåsens sanatorium, Djurholms kapell, svenska
beskickningshuset i Berlin samt sist men inte sämst
hans egen villa Samsö i Djursholm.
Vid byggandet af sitt tget hem har han ju mer än
eljes sluppit andra hänsyn än för sina egna konstnärliga
intentioner, och han har här också otvifvelaktigt
skapat en af de vackraste privatbostäder vi ha. Det
utsökta läget vid vattnet har han på det lyckligaste
sätt utnyttjat vid ordnandet af den originella
parken, och i byggnaden kan man studera såväl den
själfständigt skapande, moderne konstnären som
restauratören med de djupa studierna i förgångna
tiders byggnadskonst. I sitt galleri med
familjeporträtt — han är gift med Strängnäsbiskopen A.
T. Strömbergs dotter — har han dekorerat rummen
efter den stil, porträttens framställningstid kräfva,
och för sitt storartade bibliotek, som inrymmer en
ovanligt ståtlig samling historiska, topografiska etc.
och skönlitterära verk, har han delvis tagit
mönstret från det berömda Kobergska biblioteket.
Själf har Lilljekvist också uppträdt som författare
i ämnen, som beröra hans bransch. Bland alster
af hans penna kunna nämnas skrifterna uDtt
svenska rummet under renässansen och under barocken *
samt "Strängnäs och dess domkyrka".
- 66 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
