Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 51, den 21 september 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Efter fotografi. /C"cW; £!?£.’ SUfversparr^
DEN AF NILS FORSBERG UTFÖRDA OCH TILL KATTARPS
KYRKA SKÄNKTA ALTARTAFLAN. MÅLNINGEN, I
DAGARNE UPPSATT, FÖRESTÄLLER EN SKARA UNGDOMARS
FÖRSTA NATTVARDSGÅNG.
småpojkarne, han läste högt. Han hörde själf, hur
han hemföll åt maskintakten, för hvilket han
enträget varnat sina söner. — Det blir bättre så, tänkte
han, medan läsningen fortgick.
Han knogade vidare med undertryckt raseri och
en ilsken lust att nå slutet ju förr desto hellre. Men
samtidigt föll en besynnerlig slöhet öfver honom,
han såg bokstäfverna och hörde sin egen röst, men
hade förlorat all uppfattning af det lästa.
Theodors-sons undermedvetande påstod gäckande, att han
liknade småpojkarne, så att det var skamligt.
Plötsligt häjdade han sin svada och stirrade
häpen på boken framför sig.
" Jordbäfningen gick hem och lade sig om en stund".
Var det inte han, som sagt det, eller ... eller stod
det verkligen så?
Theodorsson gaf sig en uppryckning, samlade ihop
spillrorna af sin förmåga till uppmärksamhet och
koncentrerade dem på boken. Det stod:
"Jordbäfningen lade sig om en stund". — Och
han hade läst så galet... faktiskt sagt något
fullkomligt flugmässigt.
Theodorsson förstod med ens, hvarför de läsande
pojkarne, flickorna med för resten, litet emellan
gjorde de vildaste bockar. En äldre person för-
mådde inte med bästa vilja i världen samla tankarne
inför kraftprofvet att en enda gång plöja igenom
denne Robinson. Hur en åtta- eller nioåring skulle
lyckas därmed var ofattligt. I synnerhet då han var
tillsagd att läsa samma stycke flera gånger. Men
barnen ägde lyckligtvis en sinnets spänstighet, som
äfven de tråkigaste läroböcker ej förmådde knäcka.
När Theodorsson tänkt litet på saken, tröstade han
sig med, att .de tålde vid en kombinerad
innanläsnings- och slöhetskurs. De kvicknade till efter den
senare, så fort de sluppit den förra. I alla fall tyckte
Theodorsson, ett de, som föreskrifvit denna
Robinson för hela det uppväxande släktet, dagligen borde
läsa några sidor till egen uppbyggelse. Han var
nog grym att finna det rättvist.
— Pedagogik, sade han högt för sig själf. Han
’upprepade ordet, liksom smakade på det, allvarligt
och andaktsfullt. Så knogade han vidare ett tag.
Det tog förstås emot på flera ställen, men han hade
sin manliga föresats att läsa boken till slut, och den
hjälpte honom. För resten började det ta’ sig tyckte
han. Det berodde kanske på vana vid stilen,
måhända också på, att det ändtligen hände något.
— "I båda öronen hade han prydnader af
musslor och koraller samt på hufvudet en vippa af
brokiga fjädrar, men för öfrigt var han enligt sin stams
sedvänjor naken från topp till tå.
Robinsons europeiska uppfattning af det passande
kunde naturligtvis ej finna sig häruti. Han gjorde
Fredag ett slags kjortel af lamaskinn och fäste den
kring hans höfter med ett bastrep."
Theodorsson sänkte boken och suckade djupt.
— Hvarje år skola massor af pojkar, för att inte
tala om flickstackarne, gå igenom det här. Arma
ungar!
Därmed slog Theodorsson igen Robinson och lade
den ifrån sig. Hans manliga beslut att knoga igenom
de 326 sidorna hjälpte till ingenting längre. Det
var honom omöjligt att läsa en rad mer. Var det
för öfrigt icke nog, att familjens yngre medlemmar
marterades med denne Robinson Kruse, på detta
sätt berättad för Sveriges ungdom? Och han
föresatte sig att vara god och öfverseende mot sina barn.
Det visade sig lättare än att läsa Robinson. Och
mer behöfligt.
Pojkarne marscherade in, nedsmorda från topp
till tå. I deras kölvatten rörde sig en liten lefvande
smutshög, det var Ruth.
— Nå, är grottan färdig nu? frågade Theodorsson.
— Nä, svarade Tedde. — Det går inte att göra
någon.
— För dom stenar man knackar på ä’ för hårda
upplyste Qöran. — A dom man knackar med håller
aldrig.
Theodorsson drog en suck af lättnad, tomten var
i alla händelser räddad för den gången.
— Jag skall säga en sak, gossar, sade
Theodorsson med deltagande vänlighet. — Man kan inte leka
Robinson numera. När jag var lika gammal, som
ni nu äro, då kunde man det. Men nu skall man
lära sig läsa honom innantill. Ni förstår inte
skillnaden. Nej, det gör ni inte. Men lefver den där
Robinson några generationer till, och ingenting
antyder motsatsen, skola ni nog begripa den.
Robinson är en lärobok. — Qöran, den ligger där. Tag
och läs din läxa till i morgon! — Hör du, min lilla
vän! ropade han uppåt öfre hallen, där fru
Theodorsson sysslade. — Kom ned och hör efter, hur
Qödde klarar sig är du snäll. Jag går ut och går
ett slag.
- 811 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
