Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 25, den 30 mars 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE RÖDA TULPANERNA.
FÖR HVAR 8 DAG AF SIGNE LAGERLÖW.
ON sörjde honom mycket, ty det
hade varit ett lyckligt äktenskap. 1
sin första bedöfvande sorg fullgjorde
hon som i en dröm alla dessa
formaliteter, världen fordrar, och som
skulle vara omöjliga att uppfylla, om
de ej syntes så på samma gång
overkliga och distraherande.
Under de närmaste nätterna sof modern hos henne
för att i någon mån dämpa det intryck af outsäglig
ödslighet, som uppstår i ett hem, där det starkaste
bandet slitits. Äktenskapet hade varit barnlöst, och
tomheten blef därför större. Det som varit låg
plötsligt så långt borta, och framtiden syntes som
ett mörkt, oskrifvet blad. Intet lefvande att sluta i
famnen som ett minne af honom som gått, ingen
kär liten afbild att länka den brustna kedjan till, och
på hvilken hon kunde slösa sitt hjärtas
smärtblan-dade ömhet.
Lifvet blef vid makens bortgång med ens så
än-damålslöst, syntes henne så drömlikt förbiflyktande.
Hon kände stundtals ett behof att sjunka ned i en
bottenlös förtviflan, i ett grubbel utan slut, bara sörja
och sörja ut, utan tanke, utan hopp, utan
bekymmer eller längtan efter en morgondag.
Och i timmar kunde hon sitta framför hans
fotografi med hufvudet i händerna och oafvändt betrakta
honom, medan tårarna stego likt brinnande vatten
rakt upp ur hennes hjärta och runno ned för
kinderna som ur allt för fulla brunnar. Och medan
hon sålunda betraktade honom, blef hans bild
småningom så lifslefvande för henne, hon tyckte sig
kunna se uttrycken växla kring den slätrakade,
vackert slutna munnen och känna blicken ur de
tunga, blå ögonens fuktiga glans.
Hon kände ännu hans närvaro öfverallt.
Än tyckte hon sig så tydligt förnimma honom i
det rum, hvari hon vistades, än spratt hon häftigt
till vid känslan af att hans varma hand med en
smeksam tryckning berört hennes skuldra, än hörde
hon från de andra rummen hans röst, hans steg.
Isynnerhet den allra första tiden plågade henne
detta nervernas och inbillningens spel, mot hvilket
omgifningen ingenting förmådde. Men när ett par
veckor gått, blef förtrollningens slöja liksom tunnare,
och verkligheten bröt ånyo igenom och nådde henne
med sina klarare konturer. Hon vaknade småningom
upp ur sin besinningslösa dvala, kunde tala förtroligt
med de närmaste, glädja sig — om också i början
motvilligt och liksom förvånad öfver att så var —
åt solskenet, som föll in i rummen, åt blommorna
och växterna, som prydde fönstren och känna en
stundens förströelse af andras sällskap.
Till kyrkogården gick hon ofta, hvarje dag det
ostadiga vädret tillät. Ty man befann sig i
februari månad, och blidvädret efter den ymniga snön
gjorde stundom vägarna otrafikabla. Stundom
rasade storm i förening med rägn, och hela världen
tycktes så obarmhärtig och grå, att man med
öf-vertalningar och mildt våld fick henne att stanna
hemma.
Men så snart en vackrare period inträdde, och
hennes sinne blef lugnare, fick hon i ensamhet och
frid besöka sin döde man. Det var en slags
gudstjänst för hennes hjärta att göra denna vandring
innanför de höga svarta portarna med pelare af granit och
i stunder, som förflöto i tyst samtal med minnen,
få stanna vid den hvita, fint sandade kulle, som
dolde hennes allt. Det syntes henne alltjämt så
otroligt att han skulle ligga härute i den kalla vin-
tern, medan hon gick där ensam och öfvergifven i
det vackra varma hemmet — ja, det var nästan som
hade hon numera fått två hem, utan att riktigt kunna
känna fotfäste i något. Och det tillfredsställde henne
på ett nästan ockult sätt att så bevisa honom nya
dagliga kärlekstjänster genom att ansa och lägga
friska blommor på grafven.
I en buske i närheten hade hon en liten kratta
gömd, som hon mellan hvarje gång tog fram och
redde den frusna sanden med. De första minnena
af vänner och anförvanter voro sedan länge
vissnade och bortröjda från grafven, och numera såg
hon genast, såsom man ser när man kommer
tillbaka in i sina egna rum, om något på densamma
var förändradt, sedan hon senast lämnade den.
Därför märkte hon äfven genast en dag, när det
bredvid hennes egen redan frostbitna bukett från
gårdagen \àg ett knippe af friska, nyss nedlagda
röda tulpaner. Hon betraktade dem undrande,
förvånad, nästan ovilligt, med en sällsam känsla af
att ha blifvit störd på ett fridlyst område, som hon
vant sig att anse såsom uteslutande sitt. Och
medan hon gick där och ansade med bukettens
lysande röda sken för ögonen, växte hennes undran
allt starkare och starkare, och hon fick en instinktiv
visshet, att ingen nära anhörig till honom, ingen,
som hon kände eller kunde gissa på, lagt dem dit.
Hon lyfte de vackra blommorna i sin hand och lät
blicken uppmärksamt och pröfvande glida öfver dem,
liksom hade hon väntat, att de skulle förklara
någonting, lade dem därpå tillbaka på deras plats i en
vidskeplig fruktan att måhända annars såra några af
dessa hemliga och okända förnimmelser, som tros
strömma mellan lefvande och döde. Men hela
tiden, medan hon sysslade vid grafven, störde de
hennes stämning och sysselsatte på ett omedvetet
sätt hennes tankar; och när hon slutligen lade ner
sin egen bukett af blå förgät-mig-ej, placerade hon
den så långt som möjligt från de röda blommorna,
hvilka inkräktat på hennes plats, men som hon dock
ej, af pietet för den okände gifvaren ville rubba.
Och hon fortsatte att gå till kyrkogården.
Och de röda tulpanerna fortforo att i nya, friska
knippen, ibland med blott några dagars, ibland med
en veckas mellanrum ligga på grafven, på samma
plats som första gången och alltid så underbart
yppiga och varma i färgen.
Hon frågade i förtäckta ordalag sina vänner, hon
frågade sina släktingar — ingen kunde gifva henne
en tillfredsställande upplysning. Alla hade så ofta
tänkt att gå ut till kyrkogården, men sanningen att
säga — man erkände det en smula generadt såsom
en allt för snar glömska af en gammal vän — ingen
hade någonsin fått tiden att räcka till.
Om de röda tulpanerna. nämde hon intet. De
hade redan blifvit en hemlighet, som hon på en
gång ihärdigt sysselsatte sig med och kände en
instinktiv fruktan att genomtränga. De lyste öfver
hennes sömnlösa nätter med sitt varma blodröda
sken, vidgande sig till jättekalkar, som öfverallt —
öfverallt spärrade hennes blick, blandande sig med
hvarje minne af den döde.
Och det kunde skymta en plötslig och oklar
misstanke inom henne, att något funnits i hans lif som
hon icke kände — något som han af främmande
orsaker dolt för henne, och som hon måhända var
lyckligare att icke veta. Och med plågsam
ansträngning, rädd att förlora något led af
sammanhanget, genomgick hon i minnet år för år af deras
nära tioåriga äktenskap — lefde om — och omigen
alla perioder och detaljer, svartsjukt tydande episo-
- 405 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
