Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 19, den 9 februari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
[Forts. fr. sid. 295.)
åtgörande skarpt ord fallit mellan bröderna — och
Tobias var borta. Försvunnen, trodde man först,
men spårade honom sedan inne i staden, där han
lefde som hamnarbetare och litet af hvarje.
Men om jularna, när nöden blef kännbarare inne
i staden och husvillheten större, sökte han sig allt
jämt ut till ön och dref som en vagabond mellan
de gamla ställena. Ryktena om hans förfall brände
som en skam öfver den äldre Bertilson, och han
led af att det var så, att det alltid måste vara så,
och att ingenting stod att ändra. I ord gaf han
stränga domar, men i sitt hjärta sörjde han, ty ett
trettioårigt samlif med dess släp och slit och äfven
1 många vackra minnen förgätes icke utan smärta. ;
Och ännu låg det i luften, när julafton kom, en
undrande fråga: skulle han månne’ komma till dem
denna gång? Först hade det legat förhoppning om
en ändring till det bättre i denna undran,, men
numera smög den öfver dem nästan som en skräck
för något oundvikligt och oangenämt.
Och dock hade de liksom genom en tyst
överenskommelse beslutit att alltid taga väl emot honom,
ty strängt taget hade han ju aldrig tillfogat dem
något ondt. Alltid gifmild och hjälpsam i både bättre
och sämre dagar hade han varit värst för sig själf.
Och Bertilson dolde icke att han alltjämt saknade
den skicklige arbetskamraten, hustrun var ju
visserligen så god som någon man, men kunde icke
alltid räcka till både för hemmet och födkroken. Och
bröderna hade arbetat efter en gemensam och
liksom medfödd metod, raska i" handlaget båda och
uthålliga som få.
Emellertid hade hustrun skurit för och man hade
börjat äta. Men när hon ville servera sin man
julsupen afböjde han häftigt, nästan strängt, och i
detsamma såg hon att bakom hans lugn låg en djup,
aldrig riktigt utbruten men ej heller någonsin
förgäten sorg. Det var ofta så, och ofta kom det öfver
honom ett ryck af hat mot brännvinet, som han i sådana
ögonblick icke ens tålde att se. Annars kunde han både
ha och mista det, men när han tänkte på brodern, ville
det icke inom hans läppar. .Hustrun satte tillbaka
flaskan i skåpet och afvände den lilla episoden, som
hotat att förstämma julglädjen, med några vänliga
ord. Och man åt under ett gladt samtal med barnet,
som satt med stora klara ögon och längtade efter
att det skulle bli riktig kväll.
■ -Ty det var en sed sedan långa, långa tider
tillbaka därute i skärgården, att när kvällsbordet
dukades därinne i stugan, så dukades äfven på något
afskildt ställe ett bord för jultomten. Och i kväll
skulle lille Gunnar för första gången få duka
jultomtens bord.
Modern hade nu i många dagar talat så mycket
vid honom om denna underbara varelse, som
infann sig hvarje midvintersnatt och sådde osynliga
frö omkring sig, som sedan blommade upp i
årslång lycka. För att göra sig förstådd af den lille
hade hon sökt att förminska och förenkla alla
bilder, men i barnets fantasi förstorades de ånyo till
dunkla och outsägligt drömlika fantomer, som på
ett sagolikt sätt fyllde hans .inbillningsvärld.
Och ändtligen var kvällen inne, och jultomtens
bord blef flyttadt ut i förstugan på andra sidan
köket, där ingen hade något att beställa; ty ensligt
och. fridfullt måste det vara om jultomten skulle
våga sig fram. Där dukades med tallrik, sked och
glas, en karott gröt och en bringare mjölk,
vörtbröd, ost och skinka samt en flaska julöl. Slutligen
sattes två stora ljus på bordet, som tändes sent och
fingo brinna ned i sina röda stakar, ty ingen kunde
ju så noga veta, när jultomten behagade komma
fram.
Och när modern efter aftonbönen kysste den
lille till godnatt, hviskade hon till honom att vara
snäll mot tomten, om han fick se honom, ty var
han en riktigt snäll gosse så hände det att tomten
stannade kvar hela året hos dem.
Lille Gunnar låg ensam i köket — han var ju
redan stora gossen, snart hela fyra år, hade aldrig
blifvit skrämd af vidskepliga historier och sof djupt
och tryggt efter mammas godnattkyss.
Men i kväll var all världen som ett äfventyr för
honom, och ögonen blickade stora och klarvakna
ut i mörkret — bort mot dörren till förstugan, där
skenet från jultomtens bord lyste klart genom den
fyrkantiga lilla glasrutan med dess trådgardin. Hans
. lilla hjärta klappade hårdt af förväntan, vid hvarje
ljud, vid hvarje knäpp spratt han till, och de stora
ögonen svartnade och vidgades af spänning.
Därute susade hafvet som en väldig
resonansbotten under nattbrisens stråkdrag, dånande sjungande
in mellan klippremnorna, fräste trotsigt eller lekande
kring brotten — steg och föll, steg och föll i mjukt
monotont plaskande mot stränderna.
Men hafvets många ljud hörde lille Gunnar icke.
Han lyssnade efter andra; han väntade på något
annat. Han väntade att en springa mellan golftiljorna
plötsligt skulle vidga sig och en liten lykta höjas
därur, eller att en skåpdörr försiktigt skulle
skjutas upp och en röd lufva titta fram. Ty så kom
tomten ibland, men icke alltid. Han hade så många
vägar, och så många skepnader, hade mamma sagt,
och ingen visste säkert, hvarifrån han kom elle
hurudan han riktigt såg ut.
Men i natt skulle lille Gunnar få se honom. Han
väntade tåligt, sömnig var han icke det minsta, men
så nyfiken.
Och plötsligt efter lång, lång väntan hörde han
ett riktigt ljud därutifrån. Han’ satte sig upp och
lyssnade andlöst. — Knirr — knirr — knarr! lät
det i ett svagt, svagt brummande, som slutade och
tog vid. Och så blef det tyst en lång stund. Men
nu hördes ett nytt ljud — det var skeden som
varsamt slog mot tallriken, en gång, två gånger,
många gånger och därpå ett prasslande och
schasande — ett bubblande och klunkande... Och
därpå blef det åter så graflikt" tyst och stilla.
Den lille väntade stund efter stund med blicken
tålmodigt fästad på dörren, men när ingen kom,
blef han slutligen orolig och började undra.
Kanske visste tomten inte, att han väntade på honom
— kanske försvann han igen, när ingen gick ut
och bad honom komma in och stanna.
Klarvaken men yr kraflade han sig tyst upp ur
soffan och gick fram till dörren. Glasrutan satt
högt öfver hans hufvud och dit nådde han inte.
Han höjde sig på tå, lyfte af kroken och öppnade.
Därute vid bordet satt en underlig gestalt, trasig,
förfallen, frusen och tärd. All maten var länsad af
, faten och flaskan tömd; främlingen hade nu lutat
sig tillbaka i stolen och stirrade stort och slött in
i ljuslågan. Vid ljudet af den öppnade dörren for
han förskräckt upp och blickade förfäradt framför
sig. Men när han endast såg ett litet halfnaket
barn med stora undrande ögon i den mörka
dörramen sjönk han ånyo ned på stolen och fortfor att
stirra på barnet med ett barskt och misstroget
uttryck.
Den lille, som icke ännu kände ondskan eller
fulheten och ej heller lärt att skilja människa från
människa, blef icke rädd. För hans blick var den
sällsamme gästen icke en eländig frånstötande
människa utan endast det underbara, lefvande svaret på
hans oskyldiga iantasis undran och frågor. Och
leende och förtroendefullt, med nakna fötter i sin
(Forts, å sid. 302.)
299 .-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
