Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 28, den 13 april 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. A. KARLFELDT.
FÖR H. 8. D. AF BIRGER BÆCKSTRÖM.
Under den nu gångna påsken ha den svenska allmänhetens tankar, man vågar väl påstå dagligen
och stundligen, gått till Erik Axel Karlfeldt Värmen och styrkan i detta jrån alla håll visade
intresse skulle helt vist varit glädjens om endast orsaken varit en annan, men som man minnes låg den
afhållne skalden svårt insjuknad och tidningarnes bulletiner uppväckte de allvarligaste farhågor. Till
all lycka besannades de icke, K^arlfeldts kärnsunda dalanatur segrade öfver sjukdomen och i dessa
dagar vågar vårt folk lyckönska honom och sig själft till det definitiva tillfrisknandet
Till det senaste porträtt af d:r Karlfeldt vi af denna anledning önskat återgifva har fil lic. Birger
Bœckström, den framstående litteratur- och konstkritikern, på vår framställning fogat en kortfattad
resumé öfver Erik Axel Karlfeldts skaldskap.
Karlfeldts berömmelse som skald hvilar på en
grund, som knappast kan vara solidare, den går så
att säga ända ner till urberget i det svenska lynnet.
Andra samtida diktare af utpräglad eller afsiktlig
svenskhet ha haft vidsträcktare domäner än han,
men den grund de byggt på har mer eller mindre
varit de lösa aflagringarna från främmande nationers
kulturer; ingen, med undantag möjligen för Fröding,
har gått ner till själfva graniten så som han.
Hans produktion är liten, man skulle kunna finna
den förvånande liten, om man icke visste i
hvil-ken grad den är fullviktig. Somliga skalder
öfverlåta åt eftervärlden att sofra bland deras alstring,
det är de sorglösa poeterna, trubadurerna som sjunga
på in gif velse och för hvilka äfven den minsta
tilldragelse vill bli sång. Till samma typ höra också
de lidelsefulla, neurastenikerna bland skalderna, de
som skapa under en beständig hjärtkramp,
obekymrade om hur medmänniskorna sedan upptaga hvad
de skapat. Karlfeldt hör icke till någondera
slaget, han hör till de betänksamma och stränga, som
föredraga att göra urvalet själfva och göra det enligt
regeln att hellre fälla än fria. Han känner sig för sund
och stark för att vilja ge annat än det bästa. Han
tänker sina dikter som en rad oklanderliga länkar
i en kedja äfven om han aldrig vågar känna sig
riktigt säker på att alla skola hålla — de som beundra
hans diktning känna sig trygga i den punkten, men
själf sätter han yrkets ära för högt för att icke
ständigt vara otillfredsställd.
"Nu, grofva smide från min tankesmedja,
skall släggan gå och pröfva hvad du tål.
Jag vet att länkar brista i din kedja,
men vet jämväl att där finns ärligt stål.
Ur hemmets grufva och på egen svedja
jag bröt mitt järn och redde till mitt kol,
grep hammarn —fast, som förr om tärnans medja —
och längtan blåste på min ässjas bål."
Med sina tre, fyra icke allt för digra dikthäften,
fördelade öfver ett decennium har han nått fram i första
ledet och efter hand visat sig hufvudet högre än
våra öfriga lyriker. Småningom har han äfven rönt
förståelse i allt högre grad och i denna stund äga
hans dikter en bred popularitet som på sätt och
vis gör honom till arftagare efter Fröding, till
hvil-ken han i början, utan någon rimlig anledning, sattes
i ett slags lärjungeförhållande. De två äro alltigenom
olika; Fröding härrörde från en öfvergångstid med
dess oro och vacklande, hans dikt blef ofta också
ett språkrör för allmänneligt moderna stämningar och
tankegångar. Karlfeldt däremot, hur blossar han
icke af hälsa och kraft, hvilken myndighet i hans
ton och hur exklusivt svensk han är. En ny, helare
och gladare, mera utåtvänd tid afspeglar sig i hans dikt.
"Kpm går du med jör gammans skull?
Den kyliga kvällen lågar,
skyn är af glimmande strängar full
till lyror och till bågar.
Höfding, ryck an, jag är din man,
din man under sälla stjärnor.
Bistra kämpar följa ditt spann
och leende vintertärnor.
Kpm och följ med för gammans skull,
en hvar som kan le och sjunga!
Skyarna gå som fanor af gull:
framåt I stridbart unga!
När man tänker på Karlfeldt är det framför allt
Fridolin-figuren man erinrar sig. I denna
"studerade karl af bondestam", som återvändt till fädernas
värf för att grafva i jorden sedan han hela sin tid
blott graf t i böckerna, har Karlfeldt funnit det rätta
uttrycket för sitt lynne. Fridolins bildade bondskhet
ger honom också tillfälle att använda sin hembygds
språk och kultur på rent konstnärligt sätt. Med
ampert allvar och osviklig säkerhet bygger han af
alla de för honom karaktäristiska orden och
bilderna en ytterst enhetlig stil, omöjlig att definiera
och förbluffande för dem som första gången möta
den, men också dess mer tjusande vid nogare
kännedom.
Hur lätt hade icke denna egendomliga poesi
kunnat urarta till tomt maner, till en lättköpt lek med
pittoreska effekter. Men den uppbäres alltid af den
vederhäftigaste konstnärsvilja; det är icke på de
besynnerliga orden hans dikt lefver, ser man
närmare efter skall man finna att dess styrka tvärtom
ligger i förmågan att ge ett rikt innehåll och en
oförväntad skönhet åt eljest banala uttryck. Hans
humor kommer honom att älska det groteska men hans
starka och nobla känsla adlar motiven, ger dem
en djup, underfull glans. Denna mysteriösa dager
ser man kanske ingenstädes vackrare än i vissa af
hans dalmålningar på rim med dess omväxlande
naiva och patetiska strofer.
Men af allt hvad han hittills skänkt oss måste man
framför allt minnas Fridolin för hans goda, vemodiga
leendes skull och för hans tappra, trofasta hjärta.
Säger man att han är underbart svensk, så är det inte
så mycket för att hedra honom, utan för att med hans
dygder smycka oss själfva. Mest liknar han
Karlfeldt själf, den gode, ärlige skalden som väl ingen
kan teckna med vackrare och mer träffande ord
än dessa hvilka man återfinner i de rättsinniga
löske-karlarnes sång.
"Och hör oss värld som gillar och fördömer,
så snar att blommor eller stenar kasta.
Vi hafva aldrig sökt hvad du berömmer,
ej heller skytt hvad du är van att lasta.
Du såg oss fasta,
till alla tunga offer re do b ögna —
när vi, de irrande för alltid rasta,
gij andra stora namn, nämn oss de trogna"
- 434 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
